Jenny Tunedal — Dröm, baby, dröm

Jenny Tunedal, omslag formgett av Johanne Hjorthol
119 s. Wahlström & Widstrand 2022 (2022)


I princip varje år är det något diktverk som slinker igenom och nomineras till augustpriset skönlitterära utmärkelse och förra året (2022) var det poeten Jenny Tunedals (f. 1973) poesisamling Dröm, baby, dröm, och varje år väcker det mitt intresse på något vis (och bland riktiga pärlor från senare år återfinns Ædnan (2018) och Osebol (2019) så det är ändå en hyfsad fingervisning).
     I Dröm, baby, dröm samsas en rad röster som alla har det gemensamt att de uttrycker någon form av sorg eller saknad, inte sällan av ett varaktigt slag som varken är bottenlöst eller möjligt att glömma. Om sorgen är kopplad till en förlorad förälder, ett förlorat syskon eller ett förlorat barn varierar över tid, men desto mer beständig genom Dröm, baby, dröm är rädslan över att förlora sitt liv. Eller som ett citat ur bokens första dikt gör gällande: ”att bli behandlad som en levande människa fram till min död”. Genom diktspråket ställs gång på gång frågan om vad ett liv är och vad som är dess gränser. Emellanåt är det både effektfullt och berörande.
     Särskilt nära, upplever jag, kommer en parafras på ett självskattningstest där frågorna är påståenden av klinisk karaktär, medan svaren är poetiska känsloyttringar med mycket djupare innebörd än vad en skattning 1-4 kan ge:

1. Jag tänker på dig så mycket att det är svårt för mig att göra det jag normalt gör

En kall natt eller en hel sommar
Kärlek börjar alltid med lögn
Någon försöker hoppas och försöka
Fast det är omöjligt att inte dö
Jag upprepar dina handlingar i stället för mina
Det finns inget som heter återvändo

Dröm, baby, dröm drar tankarna till Patient (2021) vilken är en mer sammanhängande och rentav råare bok där jaget har en ständig närvaro. Dröm, baby, dröm är i stället kören som genom poesin skapar kvantitet, där den innevarande känslan ekar som vore bokens pärmar en sal med mycket akustik.

Ali Smith — There but for the

Ali Smith
357 s. Penguin Books 2012 (2011)


Säg att du möter en person, du känner hen inte men ändå lyckas hen göra ett intryck på dig som du har svårt att skaka dig av. Du kommer att tänka på personen i alla möjliga och omöjliga situationer och utan att du egentligen tänker på det har du gjort nya, andra val, sådana val du kanske inte hade gjort om du inte träffat personen. Om det handlar Ali Smiths (f. 1962) roman There but for the.
     Anna blir plötsligt uppringd. ”Miles har låst in sig i ett av våra rum och vill inte komma ut”, säger rösten i andra änden (ungefär). Miles? Vilken Miles? ”Kan du hjälpa oss att få ut honom?” Miles visar sig vara en kille som Anna reste runt i Europa med när de var 19 och nu är de en bra bit över 40 och hur hände det här?
     There but for the berättar i fyra delar om personer med någon relation till Miles. Ungdomsvännen Anna, Mark som efter ett teaterbesök bjöd med Miles på bjudningen under vilken han låste in sig, den åldrade May som årligen fick besök av en ung man som varit vän med hennes dotter och Brooke, den försigkomna grannflickan till de ofrivilliga värdarna. Och egentligen handlar boken om dem, på något vis. Smith är en fantastisk författare när det kommer till att skänka liv åt sina figurer. Både genom gestaltning och genom att låta framställningen ske genom hur det hela berättas. Vi får exempelvis följa med May som framstår som helt klar till dess att hon börjar prata och med en liten vändning förstår vi att hon sannolikt drabbats av en stroke som påverkar språket. Brooke å sin sida har en lång inre monolog där hennes språkliga nyfikenhet hela tiden speglar berättandet. Jag kan på rak arm inte komma på någon som utnyttjar sin (förhållandevis excentriska) berättarförmåga till att bygga romanfigurer på samma fenomenala sätt.
     Smith har också en lätt absurdistisk ådra vars emellanåt dråpliga resultat visserligen kan vara roliga nog att få mig att gapskratta men som aldrig lämnar figurerna utan värdighet. Jag älskar Smiths humor och avsnittet där det berättas om den middagsbjudning som till slut fick Miles att stänga in sig är inte annat än briljant. De många personerna vars unika karaktär tillåts ta plats alltmedan de blir fullare och oregeligare ballar aldrig ur i fars, men är ibland nära. Det är som att man är där, farligt nära att fylla på sitt glas eller be de andra att tagga ner nu för helvete. Alldeles fantastiskt.
     There but for the är tveklöst det bästa jag läst av Smith och inte omöjligt det bästa jag läst när jag mot slutet av 2023 ska sammanfatta läsåret. Det är en enormt stark roman som jag unnar alla att läsa. (Den borde översättas också, jag kan göra det om ni vill, hör ni det, förlagen?)

