Kristoffer Leandoer — Längta hem, längta bort

Kristoffer Leandoer
394 s. Natur & Kultur 2020 (2020)


Det är inte omöjligt att om jag hade läst Kristoffer Leandoers (f. 1962) essäsamling Längta hem, längta bort innan nobelprisen delades ut 2019 så hade jag kunnat gissa rätt även på Peter Handke. Nu var det ju inte möjligt eftersom boken gavs ut efter det att Leandoer fullföljt sitt uppdrag som extern ledamot i Svenska akademien. I essäsamlingen, hur som helst, lutar han sig inte bara mot Handke utan mot många författare som tagit avstamp i flykten från något, till något. Resultatet är en nästan för lärd samling texter om litteratur på litteraturens eget villkor.
     Med Leandoers perspektiv tar sig flykten många olika uttryck. Rent bokstavligt, flykt hem, flykt bort, författarens tillvaro i exil. För vissa författare, Vladimir Nabokov och Henry James exempelvis, tycks kräva sitt utanförskap som bränsle för sitt författande. Andra, som Marilynne Robinson, visar genom sitt författande hur flykten ändrar skepnad beroende på vem man är. Ytterligare något, Shirley Jackson, låter hela sig uppgå i en stationär flykt, kanske av ett febrigare slag som aldrig finner ro.
     Över de nästan 400 sidorna som Längta hem, längta bort spänner över lyckas Leandoer blanda högt och lågt. Fy mig att jag säger så, men själva texterna suddar effektivt ut gränser som av hävd funnits där sedan tidigare. J.R.R. Tolkien får samma varsamma och uppmärskamma läsning som Oscar Wilde. John Williams och Ovidius samsas med Ursula K. Le Guin, C.S. Lewis och T.S. Eliot. Tiden flyter liksom samman när flera tusen år av litteraturhistoria avhandlas utifrån detta ganska vidlyftiga tema.
     Att Leandoer är beläst och har koll på sitt ämne råder inget tvivel om och jag sveps med i texterna på ett sätt som gör mig närapå avundsjuk. Jag vill kunna lika mycket, se litteraturen med samma glasögon, som när Neo i Matrix (1999) plötsligt ser världen i kod. Emellanåt har Leandoer så bra koll att vissa referenser från ingenstans får utgöra okommenterade bisatser. Ett namn, ett verk, en strömning, sedan borta igen.
     Längta hem, längta bort förtjänade sin augustnominering och för den som uppskattar att läsa om litteratur kan jag å det varmaste rekommendera den. Det finns mycket att kroka i, mycket att utforska och läsa vidare om, många titlar som åker upp på läslistan, många aha och åhå att ta med sig när man läser annat. Mycket mer kan man inte begära av essäer av detta slag.

Jamaica Kincaid — My Garden (Book)

Jamaica Kincaid
229 s. Farrar Strauss Giroux 2001 (1999)
På svenska (Boken om) Min trädgård, Tranan (2020)


