Rebecca Solnit
175 s. Granta 2019 (2019)
Det finns, som knappast kan ha undgått någon vid det här laget, mycket jag beundrar hos Rebecca Solnit (f. 1961). Hennes intellektuella förmågor att se mönster, dra paralleller och placera detaljer i en helhet gör hennes skrivhantverk gediget, men det är hennes ständiga framåtblick och nyktra optimism som gör henne intressant. I nya Whose Story is This? kommer det till sin maximala rätt.
Likt Call them by Their True Names (2018), The Mother of All Questions och Men Explain Things to me (2014) är Whose Story is This? en samling med essäer och artiklar, dessa skrivna mellan 2017 och 2019. Och likt de andra böckerna finns det ett problem som liksom inte går att undvika, texterna spretar en del och helheten blir inte större än de delarna tillsammans. Det får mig att sakna de längre, mer sammanhållna böckerna hon skrivit.
Men, och det här är viktigt, hon är fortfarande briljant. Whose Story is This? berör tolkningsföreträde och historieskrivning, framförallt ur ett feministiskt perspektiv. I ett öppet brev till Christine Blasey Ford som vittnade om domaren Brett Kavanaughs övergrepp (vilket visade vilket föredöme som domare han är, se själva avsnittet av Last Week Tonight om det: Brett Kavanaugh: Last Week Tonight with John Oliver (HBO), Youtube, 2018-10-01). Solnit beskriver hur Blasey Fords mod kommer att öppna dörrar vars omfattning vi ännu inte känner till, på samma sätt som #Metoo var en rörelse för att återta tolkningsföreträdet från män som skyddats av patriarkala strukturer.
I en annan artikel beskriver hon hur fruar hindras från att delta i val av deras konservativa män, i en annan om hur hjältar tar fokus från den huvudsakliga frågan, inte med flit nödvändigtvis, men för att vi lever i en tid där personer behandlas som något viktigare än processer. I en text skriver hon om raseri som en kraft för förändring, vi ser den runt omkring oss, inte minst inom högerpopulismen, men, poängterar hon, aktivism behöver vara av kärlek:
Most great activists — from Ida B. Wells to Dolores Huerta to Harvey Milk to Bill McKibben — are motivated by love, first of all. If they are angry, they are angry at what harms the people and phenomena they love, but their urges are primarily protective, not vengeful. Love is essential; anger is perhaps optional.
Kärlek är nödvändigt, ilska är kanske valfritt.
I samtliga texter sätts hennes förmågor på prov och läsningen blir en gåva från Solnit till mig på ett sätt som få andra författare riktigt lyckas med.
Och så var det det här med framtiden.
Solnit är en hoppets förkämpe, men inte hopp som ett pacificerande tillstånd av ”det kommer kanske bli bättre” utan som ett verktyg att riva murar med, att våga med. Hoppet, för Solnit, är en känsla av att förändring kan ske, men bara om man handlar för att den ska ske. På så sätt blir återtagna tolkningsföreträden, raserade strukturer och brutna mönster en del av den aktivism som hoppet kräver. För Solnit är klimatstrejkande ungdomar det yttersta tecknet. Att framtiden är deras råder ingen tvekan om, men hur den framtiden kommer att se ut är inte självklart och dessa unga vill definitivt vara med och påverka det: ”Today you are the force of possibility that runs through the present like a river through the desert.”