Om att välja film, undergången och varför det är värt att riskera att se Twisted

Det fanns en tid i mitt liv då jag tittade på film. Så ödesmättat, gör jag inte det längre? På den tiden disponerade jag min tid alldeles själv, det var inte bättre än nu, men det gjorde att jag kunde se en eller två filmer per dag.1 Jag såg många riktigt bra: Casablanca (1942), Pan’s Labyrinth (2006) och Lost in Translation (2003). Men också en alldeles förfärande mängd dåliga filmer: Proof of Life (2000), Mad City (1997) och Twisted (2004)2. Jag behövde inte vara så noga, helt enkelt.
     Nu ser jag inte film så ofta, knappast konstigt, med tanke på att jag har svårt att hålla mig vaken efter nio om kvällarna, men också för att jag har svårt att göra den, i brist på bättre uttryck, investeringen. Ska jag och min partner ägna två timmar3 så vill jag att det ska vara något bra, något jag kan stå för inför henne och som är värt besväret.
     Sund inställning! säger du utan att jag uppfattar ironin i rösten.
     Ja, jag tycker det, det är mycket rimligare att titta på någon halvdan tv-serie på 13 gånger 45 minuter per säsong i fyra säsonger, eller hm, åtta säsonger av somliga drakrelaterade serier där första säsongen är riktigt dålig.4 Jag kan sluta när jag vill et cetera.
     Okej, lite konstigt är det.
     Vi ägnar mycket längre tid åt att försöka välja film och sedan konstatera att vi inte lyckas för att sedan sätta igång någon serie eller gå och lägga oss. Det finns filmer vi vill se, men ofta är motståndet så stort mot att starta dem: Tänk om vi blir besvikna!
     Något patologiskt är det säkert, men den senaste veckan har vi sett inte mindre än två långfilmer. KBT vid min ära! Och båda riktigt, riktigt bra. (Mjuk landning.)
     Först såg vi Aniara (2018), filmtolkningen av Harry Martinsons diktepos med samma namn.5 Regissören Pella Kågerman har gjort en varsam tolkning av en diktsvit som sprungen ur en annan tid berättar om undergången. Den kommer sjokvis, obarmhärtigt, för i stora drag är det aldrig hemligt varthän vi är på väg. Ut, ut i världsrymden, bort från allt det kända med bara oss själva kvar att bryta ner. Mycket välgjort och mycket sevärt och jag får kalla kårar bara av tanken på att ha sett den instängd i de sarkofager den visades i på Göteborgs filmfestival för några år sedan. Det var brutalt nog i vår soffa.
     En annan stämning men ändå inte allt för långt ifrån Aniara har den andra filmen vi såg: Spring Uje spring. Doktor Kosmos-sångaren Uje Brandelius6 gjorde en scenföreställning om hans Parkinsons-diagnos vilket sedan blev en film regisserad av Henrik Schyffert7 med Brandelius i huvudrollen. Undergångsstämningen är mer personlig här, när familjeliv och repetitioner med bandet vittrar sönder under hans darrande fingrar. Varken skosnören, skjortknappar eller pianotangenter är överstigbara hinder när ens finmotorik sakta men säkert lämnar en. Det är roligt och det är sorgligt och det är ett sluttande plan, men i slutänden någon form av försoning vid tanken på att tillvaron visserligen blir en annan nu, men man dör åtminstone inte av det.
     Vad Aniara och Spring Uje spring illustrerar är (förutom att man kan ha långt värre problem än att inte kunna välja film, och förutom att undergången tydligen gör sig bra på film, och förutom att den existentiella undergången kan dramatiseras i så olika skala och ändå tala om ungefär samma sak, och förutom … nej, det kanske får bli en annan artikel som inte handlar om något så profant som att välja kvällsunderhållning) att man inte ens behöver gå särskilt långt för att upptäcka högkvalitativa filmer. Båda fanns på SVTPlay8, båda var lagom långa, ingen av dem hade varit något problem att stänga av bortsett från att det inte fanns en muskel i mig som ville göra det.
     Filmmediet har alltmer stått åt sidan för tv-serier och jag lägger ingen värdering i det, men än finns det berättelser som låter sig berättas i film-format och kanske, bara kanske, är det inte hela världen att riskera att hamna framför Twisted igen, om det finns högvinster som Aniara och Spring Uje spring att upptäcka.

