Johanna Frändén & Carl Johan De Geer — Att segra är banalt

Johanna Frändén & Carl Johan De Geer, inläst av författarna själva
6 h 54 min. Norstedts 2021 (2021)


Vintern 2011-12 härbergerade journalisten Johanna Frändén (f. 1981) och allkonstnären Carl Johan De Geer (f. 1938) i såväl dressinen som första klass i På spåret (1987—). De gick inte hela vägen där, men i nederlaget (kanske?) uppstod en vänskap som varat sedan dess. Nederlaget, gissade jag, för det skulle rimma väl med deras brevbok Att segra är banalt.
     Nästan tio år senare, 2021, är Frändén fast i Paris och någon publik har inte synts till på fotbollsarenorna på länge. En bit norröver, på Södermalm i Stockholm, håller De Geer avstånd i väntan på vaccin. Trots avståndet, upprätthållet, håller de två kontakten mailledes. Korrespondensen böljar fram och tillbaka, mellan fotboll och skillnaderna mellan svenska och franska förhållanden, mellan fotboll och politik, mellan fotboll och kulturliv. De är öppna, kloka, nyfikna och ömsesidigt respektfulla, blandar här-och-nu med anekdoter genom deras liv och karriärer.
     Som läsare, eller i mitt fall lyssnare, kommer man mycket nära, känner sig nästan delaktig i konversationen. Deras corona-inducerade stillasittande blir på detta sätt en gemensam meditation (även om de själva påstår att det är terapi). Formatet inger ett lugn som få andra har lyckats bibehålla under denna trots allt fortfarande pågående pandemi. Trots stundom allvarliga ämnen finns här inga yviga gester, inga stormar som ska ödelägga allt i sin väg. Det är … märkligt uppfriskande.
     Fotbollen som gemensam nämnare är visserligen ständigt närvarande och kanske krävs ett visst grundläggande intresse, men jag är inte säker. När experter pratar om sina expertområden blir åtminstone jag nästan alltid intresserad. Jag tror verkligen att man kan uppskatta Frändéns och De Geers bollande utan att veta särskilt mycket, om inte annat för att de framstår som så väldigt vänliga, så till den grad att jag nästan finner mig avundsjuk på en vänskap sådan som deras.

Daniel Ståhl — Requiem. In memory of all that should have been

Daniel Ståhl
425 s. Egen utgivning 2021 (2021)


Klockan står på en minut i halv nio. Midnatt närmar sig, minut för minut, och med det: ja, vad? Slutet, kanske. Om inte annat slutet på Daniel Ståhls1 (f. 1982) sonettkrans Requiem med undertiteln ”In memory of all that should have been”.
     Som flitiga läsare här kanske uppfattat är sonettkransen en favorit hos mig. Grundprincipen där är att man flätar samman femton sonetter genom att återanvända första och sista raderna. I Ståhls tappning är det inte femton, utan 211 sonetter som knyts ihop om än något mindre intrikat, bara första raderna men inte mindre imponerande. Det gör Requiem till ett mastodontverk bara i rent omfång, och det börjar så här:

A lofty giant tears herself asunder
By ocean’s waves flung onto jagged rocks
The wail of metal warping, booming thunder
Its deadly cargo breaks its prison locks

She bleeds the viscid blood of human kind
The liquid death distilled from life of old
To utmost noxious potency refined
It gushes out of frothy waves enfold

A devil’s bargain, will-less and unsought
For deadly poison spilt is poison spared
One bird by gleaming sticky sludge is caught
Another breaks yet free, her feathers bared

It leaps from life to life all unopposed
To nascent spawn; a vicious circle closed

Så som jag förstår Requiem är det mänsklighetens sista dagar som rullas fram, en minut i taget. Bokstavligt, för varje uppslag har urtavlan med visarna som sakta rör sig framåt, på samma gång uppenbart och obevekligt. Som kontrast finns en jätte — En kraft? En gud? Tiden? Jorden? — stilla iakttagande och omutbar. Mänsklighetens temperament skiftar men klockan går alltjämt. Stroferna är rika och ödesmättade och även om Ståhl (ännu) inte gjort samma avtryck som tidigare giganter, tycker jag ändå att man kan skönja exempelvis Aniara (1956) eller Paradise Lost (1667) i Requiem.2 Sonetterna skänker ett klassiskt drag, om inte annat.
     Jag tycker Requiem är häftig. Det finns något avundsvärt i både anspråk, omfång och ambition och det bör premieras. Kanske läste jag den lite för långsamt för att till fullo svepas med av helheten, men oavsett vilket tycker jag att Ståhl förtjänar en större läsekrets.

Show 2 footnotes

  1. Inte den Daniel Ståhl dock.
  2. Även om ingen av dem är skriven som sonetter.

Bim Eriksson — Baby Blue

Bim Eriksson
259 s. Galago 2021 (2021)


I en dystopisk nära framtid är god psykisk hälsa inte ett personligt mål utan en plikt gentemot samhället: ”Rent psyke — Min plikt”. Det är utgångspunkten i Bim Erikssons (f. 1991) seriealbum Baby Blue och det är en mycket obehaglig vision.
     Betty jobbar på café och köper olycklig musik från en langare, för i framtiden är det naturligtvis olagligt med allt som påminner om nedstämdhet, eller ens tangerar psykisk ohälsa. Det är sådant Folkhälsomyndigheten sysslar med nu för tiden och anställda samhällsvärdar ska rapportera minsta misstänkta misshaglighet. Naturligtvis blir Betty anmäld och får genomgå en behandling. Där träffar hon Berina som öppnar upp en ny värld av motstånd, äkta känslor och djurmasker.1
     Lyckohetsen och den märkliga kontrasten mellan psykiskt välmående och någon form av tvång skapar stundtals en obehagligt tryckande känsla som förstärks av Erikssons futurism (där väldigt få verkar ha byxor, underligt nog). Stilen är naiv, men ren, en god dos egensinne, figurerna ser nästan ut som dockor eller leksaker, vilket på sitt sätt förstärker hela bilden av att människorna i Baby Blue behandlas som objekt vars plats i världen konstrueras av någon annan, en förtryckande stat i detta fall.
     Baby Blue känns som en början på något större och en välbehövlig invertering av vad lycka till varje pris innebär, särskilt när det faktiskt inte är en dans på rosor alltid. Samtidigt är olycka och elände knappast något som censureras idag, tvärtom skulle jag säga. Med det sagt tycker jag Erikssons serie är en frisk fläkt och inte helt otänkbar svensk dystopi.

Show 1 footnote

  1. Jag dristar mig till att tro att på något plan har Eriksson inspirerats av Hazel och Cha-cha i Umbrella Academy (Hazel förekommer även som en annan figur här).