Malte Persson — Undergången

Malte Persson
176 s. Albert Bonniers förlag 2021 (2021)


I litteraturhistorien förekommer verk vars betydelse varit enorm, både på grund av dess utförande men även dess timing. Jag tänker på För trädens skull (1935), Aniara (1956), The Waste Land (1922), Howl (1956), ”Sacred Emily” (1913) eller, ja, vad som helst av Emily Dickinson. Jag tänker på sådana verk som både fångat tidsandan och lyckats sträcka sig genom tiden på ett sätt som i det närmaste är profetiskt. Jag tror att om det hade varit möjligt att få den sortens genomslag idag, hade timingen varit bättre, hade Malte Perssons (f. 1976) diktsvit Undergången haft goda chanser att göra dessa klassiker sällskap.
     Timingen hade kunnat vara sämre förstås, vilket rent bokstavligt ringas in på bokens baksida:

Förr eller senare kommer mänskligheten att vara försvunnen. Då är det för sent att läsa dessa dikter.

Nå, jag gillar form vilket kanske är uppenbart vid det här laget, därför lockas jag lite extra av första halvans sonetter och terziner. Formmässigt finfina, dock utan att stå ivägen för innehållet.

Våra plikter svek vi. Mot de döda
och mot levande och inte födda.
Mot de gudar vi med mänsklig möda
skapat och av vilka vi var stödda.

Elden som Prometheus låtit glöda
slocknar: efter alla övergödda
kommer andra som får ingen gröda
från de fält som elden gjort förödda.

Vetenskapens ljus ska också falna:
solen åter oförstådd i väster
stå i brand bortom de svedda fälten,

efter att vi slutat att som galna
till oss själva fira offerfester.
Efter måltiden och efter svälten.

Som synes låter Persson myt och mytologi flyta samman, nästan sömlöst, mellan raderna. Vi är alltid människan idag som, här, sviker och offrar till oss själva. Undergången betonar, egentligen mycket mindre ödesmättat än vad titeln skvallrar om, allvaret som står framför oss. De fattar tag i mig och hade Persson nöjt sig där hade det fortfarande varit en mycket välgjord diktsamling.
     Vad som däremot tar andan ur mig är andra halvans diktsvit: ”Världen alltmer hastigt bakåtspolad”.

Låt 2020 års rubriker
försvinna in i journalisters fingrar
när det globala bandet hastigt backar;

börjar han och låter sedan covid-19 och novichok, desinformation och information och rivaliserande virala rädslor bli den trampolin från vilken han kastar sig genom historien. Rad på rad rullar tillbaka varje stor och liten händelse. Som en bakåtspolad snöboll som undan för undan minskar i storlek. Berlinmuren byggs 1991 och rivs 1961, ur världskrigen stiger alla döda levande upp men världens befolkning minskar och minskar och minskar. Inte bara den, världen tycks krympa när ursprungsbefolkningar får tillbaka sina land runt om i världen, när arter kommer till liv och människorna förlorar varje teknisk landvinning. Det är en formidabel konstruktion med en given slutpunkt: alltings början.
     Denna långdikt är mindre formbunden än de övriga, men det är ändå något, en rytm när historien trummas tillbaka, en vildhet som passar och kanske tämjs på vägen. Jag ser ingen sentimentalitet, ingen nostalgi, inte ens ett moraliserande finger som pekar mot mänsklighetens tillkortakommanden. Snarare läser jag en uppmaning genom undergångsanspråken: vi behöver inte världens början för att förändra saker. Saker har förändrats gång på gång på gång och det slutar inte nu, inte här.

Daniel Ericsson & Monika Kostera (red.) — Organizing Hope. Narratives for a Better future

Daniel Ericsson & Monika Kostera (red.)
211 s. Edward Elgar Publishing 2019 (2019)


