Karl Ove Knausgård — Min kamp 1

Karl Ove Knausgård, i översättning av Rebecca Alsberg
443 s. Norstedts 2019 (2009)


Som ganska många andra jag pratat med hade jag avfärdat norske Karl Ove Knausgård (f. 1968) som en författare med oöverträffad förmåga för navelskåderi. Omdömet att han till och med kan göra ett trettio sidor långt toabesök intressant lockade mig helt enkelt inte. Jag har också förlikat mig med tanken att jag inte kommer att hinna läsa allt jag vill innan jag dör så lockelsen i mastodontprojektet Min kamp var mycket, mycket liten.
     Det var till jag läste Martin Hägglunds filosofiska This Life (2019). I den ägnar han ett långt kapitel åt att motivera varför Knausgård i Min kamp inte ägnar sig åt navelskåderi, att det inte är självupptagenhet utan ett radikalt försök att delta i omvärlden och vardagen Knausgård sysslar med. Långa utdrag och goda argument ger mig både smakprov jag gillar och en ingång jag kan sympatisera med. Trots att Knausgård uttryckligen distanserar sig från människor är det otvetydigt så att han omedvetet eller ej utmanar föreställningen om sig själv. Och jag känner igen det när jag läser den första delen av Min kamp.
     Romanen innehåller två delar. Den första är en ganska ordinär uppväxtskildring om Karl Ove Knausgård. Han upptäcker relationer och tjejer, han försöker få tag i alkohol, han försöker hitta ett distingerat jag och han utforskar bandet mellan den auktoritäre fadern. Så långt är det likt ganska många böcker (och tanken dras till Johan Ripås Forever Young (2016)).
     Inte heller andra delen är spektakulärt originell. Nu är Karl Ove äldre och behöver tillsammans med sin äldre bror städa upp röran efter pappan som nu supit ihjäl sig. Det är en pissig situation och ett skitigt hem som ska hanteras och det väcker både minnen och tankar som jaget behöver förhålla sig till på något sätt.
     Mycket riktigt händer det inte särskilt mycket, det autofiktiva projektet att skriva livet ställer all dramaturgi på ända. Men fullt så händelselös tycker jag inte att berättelsen är. Tvärtom klär han vardagen i kött, blod, smuts, värme. Romanens Karl Ove befinner sig i tre dimensioner hela tiden. Korta perioder går det på tomgång, ibland blir det lite tjatigt (jag vet inte hur många gånger han måste ”hålla tillbaka tårarna” i andra halvan av boken), men trots det är det något som suger mig fast i historien och när jag trott att jag läst tio sidor har jag istället läst trettio.
     Min kamp 1 är inte fantastisk i sig, men det är ändå stor litteratur som jag inte kan värja mig från, tvärtom finner jag det lätt att inspireras när jag skriver på mitt egna. Knausgårds radikala närvaro i sitt eget liv (och ofrånkomligen andras) är inte utan problem och konsekvenserna för honom själv och framförallt för människorna runt omkring honom är svåra att bortse ifrån. Är det någonstans självupptagenheten visar sig så är det snarare där i tillkomsten av boken än mellan dess pärmar.
     Jag har full förståelse för att man inte gärna läser 3 600 sidor Knausgård-liv på ett bräde, men Min kamp 1 är läsvärd i sig själv och står sannolikt mycket bra på egna ben och då är dryga 400 sidor mer hanterbart.

2010-talets 14 bästa böcker

Naturligtvis är det en omöjlighet att skriva en sådan lista, det hindrar däremot nästan ingen från att lista decenniets bästa av dittan och datten. Således kommer här, på årets sista skälvande dag, den kompletta sammanställningen av decenniets fjorton bästa böcker.1

Plats 6-14, utan inbördes ordning

Lyckliga i alla sina dagar av Nina Björk (2012)

Runt 2013 genomgick jag ett politiskt uppvaknande. Vad som kom först, hönan eller ägget, minns jag inte nu, men Nina Björks Lyckliga i alla sina dagar spelade en stor roll i processen.
     Hennes knivskarpa analysförmåga och närliggande exempel lät mig förstå att det inte går att leva som man lär i ett samhälle som lär något annat. Man får kämpa på ändå.

Läs mer om Lyckliga i alla sina dagar.

A Sting in the Tale av Dave Goulson (2013)

Det var en sommar jag ägnade nästan uteslutande åt barnvagnspromenader. Vissa långa, andra bara till en bänk där jag kunde sitta och läsa. Föga anade jag att en liten bok om humlor fullständigt skulle blåsa mig omkull.
     Efter att jag läste Dave Goulsons A Sting in the Tale såg jag insekter med nya ögon och för första gången i mitt liv önskade jag mig en äng.

Läs mer om A Sting in the Tale.

