Georges Perec — Jag minns

Georges Perec, i översättning av Magnus Hedlund
83 s. Modernista 2017 (1978)


Georges Perec (f. 1936) är en av litteraturhistoriens främsta knäppgökar, tillika en stor favorit för mig1 och även om allt inte är lika fantastiskt som Försvinna (1969) och Livet en bruksanvisning (1978) så finner jag ändå en stor behållning i texterna och en viss tröst i att det någon gång funnits en tid då någon fått för sig att det här är värt att publicera. I dagens litteraturvärld ryms inte riktigt karaktärer som Perec. Tillgänglig och originell säljer mycket sämre än ouppnåelig och originell, kan man anta. Hur som helst var det med stor glädje jag under bokrean köpte på mig allt av Perec som jag inte tidigare hade och bland dessa titlar fanns Jag minns.
     En av de fina sakerna med Perec är att en stor del av hans projekt är helt transparenta. I Jag minns listar han 479 minnen, från små ramsor, till skådespelare, till händelser, till familjemedlemmar, till … ja, allt möjligt. Omodererat och osorterat matas de på på ett sådant sätt som man själv kan göra ibland, särskilt tillsammans med någon jämnårig med liknande referensramar. Det kan rabblas bumbibjörnar, skämt ur NileCity, figurer från Baldur’s Gate-spelen, godissmaker, ishockeyspelare ur Detroit Red Wings fjärdekedja, låttexter och filmer med tvivelaktiga men för tiden fullt accepterade kärlekshistorier (jag tittar på dig, Pretty Woman). Det är ett virrvarr som blir mer tilltalande ju mer minnet blir en del av ens medvetande. För Perec är det som en trollformel, varje stycke inleds med de magiska orden ”jag minns”, sedan är det kanske inte så noga om det han minns stämmer och i efterordet gör han till och med en poäng av hur minnet bedrar honom. Han tycks inte lägga några värderingar i det. Det är så det är.
     Jag minns är, som en del av Perecs produktion trots allt är, något bagatellartad. Projektet och idén, det faktum att han faktiskt tagit sin idé i land, är mycket intressantare än det faktiska innehållet. I någon mån gör han litteratur av den allra mest personliga formen av nostalgi (som jag själv kan drabbas av om jag någon gång tittar på mina hockeybilder som jag inte haft hjärta att göra mig av med). Det går inte att göra om utan att det faller platt.

Show 1 footnote

  1. Jag inser nu, med viss sorg, att jag inte skrivit om Tvåhundrafyrtiotre vykort i sanna färger (1989) och W eller minnet av barndomen (1975).

Lina Wolff — De polyglotta älskarna

Lina Wolff, inläst av Mirja Turestedt & Niklas Engdahl
7 h 40 min. Albert Bonniers förlag 2016 (2016)


2014 skrev Åsa Beckman sin krönika om Kulturmannen (”Kulturmannen. Porträtt av en utdöende art”, DN.se, 2014-04-27), drygt tre år senare blev hela svenska folket bekant med Kulturprofilen. Någonstans på den tidslinjen behöver vi också placera in Lina Wolffs (f. 1973) augustprisvinnande De polyglotta älskarna.
     Även om beskrivningarna av romanen främst fokuserar på den franske författaren Michel Houellebecq och hans kvinnoskildringar är det lätt att konstatera att han knappast agerar i ett vakuum. Kulturmännen i De polyglotta älskarna, författaren Max Lamas och kritikern Calisto Rondas, är självupptagna, kåta och övertygade om sin rätt till att vara det på alla andras bekostnad. Det låter helt klart bekant.
     De polyglotta älskarna är uppdelad i tre delar, dels skånska Ellinor som sätter in en kontaktannons, får svar från Calisto och beger sig in i ett förhållande med honom som främst kan beskrivas med stockholmssyndromet. Sedan är det nämnde Max Lamas som, ja, förför och förgör och drömmer om en älskarinna som kan tala alla språk samtidigt som kan skriver manuset ”De polyglotta älskarna”. Slutligen Lucrezia vars mormor uppvaktas av författaren.
     Både Max och Calisto framställs med en satirisk precision, de är allt det som man föreställer sig att Kulturmannen ska vara. Jag suckar och störs, känner mig ointresserad av Kulturmannen som koncept och inser det orättvisa i att ställa De polyglotta älskarna mot exempelvis Klubben (2019) när den tidigare kom först. På något sätt förtar Matilda Gustavssons udden av all drift med Kulturmannen som stereotyp och de kulturmän som i olika grad uppfyller bilden. Inte ens när Max och Calisto förstör andras liv kan de låta bli att förhandla, begära saker i utbyte, visa uppriktig medkänsla.
     Wolff erbjuder glimtar av motstånd, i Ellinor och i Lucrezias mamma, och det behövs. Annars blir den blinda Mildred, Calistos fru och Max medium (ja), en rådig och fri kvinna, men blind på ett sätt som för tankarna till en viss kulturprofilnära poet. Receptionisten som Max raggar upp på World Trade Center i Stockholm äcklar honom för sin språklöshet. Varken ord eller blick tilldelas då, men någon form av resurs har de ändå att sätta emot.
     Det är något med De polyglotta älskarna som gör att jag inte kan hänge mig åt den på samma sätt som jag gjorde med Wolffs Bret Easton Ellis och de andra hundarna (2012). Kanske är det Kulturmannens starka närvaro, om än i karikatyrens form, kanske är det för att romanen kan vara en bok att läsa snarare än att lyssna på. Jag kan ändå se och förstå vad som är bra med den utan att det för den sakens skull klickar ordentligt. Lite synd, men samtidigt ett kvitto på att Wolff är någon jag vill läsa mer av (till skillnad från Houellebecq).