Att läsa Jamaica Kincaids (f. 1949) My Garden (Book) strax efter Louise Glücks The Wild Iris (1992) är ganska märkvärdigt. Nobelprisbelönade Glücks diktsamling tar kraften ur myllan, men är på många sätt mer distanserad och mindre poetisk än vad Kincaids trädgårdsessäer är. Var för sig står de på egna ben, men lagda ovanpå varandra framstår Kincaids bok som den fylligare, inte bara för att det råkar vara fler ord.
     My Garden (Book) är en samling essäer som utgår från Kincaids trädgårdsintresse. Hon benämner sig som trädgårdsmästare (”gardener”) och även om det inte är skyddad titel direkt så positionerar hon sig ändå i den mindre professionella halvan av trädgårdsskötselutövarna. Det är en halva som bygger mer på vad man har lust och inte lust med och mindre på vad man kanske bör. Det är en trevlig utgångspunkt som mer går i linje med hur jag själv skulle se på trädgårdsbestyr om jag fick tid att hänge mig åt det.
     I den första texten funderar hon på vad hon ska göra med sitt japanska blåregn (wisteria floribunda) som inte blommar när den ska, åt räven och åt midsommar, ja, allt mynnar ut i frågan ”vad ska jag göra?” Det är en text som sätter tonen direkt och som blir som en stämgaffel att jämföra resten av boken mot. Kincaid arbetar med upprepningar och omtag, berättar samma sak flera gånger men närmar sig det från olika håll, ger olika pusselbitar varje gång. Kanske illustrerar det trädgårdsarbetets vedermödor och lycka, att göra samma sak, nästan samma sak, år efter år, med olika resultat och olika bekymmer att fråga sig vad man ska göra åt.
     Trots att Glücks The Wild Iris är en helt annan bok än My Garden (Book) blir läsningen av dem nästan gemensam. Vill de göra samma saker, texterna? Med ord, stämning, tematik tecknar de bilder av växtlighet, relationen till naturen, godtycket i att vara utelämnad åt väder, vintrar och rävar. Om jag inte alls lät mig fångas av The Wild Iris ger My Garden (Book) mig ett helt annat utbyte, ett utbyte jag mycket väl kan tänka mig växer ju bättre man kan sin egen trädgård.

Ruby Wax — And Now for the Good News

Ruby Wax
229 s. Penguin Life 2020 (2020)


Goda nyheter? Det här året? Ha! Det var det dummaste jag hört.
     Eller?
     Mångsysslaren Ruby Wax (f. 1953) började visserligen sin research för And Now for the Good News innan detta erbarmliga 2020 men han likväl få med några kommentarer om covid-19 innan boken gick till tryck. Oavsett vilket var hennes uppdrag tydligt:

My mission is to tantalize you out of the negativity zone and to pain a smiley over your doomsday face. I’m here to tell yo, behind the clouds, the sun still shines.
     We don’t need to start packing now to go to Mars. Sorry, Mr Musk.

Vi fullkomligt bombarderas av dåliga nyheter. Det säljer bra, om inte annat. Med klimathot, skenande ekonomisk ojämlikhet, slit-och-släng, ökad segregering, sjukdomar, sjunkande skolresultat är det lätt att förlamas. Att dåliga saker inte händer, eller händer i mycket mindre utsträckning än förr ger inga löpsedlar och de riktigt stora framstegen inom forskningsvärlden är ofta för komplexa för att kunna återges i någon passande dagstidningsform. Men det Wax gör i And Now for the Good News är att söka och presentera efter de goda nyheterna som trots allt finns.
     Hon tittar framförallt på fem områden: samhörighet, affärsverksamhet, utbildning, teknologi och livsmedel. Inom varje område lyftor hon (bokens titel till trots) fram ungefär vad som är problemen med dem, binder ihop dem med sitt eget liv, och presenterar offentliga organisationer, föreningar, personer, projekt, företag och lösningar som på olika sätt stävjar problemen eller arbetar på ett sätt som inte framkallar problemen överhuvudtaget. Finska skolan är ett positivt exempel, friluftsföretaget Patagonia ett annat.
     Ibland ter sig Wax ganska aningslös men jag tror att det främst är en pose för att skapa någon form av relation till den tänkta läsaren. Att hon är komiker märks, ibland blir svängarna lite väl vida för att få till ett bra skämt. Oavsett vilket finns det så mycket i boken att suga i sig, inspiration och konkreta saker att gräva vidare i, även på områden som jag själv inte är lika bevandrad i som exempelvis klimatet.
     And Now for the Good News är en bra start för att skingra molnen. Bubblan vi sitter i, var och en, behöver inte vara ideologisk eller enhetlig, men i de allra flesta fallen är det en kompakt hinna av dåliga nyheter. Vi behöver exemplen, läsa om dem, se dem, uppleva dem, höra om dem för att förstå att allt inte är eller behöver vara fullt så jävligt som det verkar.