Rebecca Solnit — Recollections of My Non-existence

Rebecca Solnit
239 s. Granta 2020 (2020)


Bakom titelsidan i Rebecca Solnits (f. 1961) självbiografi Recollections of My Non-existence finns ett svartvitt fotografi på ett skrivbord, vitt med svarvade ben, viktorianskt snitt, fem lådor. Ovanpå ligger travar med böcker och en bildskärm med en tunn spetsduk över. Undertill kan man ana början till en sladdhärva. Vid detta skrivbord har Solnit skrivit ett tjugotal böcker, hundratals essäer och artiklar, tusentals brev, och för henne bär denna ”eight-legged beast of burden” inte bara tyngden utav hennes arbete, dessutom en historia.
     Skrivbordet fick hon av en vän vars ex försökt mörda henne flera år innan dess. Ärren efter de många knivhuggen syns fortfarande men han gick fri och hon misstroddes, så som alltför ofta sker. Solnit skriver:

Someone tried to silence her. Then she gave me a platform for my voice. Now I wonder if everything I have ever written is a counterweight to that attempt to reduce a young woman to nothing. All of it has literally arisen from that foundation that is the desktop.

Recollections of My Non-existence är berättelsen om hur Solnit blev författare, men i lika hög grad en berättelse om strategier för att överleva i ett patriarkat och konsekvenserna som kommer därav. Hon berättar om hur hon som ung behövde hantera äldre mäns närmanden men inte gjorde det med kraft utan med självutplåning. Var skulle hon funnit kraften när det knappast föresvävar henne att hon alls kan undvika detta.

To be a young woman is to face your own annihilation in innumberable ways or the flee it or the knowledge of it, or all these things at once.

Uppvuxen i ett kärlekslöst hem, fattig, samtidigt fri och fången i en värld som är fientlig mot henne med anledning av vad hon fötts till, inte vem hon är. Hon hade bara att slå på teven så var där ett vackert lik med hennes dag. Hade hon varit ung i sociala mediers tidevarv hade hon bara behövt starta ett twitterkonto för att få känna på vreden och våldsamheten som baseras på hennes kön och de faktum att hon ids ha åsikter överhuvudtaget.
     Men Solnit har alltid tagit de underlägsnas parti. De fattigas, svarta, kvinnor, hbtq-personer, det är också där hon funnit tryggheten att göra sin röst hörd trots att vita män gjort sitt bästa för att tysta henne, ofta med brösttoner och affekt.
     Recollections of My Non-existence innehåller många nycklar till Solnits författarskap. För mig som håller henne som så nära en idol man kan komma är det fantastiskt att få försjunka i detta. Hennes förmåga att sätta fingret på en punkt, sedan zooma ut som på en touchscreen och se mönstren är hennes stora styrka och här är fingret på händelser ur hennes eget liv, möten hon haft, platser hon befunnit sig på. Samma förmåga skriver nästan ut henne hur självbiografin, den handlar om mycket mer och ringar in icke-existensen.
     Jag har saknat något längre sammanhållet mellan essäsamlingarna och Recollections of My Non-existence uppfyller detta och jag vill sätta den i näven på alla unga tjejer som undrar var de ska få plats. Se till att fixa det nu, Ordfront eller Daidalos eller något annat förlag. Se så!

Maja Lunde — Blå

Maja Lunde, i översättning av Lotta Eklund, inläst av Maria Lyckow
10 h 2 min. Natur & Kultur 2018 (2017)


När jag nu två år senare läser min recension av Binas historia av Maja Lunde (f. 1975) är det med viss förvåning. Jag minns inte att jag var så pass negativ och jag har sedan dess pratat om den i mer positiva ordalag. I synnerhet blir kontrasten till uppföljaren Blå stor och jag tror att jag fått mitt första konkreta exempel på en bok som gör sig bättre som ljudbok än talbok.
     Även om Blå är en uppföljare så hänger böckerna inte ihop annat än tematiskt. Här får vi följa den åldrade Signe som ser en högt aktad glaciär exploateras, skickas till Dubai för att bli exklusiv kyla i oljemiljardärernas drinkar. En gång i tiden var hon aktivist, en aktivism som slet itu hennes familj, men nu seglar hon mest med sin båt och håller sig undan från civilisationen.
     Det andra spåret följer David med sin dotter Lou som befinner sig på flykt 2041. Krig rasar, torkan breder ut sig och hans fru och son dyker inte upp vid flyktinglägret de skulle ses vid. Allt är satt på undantag, men undantaget blir till vardag och insikten att det här är det nya normala är inte helt lätt att ta till sig.
     Lunde berör klimatfrågorna på samma sätt som i Binas historia. Det är tydligt men det är inte övertydligt, och till skillnad från första boken tycker jag att Blå har en tydligare röd tråd. Det finns en energi mellan Signes berättelse och Davids som driver på handlingarna. Jag tänker mig att om jag hade läst boken hade jag kanske haft samma eller liknande invändningar som mot Binas historia, men i Maria Lyckows inläsning tycker jag tvärtom att det fungerar alldeles utmärkt.
     Angelägenheten i Lundes böcker gör dem till i princip nödvändig läsning och nu blir är jag till och med förväntansfull inför kommande delar, härnäst Przewalskis häst som ska komma under året om jag förstått saken rätt.

