Emma Frans — Larmrapporten. Att skilja vetenskap från trams

Emma Frans, inläst av Anna Maria Käll
4 h 38 min. Volante 2019 (2017)


I min profession får jag höra mycket om medie- och informationskunskap. Vi pratar sociala medier, källkritik och digitala klyftor och förväntas emellanåt lösa dessa problem. Jag tror att många bibliotekarier drog en lättnadens suck när Factfulness (2018) kom och redde ut en del av detta. Eller, gjorde den det? Visst belyste den läget i världen och förklarade hur statistik fungerar, men kanske var det fel nivå. B- eller C-kurs när många är på A-nivå.
     Med medicinforskaren Emma Frans (f. 1981) Larmrapporten har det löst sig. A-kursen finns i hennes bok.
     Utifrån sitt egna forskningsområde, huvudsakligen, beskriver hon olika fällor man kan trilla i när man försöker förstå journalistik, vetenskapliga rapporter, propaganda och förhållandet dem emellan. Det är enkelt hållet, tydligt i sitt fokus och emellanåt underhållande. Frans relaterar ofta till barn och föräldraskap, något som både belyser en sund experimentlusta och en frustration över att inte vara öppen för tämligen sakliga argument: ”Det såret blöder inte, du behöver inget plåster, nehej, okej, ta ett bamseplåster dår.”
     I en tid som alltmer lever på fart och klick är böcker som Larmrapporten viktiga. Inte nödvändigtvis för att de allra mest faktaresistenta plötsligt ska bli bra på källkritik eller för att de ekonomiska system journalister och medier lever under plötsligt ska reformeras. Nej, snarare för att alla däremellan ska få hjälp att hålla emot och förstå att dämpa villfarelsernas spridning. Om jag tar en minut på att kolla ifall Facebook verkligen förbjudit färgen svart får jag snabbt reda på att så icke är fallet och kan, med samtida termer, minska spridningen.
     När du läst Larmrapporten så kommer du vara en klokare människa och en pusselbit för att få nätet, framförallt, men även familjemiddagar och lunchrum, till ett inte nödvändigtvis trevligare men åtminstone mer sansat ställe.

Kevin Barry — Beatlebone

Kevin Barry
263 s. Canongate 2015 (2015)


I början av 1970-talet köpte John Lennon en ö väster om Irland. Det var ett i raden försök från medlemmarna i The Beatles att köpa en ö. Efter flera försök att bilda koloni i Medelhavet slutade det med en karg och klippig tumme bland Atlantens höga vågor. Dit försöker John ta sig för att skrika i irländske Kevin Barrys (f. 1969) märkliga roman Beatlebone.
     1978 är John trött på all uppståndelse. Musikaliskt sökande med ett litet barn och något som ska föreställa ett vanligt liv på hemmaplan. Frustrerad försöker han obemärkt ta sig till sin ö, men hur lätt är det att vara dold när man är en av planetens mest berömda människor? Han tar hjälp av en Cornelius och kommer på avvägar. Åtminstone i förhållandet till ön. Däremot vinner han andra insikter och skrikandet kommer nog ändå i andra hand när allt kommer omkring.
     Att fokusera på handlingen i Beatlebone är att göra det lite väl enkelt för sig. Barry har i romanen konstruerat något annat. Det är omtumlande, det är naivt och det är roligt. Omtumlande som i att huvudpersonernas känslor ligger utanpå vilket får konsekvensen att både deras handlingar och deras ordval får Gunnvald Larsson att framstå som en balanserad figur. Naivt som i att den språkliga behandlingen emellanåt tar sig naivistisk. Och inte naivistiskt som tavlor från folk som inte kan måla utan som i att någon som kan försöker finna ett annat uttryck. Roligt som i att kombinationen av det omtumlande och det naiva blir till en alldeles särskild atmosfär. Guy Ritchie möter Bodil Malmsten. Jag har svårt att inte gilla det.
     Två tredjedelar in i boken bryts det hela av. En essä? Ja, det verkar så. Barry skriver om Beatles och om öar och om sin andliga och geografiska seglats i John Lennons fotspår. Det är så malplacerat att det gränsar till briljans. Barrys redaktör måste ha varit en mycket förstående person och Beatlebone trillar ur kvarnhjulet som något egensinnigt och bångstyrigt och det får mig bara att gilla den ännu mer.

Michel Faber — The Book of New Strange Things

Michel Faber
584 s. Canongate 2015 (2014)


Boken om märkliga nya ting. Smaka på det. Väcker det inte något alldeles särskilt inom dig? En nyfikenhet, kanske. Ett löfte om en öppnad dörr in till en Alice i Underlandet-värld. Så var det åtminstone för mig då jag först hörde talas om Michel Fabers (f. 1960) roman The Book of Strange New Things och äntligen tog jag mig tiden att kasta mig in i den.
     Boken utspelar sig i en inte alltför avlägsen framtid. Prästen Peter rekryteras för ett alldeles särskilt uppdrag. Företaget USIC håller på att kolonisera en planet som efter en omröstning fick namnet Oasis. Det är kargt och svårlevt där, men åtminstone beboeligt. Nå, Peters uppgift är att fortsätta lokalbefolkningens väg mot frälsning; missionera, helt enkelt. Han lämnar sin fru Bea kvar på jorden och beger sig.
     Peter visar sig perfekt för uppdraget. Han lämnade ett uteliggarliv kantat av droger och småbrottslighet när han mötte Jesus (och Bea), men erfarenheterna av ett liv på samhällets utsida kommer honom väl till gagn. Dessutom verkar lokalbefolkningen till stor del redan köpt konceptet, för när han kommer dit hälsas han välkommen av Jesus Lover One och en kör som sjunger ”Amazing Grace”. De människor som bebor rymdbasen verkar däremot sväva fritt utan vare sig ankare eller drömmar.
     På ett Margaret Atwoodskt vis målar Faber upp en inte orimlig framtid där företag med oändligt med resurser1 utforskar världsrymden istället för att ta hand om den egna planeten. Nyanserna är fina och Faber låter Peter få dåliga nyheter från jorden i långsamma meddelanden från Bea. Inte nog med att naturkatastrofer och attentat pågår världen runt, Beas liv faller samman sakta med säkert med Peter på ljusårs avstånd.
     För Peter i synnerhet, kanske även i allmänhet, är det lätt att tro i den religiösa bemärkelsen när saker blir långsamt bättre, när saker löser sig eller när det åtminstone är status quo. Och på Oasis går allting prima, mer eller mindre, men de dåliga nyheterna och Beas hopplöshet får Peter att ställa frågor till sig själv. Åtminstone mot slutet, för förblindad av sin tro försöker han trösta sin fru på alla möjliga de facto okänsliga sätt.
     Titeln håller kanske inte riktigt vad den lovar, men Faber skriver bra om nya märkliga saker läsaren omöjligt kan föreställa sig, och om vad avstånd kan göra med relationer, tro och prioritering. Gillar man Atwood eller Richard Powers eller den typen av spekulativ fiktion finns säkert mycket att hämta i The Book of New Strange Things och även om man inte är något science fiction-fan tror jag att romanen går att ta till sig.