Tsi Tsi Dangarembga — Rotlös

Posted on

Tsitsi Dangarembga, i översättning av Irja Carlsson, omslag formgett av Sara R. Acedo
318 s. Bokförlaget Tranan 2022
I original på engelska Nervous Conditions (1988)

Författaren Tsitsi Dangarembga blev 1988 den första svarta kvinnan från Zimbambwe att publiceras på engelska när hennes semi-biografiska debutroman Rotlös kom ut. Den är första delen i en trilogi och behandlar de strukturer som byggde upp och begränsade livet i postkoloniala Rhodesia.
     Huvudperson är Tambu, hon är näst äldsta barnet i en familj på zimbabwiska landsbygden. Hennes bror har av deras farbror tagits till missionsskolan för med förhoppningen att han ska hjälpa familjen ur fattigdom (så som farbrodern innan honom). Så ska det emellertid inte bli, då romanen inleds med att brodern dör av någon sjukdom och blickarna vänds i stället mot Tambu. Att en flicka ska få gå i skolan eller bli något annat än en fru är inte självklart, men trots det får hon sin broders plats på skolan och i farbroderns hem.
     Farbrodern och hans familj har varit i England och studerat, de är välutbildade och rika, så verkar det åtminstone. Till deras stora förtret har dottern (Tambus kusin) Nyasha tagit till sig det engelska levernet och uppfyller inte alls de krav och förväntningar som ställs på henne. Trots hennes ”oregerlighet” blir Tambu och Nyasha mycket goda vänner.
     Att kalla Rotlös en uppgörelse är kanske lite väl överdrivet, men Dangarembga skriver fram de friktionsytor som finns i samhället på ett fint vis. Mönsterbarnet Tambu kontrasteras av kusinen Nyasha, men båda lider de. Den förstnämnda av att inte göra sin röst hörd, den sistnämnda av att hon gör det. Att som flicka eller ung kvinna navigera detta är i princip omöjligt, vad de än gör förlorar de i någon mån. Samtidigt är det traditionstyngt och hierarkiskt på ett sätt som gör även klass- och könsskillnaderna mycket tydliga.
     Det tydligt bakåtblickande berättandet i första person gör att jag upplever den rent litterärt som en smula pratig (vilket eventuellt ligger själva genren i fatet). Jag, som ibland tycker pålagan om gestaltning går till överdrift, känner kanske att här hade det inte skadat med lite mer ”show” och mindre ”tell”. Ändå måste jag understryka hur fantastiskt det är att ha möjlighet att läsa litteratur från hela världen.

Ted Hesselbom & Anna Lihammer — Vikingatider

Posted on

Ted Hesselbom & Anna Lihammer, inläst av Per Juhlin
11 h 27 min. Historiska Media 2023 (2023)

Det är nyttigt att lära av historien, men det är också lätt att tänka att det är en statisk vetenskap. Men liksom med alla vetenskaper är historia snarare en process där nya fynd, slutsatser eller relationer leder till nya rön och nya kunskaper. Att detta inte är självklart för alla gör det inte mindre sant. I och med Sveriges Televisions storsatsning Historien om Sverige (2023) och den här föreliggande augustprisnominerade Vikingatider av Ted Hesselbom (f. 1960) och Anna Lihammer (f. 1973) riktas ljuset mot Sveriges historia som somliga vill kidnappa för sina egna grumliga syften.
     Att vikingarnas hjälmar inte var hornprydda har väl på något sätt letat sig in i allmänbildningen, vill jag tro, men bilden av vikingarna som ett härjande och plundrande folk är fortfarande stark. Men var det verkligen så? Med utgångspunkt i både nya och gamla fynd berättar Hesselbom och Lihammer en delvis annan berättelse om det nordiska folket och det vi vanligen kallar vikingatiden.
     Men för att berätta historien om vikingarna behöver man ta ett grepp om hela Europa, ja, till och med världen. Genom att jämföra, koppla samman och följa fynd från hela världen blir det tydligt att jovisst, det plundrades väl en del, men framförallt var vikingarna en aktiv del i det kulturella och sociala Europa och det maktspel som utspelat sig sedan Romarriket (och innan dess). Vikingarna både influerade och influerades av andra folk på nära och långt håll och lyckades genom diplomati och list att skapa starka band till några av de mäktigaste regenterna över kontinenten.
     Hesselbom och Lihammer berättar kronologiskt vikingarnas och Europas historia, men deras framställning böljar trivsamt fram och tillbaka (och kan mycket väl vara en avgörande anledning till att den inte bara har fångat uppmärksamheten hos historienördar utan nått en något bredare läsekrets). Breda penseldrag varvas med detaljer, handel övergår i gravskick, politiskt ränksmideri följs av någon form av vardag. Det passar mitt temperament som läsare väldigt bra, särskilt som boken inte har för avsikt att behandla vikingaliv utan den historiska epoken vikingatiden.
     Vikingatider är nyttig läsning, för den omstöper den stereotypa vikingen till något mer komplext än en otämjd buse. Snarare var det nyfikenhet och någon form av diplomatisk (eller åtminstone strategisk) följsamhet som drev vikingarna att besöka stora delar av Europa och landmassorna kring den norra Atlanten. Det gör vi gott i att minnas.

