Originaltitel: PAN. Ur löjtnant Thomas Glahns papper
Författare: Knut Hamsun
Översättare: Eva Seeberg
Utgivningsår: 1894
Tryckår: 1982
Originalspråk: Norska
Sidantal: 176
Förlag: Bra Böcker
Knut Hamsun är en författare som norrmännen har problem med att värdera. Å ena sidan var han nazistsympatisör, å andra sidan skrev han, och blev belönad med nobelpriset för, (förmodat) fantastiska böcker. Det var dags för mig att ge mig på Hamsun och trots att jag hellre hade velat läsa Svält blev det PAN eftersom det var den jag hade tillgänglig.
Thomas Glahn är löjtnant men lever sitt liv som jägare i en liten by. I samma by finns Edvarda som lever varje dag som ett socialt spel med bjudningar, inbjudningar, utmaningar. Thomas Glahn och Edvarda förälskar sig i varandra, men på grund av deras egna lätt neurotiska tillkortakommanden blir deras kärlek omöjlig. Glahn är småsint, spontan och ambivalent inför allting – det är därför han skjuter sig i foten efter att han och Edvarda pratat om en annan bra karl som haltar. Edvarda är undflyende och kan aldrig gå rakt på sak i någon fråga. Det är stormigt och deras kärlek får aldrig ro att slå rot.
Jag tycker att PAN påminner en del om Doktor Glas (eller, med tanke på kronologin, tvärtom), både till språk och till tema. Språket är kort och enkelt men besitter trots det en poetisk ådra som gör det klart njutbart. Temat är konflikten mellan förnuft och känsla (ett vanligt återkommande tema förvisso) och mellan att göra det som är rätt och det som känns rätt. Knut Hamsun lyfter väl det inte till några nya höjder om man läser det idag, men han gjorde det sannolikt för dryga hundra år sedan då boken var ny, och om jag förstått det rätt är det ett tema han utforskat ytterligare i andra böcker.
Jag gillade PAN överlag. Den var inte något mästerverk kanske, miljön och framställningen av problemen var inte jätteintressanta, men den är bra skriven och karaktärerna är sköna trots att de är svåra att sympatisera med till fullo. Skön bok, klart läsvärd.