Gabriel García Márquez — Hundra år av ensamhet (2020)

Gabriel García Márquez, i översättning av Lina Wolff
431 s. Wahlström & Widstrand 2020 (1967)


Trogna läsare har vid det här laget knappast undgått att Hundra år av ensamhet av colombianska nobelpristagaren Gabriel García Márquez (1927—2014) tillhör mina absoluta favoritböcker. Jag har läst den i Karin Alins (1892—1974) översättning åtminstone fem gånger och Per Åhlins ikoniska framsida pryder permanent min axel. I en tidigare recension (”Gabriel García Márquez — Hundra år av ensamhet, 2018-10-09) försökte jag ringa in varför den gjort sådant outplånligt intryck på mig. Den här gången tänkte jag istället titta närmare på översättningarna.
     Nyligen släppte nämligen Wahlström & Widstrand en nyöversättning av Hundra år av ensamhet, denna gång tolkad av Lina Wolff (f. 1973). Karin Alins översättning är från tidigt 1970-tal och hur fantastisk den än må vara (min mycket bristfälliga spanska förbjuder mig att göra en närmare studie) så är det till viss del daterad. Inga konstigheter.
     Mina förväntningar på Wolffs översättning var således: en varsam modernisering som bibehåller balans mellan det magiska och det realistiska.
     Bara stundtals under läsningen av Wolffs översättning har jag känt mig nödgad att jämföra med Alins och de gånger det har skett är det förändringar av sådan art att liknande överväganden kunnat återfinnas redan på bokens första sida. Därför är det där jag har funnit tre exempel.

Alin Wolff
Många år senare, inför exekutionspatrullen, skulle överste Aureliano Buendía påminna sig den avlägsna eftermiddagen då hans far tog honom med för att visa honom isen. Många år senare, när han stod framför exekutionspatrullen, skulle överste Aureliano Buendía minnas den eftermiddag i det förflutna då hans far tog med honom för att upptäcka isen.

Gregory Rabassa (1922—2016) översatte Hundra år av ensamhet till engelska och i sin bok If this be Treason1 (2005) ägnar han ett avsnitt åt just den första meningen. I princip varje sats var fylld av överväganden. Betydelser och konnotationer som är självklara på spanska är svåra att återskapa eller saknar motsvarighet på engelska. Ska det vara ”would” eller ”was to”? ”Remember” eller ”recall”? ”Remote” eller ”distant”? Även i jämförelsen mellan de båda svenska översättningarna ser vi hur det valet kan te sig i praktiken.
     ”Avlägsna eftermiddag” eller ”eftermiddag i det förflutna”? ”Påminna sig” eller ”minnas”? Visst ter sig överste Aureliano Buendía något mer eftertänksam i Wolffs version än i Alins?
     Inget vållar däremot Rabassa större bekymmer än ordet ”conocer”:

The word seen straight means to know a person or thing for the first time, to meet someone, to be familiar with something. What is happening here is a first-time meeting, or learning. It can also mean to know something more deeply than ’saber’, to know from experience. García Márquez has used the Spanish word here with all its connotations. But ’to know ice’ just won’t do in English. It implies, ”How do you do, ice?” It could be ’to experience ice.’ The first is foolish, the second is silly. When you get to know something for the first time, you’ve discovered it. Only after that can you come to know it in the full sense.