Om minnen, ärr och bävrar

Har jag berättat om den gången då jag klappade en bäver?
     Förmodligen inte. Det var länge sedan och stoltheten har sedan länge fallit i glömska. Jag var bara tio år och bävern hette Turbina och kunde, föga förvånande, fälla träd.
     Okej, okej, jag ska väl börja från början. Under 1990-talets senare hälft reste mamma och pappa runt Sverige och gjorde reportage för Café Norrköping. Studieobjekten var djur i djurparker och jag har en känsla av att inställningen till djurparksdjur var … naivare på den tiden. Hur som helst, jag och/eller min syster fick följa med, inte bara till Kolmårdens djurpark (där vi mer eller mindre är uppväxta) utan till Skansen, Höör, Borås, Öland och många fler. Vinkeln var, som jag minns det, djurarter eller individer som är speciella på det där sätt som inte nödvändigtvis märks ens om man besöker djurparken.
     Just den aktuella resan gick först till schimpanserna och orangutangerna i Furuviksparken, därefter till lodjursungarna i Järvzoo som luktade mycket bättre än de lodjursungar vars obduktion jag fick vara med på på Kolmården (min barndom var nog inte märkvärdigare än andras, men jag var med på lodjursobduktion innan jag gick på bio för första gången).
     Från Sundsvall och uppåt läste jag i en Buster. Från hoppbacken i Örnsköldsvik såg man inte bara hela staden utan badhuset där själva sinnebilden av en tuff vattenrutschkana slingrade sig utanpå fasaden. När Ångermanland blev Lappland sågs renar lojt gående på och utmed vägen. Slutdestinationen var Lycksele. Första natten bodde vi på Hotell Lappland och åt på Restaurang Kåtan, andra på Stadshotellet där tavlor med trollmotiv inte bröt av de grönmönstrade tapeterna ett endaste dugg.
     De två inslagen från Lycksele skulle handla om myskoxar (fräna djur) och den tama bävern Turbina.
     Vid den här tiden bodde jag i Krokek. Från tredje till fjärde klass hade jag bytt lärare och sedan dess gick vägen hem från Uttersbergsskolan mycket snabbare. På trottoaren nedanför sutteränghus, ett brunt, ett vitt, med stora nyponbuskar, uppför backen till övergångsstället med villan som brann och sedan byggdes upp. Ner över bäcken där jag trots allt dröjde mer än vad jag ville erkänna. Där hittade jag både en dator, tung och grå som de var på den tiden, och resterna av en tidning jag nog inte riktigt förstod innehållet i. Utmed backen där man snöiga vintrar kunde leka herre på täppan och där det om sommaren växte ett hav av böljande lupiner. Där svängde vägen upp i vårt område, i kröken skulle jag några år senare cykla omkull på gruset som ännu inte sopats upp där på vårkanten, få det oskyddade kugghjulet i vaden och småsten djupt in i knät. Både och lämnade ärr som fortfarande syns. På höger sida låg dungen, på vänster fanns en hemmafrisör jag bara var hos en gång. Efter dungen fanns fotbollsplanen som om vintrarna spolades till perfekta isbanor där alla områdets ungar spelade hockey långt efter skymningen. Näten bakom målen satt aldrig ordentligt och bollarna rullade ut i buskagen. Intill fanns en gungställning som en gång i tiden varit blå men som redan då var skavd till en mörkgrå metall. Det gick att gunga högt så högt i bildäcken. Sandlådan var enormt och jag vet inte hur många kulor jag vunnit och förlorat mellan stubbarna man kunde gå balansgång på och ställningen som de andra barnen, aldrig jag, hängde i knävecken i.
     Mitt hus fanns där också, från altanen såg man lekplatsen och dungen och där, mellan altanen och skolan var hela min värld. Varje del av huset är fastetsad i mig. Blundar jag är det som ett VR-spel. Jag står i hallen med de gröngula tapeterna. Jag ser glasdörren in i vardagsrummet, till vänster trappan ner i källaren, till höger köket med det orangebruna kylskåpet och de ljusblå köksluckorna, innanför dem, högst upp, de hemmasydda godispåsarna. Rakt fram fanns gästrummet med våningssängen och skåpet där det ibland stod en gammal Amiga och ibland fanns en kedjebrevsamöba man matade med te (som jag var ungefär idag år gammal när jag förstod att det var en kombuchasvamp).