Läsåret 2022

Så är det dags att summera läsåret 2022. Det blev en bit över 150 böcker lästa (ej räknat alla barnböcker, då hade det kanske varit det dubbla). Jag håller könsfördelningen någorlunda jämn1 och jag har läst böcker från Sverige, Storbritannien, USA, Frankrike, Finland, Norge, Australien, Kanada, Danmark, Island, Ryssland, Argentina, Belgien, Brasilien, Filippinerna, Indien, Israel, Japan, Kina, Nigeria, Schweiz, Spanien, Tanzania och Tjeckien.

Det är naturligtvis omöjligt att rangordna, men jag gör ändå ett försök.

Mina favoriter — Skönlitteratur

5. Kirke (2018) av Madeline Miller

Madeline Millers moderna tolkning av de grekiska myterna sprider både ljus över dem och placerar dem i ett sammanhang som gör dem relevanta även i dag. Det är en sällsam upplevelse att få ta del av nymfen Kirkes berättelse i denna skepnad.

4. Strange Beasts of China (2006) av Yan Ge

I ett (ännu mer) dystopiskt Kina undersöker en cryptozoolog färgstarka och unika (och kusligt människolika) bestar av alla de slag, och det är en läsupplevelse som är precis lika unik och färgstark. Ett typexempel om hur en fantastisk bok kan användas för att diskutera teman långt bortom bokens pärmar.

3. En halv gul sol (2006) av Chimamanda Ngozi Adichie

En halv gul sol är mer eller mindre unisont hyllad och jag kan bara instämma. Chimamanda Ngozi Adichie lyckas med en rik palett måla berättelsen om Nigeria och Biafra inifrån, utan en utomståendes fördomsfulla blick. En mycket stark roman.

2. Detaljerna (2022) av Ia Genberg

Detaljerna blev välförtjänt augustprisbelönad och det är något med den stillsamma romanen som verkligen suger tag i mig. Med stor detaljrikedom berättar Ia Genberg om fyra relationer och utan att något egentligen händer växer orden och blir stor litteratur.

1. Be here to love me at the end of the world (2022) av Sasha Fletcher

Jag fick Be Here to Love Me at the End of the World i handen med orden ”du borde läsa den här, jag tror du skulle gilla den” (ungefär) och som jag gillade den. Sasha Fletcher berättar om ett kärlekspar vilka försöker överleva och leva i en värld på väg mot avgrunden, lite som vårt moderna samhälle är nu. Extremväder, pandemi (och vaccinskepsis), ekonomisk ojämlikhet är bara några av de sakerna som sätter dem på prov. Hur ska man kunna orka leva och älska i ett samhälle som inte är särskilt intresserad av att hålla en vid liv? Fletcher skriver med stor närvaro och vilda associationsbanor och jag är förstummad av beundran.

Bubblare: Räddningsavstånd, Åsnans år, Wolf Hall och The Goblin Emperor.

Mina favoriter — Facklitteratur

5. The Golden Mole (2022) av Katherine Rundell

I ett alldeles bedårande bestiarium har Katherine Rundell samlat och ur ett zoologiskt och kulturhistoriskt perspektiv samlat några av alla de djur vars liv vi inte till fullo uppskattar och riskerar att förlora. Makalöst vackert.

4. Att slå dank min virtuositet (2018) av Emma Eldelin

Kanske är jag jävig, men min tidigare universitetslärare Emma Eldelins Att slå dank med virtuositet är en rejäl bok om att göra så lite som möjligt (är det möjligt?). En bok som får mig att längta tillbaka till studierna, på ett alltigenom bra vis.

3. Under the sky we make (2021) av Kimberly Nicholas

Det blir varmare. Det är vi. Vi är säkra. Det är dåligt. Vi kan lösa det. Det är utgångspunkten i klimatforskaren Kimberly Nicholas personliga och tydliga bok som exemplariskt lyckas kombinera forskning med aktivism på ett sätt som vi mer än någonsin behöver.

2. Girig-Sverige (2022) av Andreas Cervenka

Girig-Sverige borde varit boken som vann valet åt vänstern för sällan har den stora ekonomiska ojämlikheten i Sverige och vad den beror på belysts på ett sådant ingående sätt. Under pandemin blev Sverige 330 miljardärer rikare men samtidigt väldigt mycket fattigare. Andreas Cervenkas bok borde vara obligatorisk läsning och äger fortarande stor relevans.

1. Islands of Abandonment (2021) av Cal Flyn

Årets bästa fackbok hade mycket väl även kunnat vara den deppigaste, för Islands of Abandonment handlar om det av människor övergivna. Vad händer när människan, av olika anledningar, drar sig undan? Cal Flyn har rest runt till dessa platser, från övergivna jordbruk i Estland till Montserrats vulkanutbrottsärrade landskap, från Detroits fattigdomshärjade gator till en botanisk trädgård i Tanzania där växterna lämnades vind för våg. Flyn är ändå hoppfull och använder exemplen inte för att förklara att människorna måste väck utan för att vi kan använda dessa erfarenheter för att ge nytt liv åt platser som annars kommer bli ett monument över våra misslyckanden och sedan klara sig utmärkt utan oss.

Bubblare: Skönheten i kaos, Turn right at Machu Picchu, B-laget och Hyperobjects.

Show 1 footnote

  1. Med en för liten del icke-binära och transpersoner (med reservation för att jag möjligen kan ha missat bakgrunden och rättkönat dem utan min vetskap).