Ungefär samma övervägande stod både Alin och Wolff för och det syns också i vilket val de till slut gjorde. Alin valde att låta faderns vägledning vara nyckeln, fadern, aktiv, visade Aureliano isen. Wolff å sin sida valde Rabassas väg och lät barnet upptäcka isen. Jag gillar det (och något säger mig att Wolff läst If this be Treason.

Alin Wolff
Varje år i mars månad reste en zigenarfamilj i trasor sitt tält invid byn för att med ett hiskeligt larm av visselpipor och pukor förkunna de senaste uppfinningarna. I mars månad varje år slog en romanifamilj i slitna kläder upp sitt tält strax utanför byn och demonstrerade under ett väldigt oväsen från pipor och pukor de senaste uppfinningarna för byborna.

Den kanske tydligaste skillnaden, och för mig den mest välkomna, är i bruket av nedsättande ord. I den mån det är möjligt kallas Melquíades familj för romer eller romani, bara i rena repliker används ”zigenare”. Visserligen använder García Márquez själv ordet ”gitanos” i just denna mening, ett ord med samma ursprung som engelskans ”gypsie” vilket anses förlegat och nedsättande. I texten fyller det nedsättande heller ingen funktion, tvärtom tycks det i sammanhanget vara helt emot textens mening att vara något annat än hänsynsfull gentemot romanifamiljen.
     Vad gäller i synnerhet romanifamiljen, men även de svarta från Antillerna som arbetar på bananplantagerna, så fyller de en betydande roll för staden Macondos öde. Att inte hänfalla i åldrade tilltal är överlag kanske det tydligaste tecknet på Wolffs modernisering och även om det säkert är en diskussion som kommer föras kring översättningar till tidens ände så tycker åtminstone jag om det. Det gör, om inte annat, tröskeln lägre för att Hundra år av ensamhet ska tas emot väl i en bredare läsekrets.

Alin Wolff
Det hände till och med att saker som man hade tappat bort för mycket längesen dök upp igen just där man förgäves hade sökt dem och släpade sig i vild oordning efter Melquíades’ magiska järntackor. Till och med föremål som sedan länge varit försvunna dök upp på de platser där man letat efter dem som mest, och störtade häftigt fram mot Melquíades magiska järn.

Det sista exemplet är en fråga om flyt.
     Jag fullkomligt älskar den här boken, men jag vet också att det förut tagit tid att läsa den, att läsningen i sig känts långsam. Överlag borde vi kanske bli bättre på att tillåta oss långsamhet och i fallet med Alins översättning är det kanske framförallt en fråga om generation och vana vid en viss språklig stil.
     Det är inget självlysande exempel, men skrivningen ”det hände till och med […] för mycket längesen” tycks med modern blick omständlig på ett sätt som ”till och med […] sedan länge varit” inte är, även om en del av García Márquez styrkor är det vindlande. Framförallt ser jag en skillnad i något som är vindlande för att det är främmande (Alins språk) och något som är vindlande för att det är en del av berättelsen. Det något mer gammelmodiga språket klär inte Hundra år av ensamhet i sämre klädedräkt, men det är inte en poäng som berättelsen måste ha för att så att säga uppfylla sig själv.
     Slutligen. Det allra viktigaste tycker jag ändå är att det känns som samma bok, men precis som det har varit en ny läsupplevelse att läsa om Alins översättning är även Wolffs version en upplevelse, en ny sådan. Berättelsen i sig uppmanar en till att upptäcka nya saker, fokusera på olika saker varje gång, glömma, minnas, missförstå, försöka. Det är en del i García Márquez storhet som Wolffs perspektiv och beslut på många sätt verkar förstärka.
     Jag är nöjd och hoppas att fler kommer upptäcka Hundra år av ensamhet tack vare en lite modernare, lite rappare tolkning. Det finns helt enkelt inga ursäkter. Nästan femtio år har gått mellan översättningarna, men det är inte femtio år av ensamhet.

Show 1 footnote

  1. Som jag, av någon outgrundlig anledning aldrig skrev om när jag först läste den. För den som är intresserad av översättningar och överväganden är den oumbärlig.