     Varför detta sidospår? Låt oss kalla det en bäverkontrast.
     Jag har inte berättat om den gången då jag träffade bävern helt enkelt av den anledningen att jag inte minns särskilt mycket av det. Jag saknar minne från tillfället, fotot är min enda länk. Vilket är konstigt för rent objektivt låter det rätt minnesvärt att ha klappat en bäver.
     Faktum är att när jag gräver bland mina barndomsminnen är det ofta tomt, bland ruinerna är det mest ett töcken. Jag vet att jag pussade en flicka i första klass och att jag var väldigt kär, men jag minns inte hur det gick till eller hur det kändes. Jag vet att jag blev mobbad, av vilka och vad de sa, men till skillnad från cykelvurpan lämnade det inga ärr. Att jag minns vurpan beror kanske just på ärren, att jag varje gång jag sitter på toa ser de blåröda spåren men inte ens det har satt några djupa spår inuti.
     När jag tittar på fotografier från när jag var liten behöver jag inte tvivla på att det är jag och att jag var där men mycket sällan väcker de något i mig som liknar ett minne. Däremot kan jag se platser framför mig. Blundar jag ser jag stranden i Bohuslän, den röda vandrarhemslängan med utsikt mot havet, det låga tidvattnet som gjorde stranden blöt och fylld av strandade maneter. Klassrum och korridorer som vykort för mitt inre.
     Jag vet inte vad det här beror på, men jag anar en källa.
     Kanske är det symptomatiskt, men jag kan inte säga exakt när bråken började och skilsmässan inträffade. För att orientera mig i tiden har jag byggt instrument av vägen jag tagit mig hem från skolan: Jag åkte buss så jag måste ha gått i sjuan och börjat musikklass inne i Norrköping. Det var innan ombyggnationen så vi hade vårt klassrum och våra skåp i byggnaden närmast Hagagatan och då och då sprang vi nerför Himmelstalundsvägen för att hinna med buss 433 så att vägen hem blev mycket tidigare och lite kortare. I åttan hade vi bytt klassrum till ett i byggnaden närmast Riksvägen och vägen ner till Stockholmsrondellen var mycket mer riskabel.
     Så någon gång i sjuan måste det ha varit. Det gick att höra upprörda röster på ett sätt som jag aldrig tidigare hade upplevt. Sällan hamnade jag och min syster mitt i det, men vi kunde ligga tillsammans i min säng i rummet där de sönderrivna tapeterna inte syntes under alla ProHockey-affischer. Rösterna blev burkiga genom golv och betong och jag vet inte om det var jag som tröstade min syster eller tvärtom. Det slutade i allmänhet med att vi hörde pappa starta bilen på uppfarten nedanför mitt fönster och att mamma kom och satt med oss.
     Jag tror att jag minns det här för vi har inte pratat särskilt mycket om det och inte på länge. Jag är bra på att klia på sårskorpor, kanske är det därför ärren syns så väl, kanske är det för att ärren ska bli minnen som inte suddas ut. Dessa har jag däremot låtit vila. Att jag minns det här, hur som helst, får vi nog anse vara någon form av brytpunkt.
     Före är allt täckt av en dimslöja, det känns som att vi ingenting gjorde, att jag knappt existerade utanför fotografier och filmer, att ärren liksom fanns där från början. Efter blir det gradvis tydligare. I hemmet på Gjutarevägen minns jag att jag gjorde saker. Jag åt upp min systers kokoskakor, kokade tortellini, spelade Warcraft 3, pratade i telefon, uppdaterade min Lunarstorm, såg tvillingtornen rasa. Om detta kan jag berätta.
     Men när det gäller den gången jag klappade bävern så finns det inte mycket kvar.
     Avsnittet med Turbina sändes den 17 januari 1997, bara två veckor senare lades Café Norrköping ner. Det vet jag för jag frågade SVT. Vill jag däremot se inslaget kan jag köpa det för 700 kronor.
     Jag vet inte.
     700 kronor för att få tillbaka skuggan av ett minne, något som inte ens är mitt.