Redan någon gång runt 1930 ska den italienske filosofen Antonio Gramsci (1891—1937) ha beskrivit ett tillstånd där kriser uppstår mellan det att de gamla systemen vittrar sönder och de nya tar vid. Han kallade det ”interregnum”. Befinner vi oss där nu? Allt medan kapitalismen visar sin ohållbarhet och det som tidigare var gemensamt blir något annat ser vi framväxande fascism och ett klimathot som inget av det tidigare förmår göra något åt. Den bilden har Daniel Ericsson, Monika Kostera och de andra författarna i antologin Organizing Hope tagit fasta på.
     Organizing Hope är en akademisk skrift, vilket kommer med sina sidor. Den riktar sig främst till politiska eller kommersiella ledare, det vill säga sådana som har något att säga till om både i fråga om att förmedla hopp, men också om organisationsutveckling, för, tvärtemot vad jag föreställde mig, handlar den inte bara om att organisera hopp som metod för förändring, utan också om hur hopp kan interneras i organisationer.
     Första hälften av artiklarna diskuterar hopp och organisation ur ett teoretiskt perspektiv. Kritiserar, problematiserar, utvecklar och fördjupar förståelsen av vad hopp över huvud taget innebär. Även om jag har med mig Rebecca Solnits förståelse av hopp som en kraft att se och verka för förändring, är det inte självklart att det är den enda bilden. Det kan vara nyttigt att påminna sig om. Samtidigt är vi nog överens om att hopp i de flesta fall är bättre än hopplöshet.
     Andra hälften fokuserar på empiri och inspiration, med forskning och exempel på hur hopp och organisation hänger ihop och kan förstärka varandra. Det finns en del fina berättelser, men det är något med formatet som gör att det aldrig riktigt flyger. Och jag tänker att det kanske är lite av ett problem. Det finns väldigt mycket att hämta i boken, det behövs inte särskilt mycket insyn för att förstå det, och jag önskar att den tilltänkta målgruppen skulle vara mottaglig för den här typen av bok i det här formatet, men jag har tyvärr lite svårt att tro det. Jag som läste den för mitt höga nöjes skull (fjärrlånad, för den kostar 1 300 spänn) fann ändå tröst i att de tar ställning och pekar på ungefär det Gramsci identifierade. Vi befinner oss i ett prekärt läge och vi behöver ledare som förstår det och tar täten för att komma undan såväl fascism som de värsta klimatkatastroferna.

Carl-Magnus Juliusson — Vad de lider

Carl-Magnus Juliusson
77 s. Ekström & Garay 2019 (2019)


I vanlig ordning är det lite speciellt att skriva om böcker författade av bekanta, och det är inget undantag med Carl-Magnus Juliussons (f. 1990) diktsamling Vad de lider. Han är specialiserad i antikens diktning (och har precis startat förlaget Delfyne med just den profilen) vilket även går igen i hans egna poesi.
     I Vad de lider duggar referenserna tätt, inte bara till antiken utan till även senare skalder. Det jag som förekommer i dikterna är lika upplöst som själva språket. Juliusson leker med orden, förvränger, förvrider, ibland till och med förstör dem för att skänka dem ny innebörd (vilken en epigraf av Ferdinand de Saussure förvarnar om: ”Det är troligt att dessa deformeringar blir allt vanligare och att man mer och mer uttalar onödiga bokstäver.”)

Ensamn eiactar jag allt från min säng,
jag, huvudrôlen i denna mjältesaga,
den ende som ännu inte
värkar duka under för värdens elände
utan ände;
en njurotisk perzon, javisst,
nån grallimatias,
som aldrig ser fel utan sextning,
inte äter längre, utom kaostillskott
zen jag blev vägratarian,
inte dricker längre, utom keff alkohålet,
inte läser, sedan naturlig turval,
kyrkans eskapologi (ack, världen slidande!)
och felosofins grunder gett mig mardrömmar:
ett psyko som attiskt sår.
Men watt haec.
Arla stå upp, om nåt ska bli jordt!
Jag shitshatar gärna en stund med dig,
om flygtingar och IDealism och tidens alla problem.
Enärsomhelst.

Jag märker när jag läser att jag, som med äldre svensk poesi, går över till att läsa högt för att bokstäverna och orden ska förvandlas till meningsbärande ljud. Det är emellanåt väldigt roligt och det går att föreställa sig att Juliusson haft roligt när han skrev det, att det här verkligen inte är poesi som måste värkas fram (men väl verkas).
     Vad de lider är ingen skönskrift, vilket sannolikt inte var poängen heller, men det är ett roligt experiment i frågan att ta reda på vad språket tål, vilken misshandel vi kan utsätta den för och ändå förstå. Ganska mycket, visar det sig.