Catherynne M. Valente — Space Opera

Catherynne M. Valente
289 s. Corsair 2019 (2018)


Ikväll sänds första semifinalen i den sextiosjätte årgången av Eurovision Song Contest. Som vanligt är det upphaussat, omhuldat och jag håller ett öga på det med samma skräckblandade förtjusning som vanligt. Någon favorit? Nej, det dristar jag mig inte till här, men en sak är säker: det kunde ha stått betydligt mer på spel. I amerikanska författaren Catherynne M. Valentes science fiction-roman Space Opera är insatsen betydligt högre.
     Nå, vi befinner oss en bit in i framtiden och Decibel Jones & The Absolut Zeros har slagit världen med häpnad innan de splittrades. Frontmannen Dess försöker hanka sig fram med sin status och sina tidigare framgångar, multiinstrumentalisten Oort lever familjeliv och Mira körde ihjäl sig en olycksam kväll. Exakt samtidigt för alla människor på jorden dyker en lätt obeskrivlig fiskfågelutomjording upp och berättar att mänskligheten till slut erkänts som en kännande varelse nog att vara med i musiktävlingen Metagalactic Grand Prix. Vinna behöver man absolut inte göra, men kommer mänskligheten sist blir den utrotad och ja, av alla tänkbara deltagare på utomjordingens lista är det bara Decibel Jones & The Absolute Zeros som fortfarande är någorlunda vid liv. Har de i sig att leverera en sista hit?
     Upplägget är fenomenalt tramsigt och alldeles underbart, det måste jag ge boken, och samtliga kapitel är döpta efter (översatta) Eurovision-bidrag så kopplingen till denna veckas spektakel är inte särskilt långsökt. Om man är en mer inbiten Eurovision-fan än vad jag är finns det säkert alldeles förträffligt mycket påskägg att upptäcka, för även jag snappar upp ett och annat. Tyvärr finns det också en stor omständlighet rakt genom hela boken på ett sätt som jag förknippar med The Hitchhiker’s Guide to the Galaxy (1979) och som också får mig att misstänka att jag hade tyckt även den boken var en smula tröttsam om jag läste den idag. Jag har (tydligen) svårt att uppskatta putslustiga beskrivningar av utomjordiska företeelser nu för tiden, och dessa finns det gott om i Space Opera, så mycket att de står i vägen för den annars mycket charmiga premissen.
     Om man befinner sig i skärpunkten mellan science fiction-läsare och Eurovision-fan är Space Opera given läsning och om man råkar vara endera av det kan det fortfarande fungera fint, men hos mig klickade Valentes bok inte riktigt.

Helena Dahlgren — Skarp

Helena Dahlgren, inläst av Ella Schartner
7 h 14 min. Bokförlaget Forum 2022 (2022)


En av de roligaste texterna jag skrivit är den om den tyska författaren Irma Streich (”Om konsten att fabulera”, 2013-03-19). Det är helt enkelt något djupt tillfredsställande att som skrivande och läsande människa dikta upp ett författarskap, blanda genrer och använda den blick som jag med blod, svett och tårar lärde mig att använda under de litteraturvetenskapliga studierna. Att Irma Streich aldrig funnits är inte relevant i sammanhanget, eller möjligen är det hyperrelevant för att hela företaget bygger på att det är ”som om” hon har funnits.
     I Skarp av Helena Dahlgren (f. 1980) försöker romanens huvudperson, Emma Wijkman, att färdigställa sin avhandling om den för tidigt bortgångna Beata Skarps författarskap. Det går … sådär. I ett infall skickar hon en ansökan till en minnesfond till författarens minne och blir beviljad ett vistelsestipendium på den norrbottniska gård där Beata skrev alla sina fem bästsäljande böcker. Det är en vördnadsbjudande upplevelse för Emma vars intresse för författaren passerat gränsen till besatthet. Platsen öppnar dörrar, som om Beata kan tala genom döden och var verkligen hennes död en olycka så som det målades upp.
     Skarp är en thriller och visst fungerar den bra som sådan, men det som framförallt når fram till mig är exakt den känsla som infann sig när jag skrev om Irma Streich. Porträttet som målas är skarpt (ursäkta) så till den förvillande grad att Beata känns som om hon funnits på riktigt. Utdragen ur de historiska romanerna, sättet på vilket Emma betraktar texterna, sekundärlitteraturen som hänvisas till, allt bidrar till att romanen blir liksom något mer. Det kan mycket väl vara så att jag känner belöningshormonerna hopa sig varje gång det är en referens jag känner igen eller hör en formulering som skulle kunna vara hämtad från studietiden, men det gör inget. Till viss del tänker jag att det är precis det Dahlgren varit ute efter.
     Med andra ord kommer Skarp säkerligen fungera fint på dem som någon gång pluggat litteraturvetenskap, fungera fint på dem som känner att böcker gärna får vara litteratur och att litteratur är ett nätverk av titlar, författare, strömmar, idéer och att dessa går att närma sig på ett lekfullt vis. I mångt och mycket är Skarp, eller en roman som den, just vad jag önskar att jag någon gång tar mig tiden att skriva.

Anna Burns — Milkman

Anna Burns
348 s. Faber & Faber 2018 (2018)
På svenska Mjölkbudet, Nirstedt/litteratur (2019)


Nordirländska Anna Burns (f. 1962) tilldelades Booker-priset 2018 för sin roman Milkman och rönte stora framgångar på flera andra håll. Det är en originell bok som utspelar sig på Nordirland under 1970-talet, men som är skriven som om den kunde utspelat sig under en annan konflikt, en annan tid, med ett dystopiskt filter som får den att växa utanför dess direkta tematik.
     Huvudpersonen är en artonårig tjej som har ovanan att läsa medan hon promenerar, som om … som om … som om hon inte bryr sig om det som händer omkring henne, trots att där ständigt pågår politik. En dag blir hon uppvaktad av mjölkbudet som inte är något mjölkbud (till skillnad från det riktigta mjölkbudet som har en lastbil och faktiskt levererar mjölk). Hon vill inte, är eventuellt redan tillsammans med sin kanske-pojkvän och har inga som helst planer på att göra sällskap med mjölkbudet, men ryktet börjar ändå gång.
     Det är en våldsam tid, bilbomber och lynchningar, paramilitärer och några tydliga uppdelningar som helt enkelt inte får passeras: antingen är man ”defender-of-the-state” eller ”renouncer-of-the-state”, antingen är man inifrån eller så är man från ”across the sea” eller ”across the border”. Allt är så skickligt skrivet att det samtidigt inte kan råda någon tvekan om vad det handlar om, samtidigt som det aldrig riktigt är uttalat. Starka moraliska koder och angiveri är vardagsmat både här och på andra ställen. För den som är intresserad av den typen av samhällen och historiska skeenden är Milkman absolut måste-läsning.
     För egen del fastnar jag lite i den stundtals pratiga berättelsen. Huvudpersonens förstapersons-perspektiv är visserligen skickligt framskrivet, men över nästan 350 sidor är det sträckor som går lite på tomgång. Hur bra det emellanåt än är håller det inte riktigt i en så pass lång bok, tycker jag. Om man däremot kommer in i det, inte minst med en gnutta specialintresse i ”The Troubles”, tror jag att Milkman kan vara hisnande läsning.