Århundradets sommar. 1913 av Florian Illies (2013)

Många för mänskligheten osmickrande jubileer har firats under 2010-talet, däribland att hundra år gått sedan första världskriget. Som ett led i detta gavs Florian Illies Århundradets sommar. 2013 ut, i vilken han gör nedslag i tid och rum i den tryckkokare som var Europa under mitten av 1910-talet.
     Boken är som en samling vykort som alla bildar en helhet och en mästerlig gestaltning av ett historiskt skeende.

Läs mer om Århundradets sommar. 1913.

Göra ont. Litterär metafysik av Sven Anders Johansson (2010)

När en låntagare en gång kom till mig och sa ”jag är intresserad av ondska” drog jag öronen åt mig, sedan insåg jag att det är ju jag med.
     Allt sedan jag läste (Sven) Anders Johanssons Göra ont. Litterär metafysik har ondskan som begrepp svävat i utkanten av mitt synfält som en påminnelse om att det sällan är så enkelt, i princip aldrig svart eller vitt.

Läs mer om Göra ont. Litterär metafysik.

Osebol av Marit Kapla (2019)

Marit Kapla augustprisbelönades nyligen (vilket gjorde att jag slapp äta upp en hatt, tack för det, juryn!) mycket välförtjänt. I Osebol låter hon invånarna i byn med bokens titel komma till tals, som ett enormt kollage ryckt ur samtiden. En originell form som var omöjlig att lägga ifrån sig.

Läs mer om Osebol.

Vem dödade min far? av Édouard Louis (2018)

Édouard Louis har en intellektuell röst vi saknat men kanske inte förtjänat. I Vem dödade min far? gör han upp både med relationen till en homofob far och med klassamhället som under så många år slitit på pappan. Det är ursinnigt, det är skarpt och det belyser ett samhälle på god väg mot social och emotionell konkurs.

Läs mer om Vem dödade min far?.

The Overstory av Richard Powers (2018)

Trots att klimatkrisen är vår tids största utmaning lyser den i stor med sin frånvaro på den här listan, med ett undantag: The Overstory av Richard Powers.
     Powers är ibland nästan övertydlig i sitt uppdrag, men hans breda palett av perspektiv och tematik gör boken till en storslagen bok om den lilla människans roll i klimatkrisens framfart. Och kanske, bara kanske, är det främst mänskligheten som ligger pyrt till.

Läs mer om The Overstory.

Station Eleven av Emily St. John Mandel (2014)

Nå, Station Eleven av Emily St. John Mandel skulle kanske kunna handla om klimatkrisen i egenskap av dystopi efter katastrofen, men det är inte främst det som gör den så bra.
     Den utspelar sig ganska snart efter civilsationens fall, och i dess skugga reser ett teatersällskap runt och spelar Shakespeare. Det finns en hoppfullhet i tanken att kultur och samhörighet ändå kan stå starkt när allt annat fallit.

Läs mer om Station Eleven.

Expeditionen. En kärlekshistoria av Bea Uusma (2013)

Olyckan med Andrées ballongfärd mot Nordpolen rymmer många olösta gåtor som många före Bea Uusma fördjupat sig i, men i Expeditionen. En kärleksförklaring gräver hon längre än någon annan.
     Hennes besatthet över data och dagböcker, blodfläckar och spår, skapar en nästan thrillerliknande fond för en i övrigt populärvetenskaplig berättelse om ett äventyr som redan på förhand hade exakt allt emot sig.

Läs mer om Expeditionen. En kärlekshistoria.

5. The Chronology of Water av Lidia Yuknavitch (2010)

I kategorins självbiografier kanske Lidia Yuknavitchs The Chronology of Water är den mest självutlämnande och nakna som skrivits (och får Karl Ove Knausgård att framstå som måttlig). Med början vid en dödfödd dotter fortsätter hon att beskriva sitt tävlingssimmande, sin aggressive far, sin alkoholiserade mor och hur hon själv gick allt mer sönder.
     I litteraturen fann hon i någon mån räddningen, men för läsaren är det emellanåt rått. I både ord och stil gestaltar hon mänsklig otillräcklighet.

Läs mer om The Chronology of Water.

4. 4 3 2 1 av Paul Auster (2017)

När jag började läsa Paul Austers mastodontverk 4 3 2 1 var jag egentligen övertygad om att han inte hade någon mer intressant bok i sig. Så jag kan ha, den 900 sidor långa boken gick inte att släppa.
     4 3 2 1 är en originell bok, trogen Austers postmodernistiska stil, och berättar historierna om Ferguson som växer upp i ett USA under omdaning. Historierna, skriver jag, för det är fyra versioner av huvudpersonen som målas upp parallellt, som fyra fullständiga universa som bara behöver sättas ord på.

Läs mer om 4 3 2 1.