Henrik Johansson — Fruktansvärda arbetsplatser jag besökt och de vackra människor jag där mött

Posted on

Henrik Johansson, omslag formgett av Knut Stahle
191 s. Verbal 2022 (2022)

Då och då stöter jag på böcker med oemotståndliga titlar. En av dem är författaren Henrik Johanssons (f. 1973) diktverk Fruktansvärda arbetsplatser jag besökt och de vackra människor jag där mött som får ses som en hyllning till den slitande människan och ett förstoringsglas på arbetslinjens allra absurdaste sidor.
     Berättarjagets resa, som sannolikt liknar Johanssons egen en hel del, börjar redan i skolan:

Skolan kom till mig och sa:
Nu ska du ut och prya, så leta rätt på en plats.
Jag sa:
Vad får jag för det?
Skolan sa:
Du får lära dig att gå upp tidigt och släpa dig iväg till något du hatar.
Jag sa:
Det lär jag mig i skolan.
Skolan sa:
Det är inte samma sak.
Och det var inte samma sak.

Skolan kom till mig och sa:
Som pryoelev får du arbetslivserfarenhet.
Jag sa:
Jag sågar ved och tar in hö hemmavid.
Skolan sa:
Det är inget arbete för Framtiden. Har du hittat en plats än?
Och jag hade inte letat.

Framtiden kom till mig och sa:
Vad vill du ha för arbete?
Jag sa:
Ett sci-fi-arbete bortom skola och kneg.
Skolan sa:
Då får du börja på Postverket.
Och jag började med postarbete nästa måndag.

[…]

På detta sätt jobbar sig berättarjaget genom ett helt (eller åtminstone halvt arbetsliv, för någon pension finns inte i sikte). Johansson använder dessa replikskiften, ibland med personer, ibland med organisationer och ibland med några låt-oss-säga besjälade abstrakta ting, för att berätta om hur han via en rad fruktansvärda arbetsplatser får lära sig allting om arbetets värde och arbetarens ovärde. Ofta är anslaget humoristiskt, men det är en svart humor som tilltalar mig mycket. Som detta:

Båtklubben sa:
Våra medlemmar säger att du låtsas jobba.
Jag sa:
Min plånbok säger att ni låtsas att ni betalar mig.
Och relationen mellan arbete och kapital
gick på grund.

Det är en vägvinnande och välavvägd poesi som sätter märkligheter under lupp och då spelar det ingen roll om det är extraknäck, fasta jobb, arbetsmarknadsåtgärder eller författande/egenföretagande. Många är de som passerar berättarjaget, växlar några ord och försvinner, men det är ändå präglat av en lojalitet gentemot kollegorna och en sund skepsis gentemot dem som håller i pengarna.
     Jag trodde att dessa dialoger skulle bli tröttsamma i längden, men det blir snarare tvärtom: dels ett mönster som skänker rytm genom boken, dels något Johansson tar spjärn emot när det behövs mer kraft bakom orden. På det hela taget är jag både hänförd, underhållen och berörd på ett sätt som jag bara kunde hoppas på när jag först läste titeln Fruktansvärda arbetsplatser jag besökt och de vackra människor jag där mött. Och en sak står helt klar, jämte den likaledes fina Kallskänken av Jenny Wrangborg (bland andra), att arbetardiktningen lever starkt än.
     Och kanske måste den det, så länge arbetslinjen och arbetslivet ser ut som de gör.