Show 8 footnotes

  1. Det bör inte komma som en överraskning för någon att detta var under min första tid som student.
  2. Twisted är fortfarande, nära 14 år efter att jag såg den, min goto-film när det gäller riktigt, riktigt dåliga thrillers. En ung kvinnlig polis ska utreda seriemord och det visar sig att de mördade alla är sådana hon legat med (ja, jag spoilar, du kan tacka mig senare). Det är en fullkomligt värdelös intrig med en skådespelarinsatser under de inblandades värdighet och om inget annat understryker detta faktum så blir det tydligt att Samuel L. Jackson måste ha filmhistoriens sämsta agent.
  3. Som om! Nu för tiden är filmerna så erbarmligt långa.
  4. Mycket sämre än sista (utom avsnittet ”The Long Night” som, jämte pilotavsnittet, är seriens överlägset sämsta), tvärtemot vad de flesta verkar tycka.
  5. Som jag skrivit om här: https://ackerfors.se/harry-martinson-aniara-en-revy-om-manniskan-i-tid-och-rum/, 2019-05-21.
  6. Vars farfars bror var sångaren Harry Brandelius. Olika världar, bara i familjen Brandelius mötas de två.
  7. Prisbelönad blev den också.
  8. Spring Uje spring bör finnas ett tag till: https://www.svtplay.se/video/30081276/spring-uje-spring.

Åsa Liabäck — I hjärtat av Ådala

Åsa Liabäck, inläst av Anja Lundqvist
8 h 36 min. Printz Publishing 2021 (2021)


Jag erkänner direkt, feelgood är inte en genre jag är särskilt bevandrad i, men ibland måste men kliva ur sin comfort zone (och nu ska det väl erkännas att det finns mer vågade saker att utmana sig med än att läsa feelgood, men ändå). Jag kan inte tänka mig ett bättre tillfälle än nu när Åsa Liabäck (f. 1977) debuterar med I hjärtat av Ådala som utspelar sig på ett koloniområde i Linköping.
     Anna är 35 år, rasad ur ett förhållande och på någon form av kontrollerat känslomässig botten, vad passar då bättre än att köpa en kolonistuga? Inte mycket, och det skulle säkert grannarna på området tycka, åttioplus-Ragnar som är händig och frisk, både medicinskt och fläktmässigt, skilda Margareta som börjar komma till ro med tanken på att det inte är så dumt att vara själv fast man närmar sig de 60. Livet på området lunkar på, med konflikter om ordning och sedlighet, kärlek och något som närmar sig hat, ungdomlighet, ålderdom och allt däremellan.
     Liabäck har ett rikt persongalleri med figurer som klivar rakt in i hjärtat på olika vis, och dynamiken dem är både smörjmedel och hög friktion. Jag kan inte värja mig riktigt för deras småkonspirerande, pysslande och omtanke. Stämningen när människor ska samsas om det egna på ett litet område är fint fångat och detta kryddas med hemligheter, missförstånd, svagheter och allt det som ryms inom människor.
     Jag har inte mycket att jämföra med, det ska erkännas, men I hjärtat av Ådala talar ändå till mig på något vis. Det är käckt på exakt det sätt jag förställer mig att det ska vara, och hade det varit en romantisk komedi på film (vilket jag är något mer bevandrad i) hade jag känt mig som hemma. På det sättet tror jag Liabäck har skrivit en bok som står sig fint mot konkurrensen och som jag med varm hand kan rekommendera till dem som frågar mig om en bra feelgood-roman att läsa.

Lars Landgren — Ljusnan du mörka

Lars Landgren, inläst av Ludvig Josephson
20 h 2 min. Bonnier Audio 2021 (2021)


Nå, nog finns det skuggan av en ramberättelse, men Lars Landgrens (f. 1985) debut är i allra högsta grad en novellsamling vilket inte riktigt framgår av förlagets beskrivning av den. När man väl insett det öppnar författaren dörren till en värld mycket lik vår men kryddad av folktro.
     Genom Hälsingland sträcker sig älven Ljusnan, livgivande och dunkel, en evig källa för människorna som bott där. Inte är det konstigt att skrömten och oknytten också sökt sig dit, inte mindre så allt eftersom moderniteten dragit fram och skuffat dem undan. Och inte är det heller konstigt att krockarna mellan ovanjorden och undanjorden ibland får konsekvenser. I Landgrens noveller blir det extra tydligt.
     I första delen får en man, van att handla med antikviteter (gärna med obscen proveniens), för sig att han måste ha det stora golvuret som ropas ut och betalar nästan vilket pris som helst för den. I en annan sluter ett tvillingpar en pakt med älvafolk för att bota en hudsjukdom. I ytterligare ett får ett barnbarn reda på var hans författande morfar får allting ifrån. Sömlöst smälter det ihop, som om det faktiskt är så här det är.
     Vissa noveller håller väldigt hög nivå avseende idé, driv och form, men över 20 timmar (eller 425 sidor) tappar Ljusnan du mörka emellanåt tempo och vissa av delarna tycks inte alls höra hemma här. Generellt är Landgren vassare i mötet mellan nutid och otyg, en klart originellare vinkel bör väl tilläggas, än när skådeplatsen är historisk.
     Ljusnan du mörka är trots det en skrämmande, häftig och lovande debut som förvaltar sin idé förtjänstfullt.