Bruce Chatwin — In Patagonia

Bruce Chatwin
296 s. Vintage 2019 (1977)
På svenska I Patagonien, Hamrelius & Stenvall (1981)


I sin farmors kuriosakabinett hittar en då mycket ung Bruce Chatwin (1940—1989) en bit hud beskriven som ”bit av brontosaurus” som skickats till farmodern från hennes kusin Charles Amherst Milward som ska ha funnit den i en grotta i chilenska Patagonien. Den där hudbiten väcker ett sådant intresse att Chatwin beger sig till Patagonien för att inte bara följa Milwards fotspår eller för den delen brontosaurusens, utan i många kända och okända människors turer över det jättelika området. Resultatet blev den prisbelönta In Patagonia.
     Nå, Chatwin förstår att huden vars långa röda hårstrån fortfarande finns kvar knappast kan vara en bit av en sedan miljoner år utdöd dinosaurie. Nej, det står snabbt klart att det kommer från en art jättesengångare som dog ut för cirka 12 000 år sedan, men intresset för Patagonien är inte kuvat för det. I korta kapitel berättar han omväxlande om personer han möter och historiska figurer som härjat omkring där. Som reseskildrare är Chatwin alltid närvarande och nedslagen han gör verkar nästan ske i förbifarten. Det är stilistiskt skickligt, men jag uppfattar att In Patagonia kräver av läsaren att hen måste acceptera en viss associativ inställning till det som berättas och att stegen inte alltid är självklara.
     Men genom sitt berättande illustrerar Chatwin också Argentinas historia som ett land av invandrare. Ursprungsbefolkningen, eller de som bott i Patagonien längst, är nästan helt och hållet frånvarande och benämns aldrig vid namn. Linsen är i stället riktad mot tyskar, italienare, walesare och andra senkomna invånare. Chatwins blick är kolonial på ett sätt som åtminstone jag tycker blir lite långtråkig och känns omodern (vilket kanske är att förvänta sig av en bok med 45 år på nacken).
     Det gör dock inte In Patagonia mindre stilbildande. Om blicken är omodern så är sättet att skriva och själv delta i berättelsen just så jag upplever att resejournalistik numer bedrivs. Det går att känna igen, nästan dra raka linjer, till Turn Right at Machu Picchu (2011) eller Robert Macfarlanes och Jenny Diskis böcker. Det är ett trivsamt och levande berättande som bjuder in till en hel palett av intryck.
     In Patagonia har kanske inte åldrats så väl som man hade kunnat hoppas, men med det i åtanke är det ändå en bok som inspirerat och inspirerar till många andra skildringar. Det har onekligen ett värde.

Monika Fagerholm — Underbara kvinnor vid vatten

Monika Fagerholm, inläst av Birthe Wingren
11 h 48 min. Förlaget 2021 (1994)


Det är 1960-tal och någonting känns väldigt bekant med Monika Fagerholms (f. 1961) roman Underbara kvinnor vid vatten. Hur mycket överlappt är det egentligen med Den amerikanska flickan (2005) som jag läste och förtjustes över för drygt åtta år sedan? Nja, inte mycket påminns jag av när jag läser om min recension, men ändå ett Något. Kanske kan vi bena ut vad.
     Nå, det är 1960-tal, som sagt, och Isabella, Kajus och Thomas semestrar i en sommarvilla vid vattnet när Rosa, Gabbe och Renée Ängel flyttar in i huset bredvid. Därefter blir inget sig likt. Mammorna Isabella och Rosa blir strandkvinnor, Kajus och Gabbe når inte utanför sin egen lilla bubbla och barnen Thomas och Renée lämnas åt sina öden som bara då och då tangerar de övrigas. Underbara kvinnor vid vatten är en roman där väldigt mycket händer, men mycket lite går att sammanfatta. Gemensamt för alla personerna, ja, romanens röda tråd finns i 1960- och 70-talens förändringar och den friheten många, i olika utsträckning förstås, får uppleva. Kvinnorna tar sig den plats och intresserar sig bara för det som behagar dem, männen har svårt att hänga med (känns det igen?). Att växa upp i det glappet måste varit ett evigt sökande, vilket Thomas och Renée i stora drag ägnar sig åt. Som läsare kommer jag på mig själv med att bara finnas till i Fagerholms universum, för hon lyckas besjäla skådeplatsen på ett alldeles fenomenalt vis. Det dryper av tidsmarkörer men blir aldrig flottigt på det sätt som andra historiska skildringar (även moderna) ibland tenderar att bli.
     När jag läste Den amerikanska flickan drog jag paralleller till Gabriel García Márquez och det är inte en långsökt koppling, det medges, men i förhållande till Underbara kvinnor vid vatten dras jag snarare åt Nina Wähäs roman Testamente (2019). Det kan vara den rappa men associativa språkbehandlingen eller den oresonliga lusten att berätta som formligen strålar ur historierna. Här saknas den vardagsnära magin, men att vardagen, framstegen och influenserna från Amerika framstår som närapå magiska går inte att ta miste på.
     Underbara kvinnor vid vatten gör mig inte riktigt lika tagen som Den amerikanska flickan men det är ändå en bok jag är glad att jag tagit mig an och som inspirerar på ett alldeles förträffligt kittlande vis.