3. This Life. Why Mortality Makes Us Free av Martin Hägglund (2019)

Varför fungerar jag som jag gör? Vad drivs jag av? Och varför mår jag emellanåt rätt dåligt? Dessa frågor hade gäckat mig länge, men sedan läste jag This Life av Martin Hägglund och mycket av det jag stångats med blev genast tydligt.
     Hägglund stödjer sig på begreppen sekulär tro och spirituell frihet när han undersöker hur våra ändliga liv egentligen är den främsta drivkraften och vad vi gör med dem är av högsta vikt.

Läs mer om This Life.

2. The Faraway Nearby av Rebecca Solnit (2013)

Rebecca Solnit är absolut en av mina främsta skrivande förebilder och det är med viss möda jag inte placerar henne på plats ett på den här listan. Hade det varit 2000-talets viktigaste författarskap hade hennes plats varit för mig odiskutabel.
     Essäboken The Faraway Nearby är en av hennes spretigaste böcker, rör ämnen av skilda slag: svår sjukdom, konservering av aprikoser, ensamhet, sagornas logik och Mary Shelley. Avstampet är självbiografiskt och kanske är The Faraway Nearby den av hennes böcker som tar släpper oss närmast in på skinnet.
     Solnit är en essäkonstens virtuos och jag är så otroligt imponerad.

Läs mer om The Faraway Nearby.

… Och trumvirvel …

1. Autumn av Ali Smith (2016)

Som bekant gör britterna sitt allra bästa för att ställa till det så mycket som möjligt för sig själva, men om något positivt ändå ska sägas ha kommit ur Brexit är det Ali Smiths Autumn.
     Autumn är första delen av fyra (varav de tre första i skrivande stund släppts) om Storbritannien under Brexit. Bedrövad över valresultatet 23 juni 2016 satte hon sig att formulera en motberättelse. Resultatet blev rykande aktuellt, samtida på ett sätt som nästan gör mig matt, utan att för den skull vara en stridsskrift.
     I berättelsen om den unga Elisabeth och den mycket äldre Daniel och deras omaka vänskap är det politiska en kuliss framför vilken de andra agerar. Det är djupt mänskligt och omöjligt att värja sig från.
     Om Autumn kommer ha en plats i litteraturhistorien i ett större perspektiv är omöjligt att sia om, men dess plats som en av de främsta böckerna på 2010-talet står för mig bortom rimligt tvivel.

Läs mer om Autumn.

Show 1 footnote

  1. Sannolikt har jag ändrat mig om bara några veckor, men det antar jag är lite av charmen.

Alejandra Pizarnik — Fragment för att bemästra döden

Alejandra Pizarnik, i översättning av Maria Nääs
148 s. Alastor Press 2008 (1955—1972)


När jag nu satt mig ner för att skriva om Fragment för att bemästra döden kan jag för mitt liv inte komma ihåg hur jag fick nys om den argentinska poeten Alejandra Pizarnik (1936—1972).1 Kanske ligger det lite i sakens natur: en kvinnlig poet, en halv värld bort, dog ung. Hennes tematik är mörk och hade kanske idag, av många med överdrivet rynkad näsa, avskrivits som emo.
     Men det finns något oerhört fascinerande i Pizarniks poesi som, även om jag inte nödvändigtvis gillar det jag läser (det är ojämnt med djupa dalar och höga toppar), ändå suger tag i mig.
     Att kliva in i Pizarniks diktvärld är att kliva in ett skräckkabinett, gotiskt anslag men utan gotik. Allt framstår som en förhandling mellan å ena sidan Pizarnik, å andra sidan döden i sin likgiltigaste form. Hon håller den, åtminstone tillfälligt, stången och belönas med ensamhet, smärta och minnen.
     Läser man om Pizarniks liv tycks det oundvikligt. Större delen av hennes släkt dödades i nazisternas förintelseläger, men hennes föräldrar hade hunnit fly Ukraina för Argentina där hon föddes. Rotlösheten var säkert en del, men hon brottades med dålig självförtroende och en negativ kroppsuppfattning och började sedemera missbruka amfetamin som ledde till någon form av produktivitet, men också långa perioder av sömnlöshet. Livet tyckes ha gått hårt åt henne, och ett tag fanns poesins dämpande effekt, men till slut begick hon självbord med 50 tabletter Seconal och en hälsning till språket och Isodore.2
     Bäst, hemskast och kanske mest lättillgängliga är Pizarniks djupdykning i grevinnan Erzsébet Báthory som i sitt slott Csejte plågade, dödade och stympade hundratals flickor i jakt på sin egen ungdom och som straff blev inmurad i slottet. Det är klaustrofobiskt och det är psykologiskt, men med en poetisk udd som låter en vistas i allt vansinne.
     Personen Pizarnik fascinerar, som sagt, och det egentligen mer än litteraturen som hon skapat.

Show 2 footnotes

  1. Men i brist på bättre gissningar föreslår jag att det var genom Magnus William-Olsson som översatt och skrivit om Pizarnik, om än inte just Fragment för att bemästra döden.
  2. Vilket eventuellt bör förstås som den franske poeten Comte de Lautréamont, men å andra sidan kanske inte.