The Sandman

The Sandman. Volume 1. Preludes & Nocturnes
Neil Gaiman, Sam Keith (ill.), Mike Dringenberg (ill.) & Malcolm Jones III (ill.)
240 s. Vertigo 1995 (1988—1989)


The Sandman. Volume 2. The Doll’s House
Neil Gaiman, Mike Dringenberg (ill.), Malcolm Jones III (ill.), Chris Bachalo (ill.), Michael Zulli (ill.) & Steve Parkhouse (ill.)
226 s. Vertigo 1995 (1989—1990)


The Sandman
Skapad av Neil Gaiman, David S. Goyer & Allan Heinberg
10*45 minuter + 1*65 minuter. 2022—


Någon gång i tonårens sista skälvande månader sprang jag på ett seriealbum som inte liknade något jag dittills hittat. Upphovsperson var (bland andra) Neil Gaiman (f. 1960) vars böcker jag tidigare hade läst och uppskattat storligen. Jag var inte svårflörtad. Serien var The Sandman och albumet innehöll den första volymen, Preludes & Nocturnes. Sedan dess har jag läst om seriens alla tio album en handfull gånger. Och naggande, på något vis, har alltid önskan om en filmatisering funnits i mig. En förhoppning som alldeles nyligen besannades.
     I serien får vi möta The Sandman (lyckligtvis ej översatt till ”John Blund”), eller Morpheus, som är en av de ändlösa var ansvarsområde täcker varsin del av vad det innebär att vara vid liv. Döden och ödet är två, åtrån och förtvivlan två andra. Och så Morpheus, herre över drömmarna. I början av serien blir han fångad av ett ockult sällskap vars mål var att snärja döden, men något gick fel. I stället hamnade hennes lillebror där, instängd i en glaskula och en magisk cirkel, stumt bidande sin tid medan sektens ledare tvinar bort och dör. Sonen ärver fången, men det förändrar egentligen inte mycket.
     När jag fick fatt på serien var den redan femton år och hade en stor skara fans världen över. Jag sällade mig snabbt till dem. Det fanns något för mig oemotståndligt i hur världen besjälades genom magin, hur mytologierna fick komma till liv och knytas samman, utan att instrumentaliseras eller förlora sin relevans. Det var ingen förklaringsmodell, men det var en strömbrytare för att något annat var möjligt. Det är en tendens som växer sig starkare ju längre serien lider.
     Teve-serien som nyss kommit på Netflix avhandlar de två första albumen, tidigare nämnda Preludes & Nocturnes och efterföljande The Doll’s House. På synnerligen goda grunder har smärre justeringar gjorts. Berättelsen som gjordes i serieform för trettio år sedan gjordes med ett perspektiv och översatt i moderna termer och ny form har teve-serien blivit mer inkluderande och lite mer strömlinjeformad. Jag gillar det, för inte nog med att berättelsen känns fräschare, de har ändå lyckats behålla andemeningen och stämningen från seriealbumen på ett överraskande bra sätt.
     Det gör mig lycklig. Det finns inget mindre ord i sammanhanget, och det påminner mig mycket om hur ett annat verk som jag ofta återkommer till, Hundra år av ensamhet, genom översättning, nyöversättning och inläsning skapar en flerdimensionalitet som, när det blir bra, ser till att varje version förstärker de andra.
     I och med teve-serien läste jag nämligen om Preludes & Nocturnes och The Doll’s House (och i sinom tid övriga delar), för att kunna jämföra, visst, men kanske framförallt för att se hur tolkningarna talar med varandra. Somliga partier är i det närmaste identiska, bildruta för bildruta, andra skiljer sig åt på sådant sätt som man kan förvänta sig av att medierna skiljer sig åt. Ingen upplevelse känns mindre än den andra och det är väldigt häftigt.
     The Sandman är en förhållandevis långsam serie och seriens huvudperson, Morpheus, är färgad av sin ändlöshet. Kan något som är ändlöst förändras? Det är alls inte säkert, åtminstone inte om den ändlöse försöker betrakta sig själv, men för narrativets skull är det ändå omständigheter som drar i Morpheus tygrika kläder. De regler och förutsättningar som alltid gällt nöts sakta ner, så även dem som är satta att följa dem. För den som inte är förberedd kan både seriens och huvudpersonens upplevda tröghet möjligen verka avskräckande, men jag ser det verkligen som en del av poängen och en mycket välkommen kontrast i förhållande till mycket annan populärkultur.
     Jag kan åtminstone tänka mig att stanna i The Sandman-universat länge än.