Jennifer Croft — The Extinction of Irena Rey

Jennifer Croft, inläst av Lanessa Tremblett
12 h 1 min. Bloomsbury Publishing 2024 (2024)


Att översätta är ett märkligt hantverk i vilket i stort sett alla ursprungliga ord ska bytas ut mot andra utan att någon mening ska förloras på vägen. I bland går det bra, i bland mindre så, och som läsare är det inte alltid lätt att förstå vad som är vad. En som borde veta är den amerikanska översättaren och författaren Jennifer Croft som med sin debutroman The Extinctions of Irena Rey öppnar dörrarna till den metafiktiva berättelsen som utspelar sig i och kring en herrgård i urskogen Białowieża, Polen.
     Det råder ett nära nog mytologiskt skimmer över den polska författaren Irena Rey. Frågan är när hon ska tilldelas Nobelpriset, inte om. I sin arbetsprocess har hon noggrant valt ut sina översättare vilka bjuds hem till hennes herrgård för att intensivt arbeta med hennes verk. Väl där följer de en strikt diet, får enbart prata polska med varandra och tilltalas enbart med det språk de översätter till. Berättaren i The Exctintion of Irena Rey är ”Spanish” (som översätts och flitigt kommenteras av ”English”). Stämningen är förhållandevis när de samlas för att arbeta på Irena Reys nya magnum opus ”Gray Eminence”, men snart försvinner hon spårlöst och översättarna lämnas ensamma med varandra och ett hus fullt av hemligheter.
     När det gäller metafiktion av det här slaget är det en överhängande risk att det bara blir intressant för de som redan kan allt och förstår sig på processen som beskrivs. The Extinction of Irena Rey balanserar på gränsen, men är sprängfylld med blinkningar om litteratur och översättningar, om författare och författande. Översättarna utgör i princip en kult och gudinnan är deras ”Lady of Literature”, Irena Rey. Utan henne som ankare och upprätthållare av ramar blir tillvaron för dem mycket bekymmer. I vilken mån är reglerna i relation till Irena Rey eller är de universella nog att följas även i hennes frånvaro? Deras respektive svar skiljer sig förstås en del åt.
     Det mysterium som Croft väver kring översättarna och författaren har potential, men förtas lite av bokens upplägg, upplever jag. Boken presenteras som ett verk i egen rätt av en av översättarna som då ska ha skrivit den på spanska, samtidigt som den fiktiva översättaren av den fiktiva boken pekar ut felaktigheter, förekommer som en figur och menar på att så gick det minsann inte till. Någon riktig dialog mellan dem uppstår inte, vilket är synd för det hade kunnat lyft boken till något alldeles, alldeles extra, i stället för något som främst är kul för de redan invigda.

Hundår och gråa hår

Det är sommar igen, jag blir lika förvånad varje år. Jag ligger på soffan i uterummet och läser. Bakom mig hör jag hur grinden petas upp. Grinden som numer varken håller småbarn eller hundar inne. Hon smyger ut, vet nog egentligen att hon inte får (det staket jag började bygga för flera år sedan nu är fortfarande hopplöst obyggt) och hoppar smidigt upp vid mina fötter. Hon tittar på mig, stampar runt ett par varv i ett hopplöst försök att göra en lega, och faller sedan ihop med en suck, hennes huvud vilar över mitt utsträckta ben. Hennes svarta, blanka päls blir varm i solen, ändå vill hon oftast ligga nära.
     Jag tar upp boken igen och försöker komma in i läsrytmen, men bortanför pärmen hör jag hennes läppar växa och sjunka ihop, som skuggan av snarkningar, i takt med att hon andas. Hon är sju år och hennes nos har precis som mitt skägg och mitt hår börjat gråna.
     “Det är barnen”, tänker jag och kliar henne bakom örat. Hon gäspar irriterat. “Eller kanske är det jag …”
     Mina första gråa hår kom när jag var 25 år. Jag visste nog redan om det, men blev först medveten om det när en vän tittade på min skalp som om jag fått en fågelskit på huvudet. Hans ögon smalnade och han flyttade sitt huvud för att se så det inte var en illusion.
     “Det glänser”, sa han.
     I mitt svarta hår syns varje vitt strå tydligt, silverskimrande. Från några få, mer undantag än regel, till vad som med lite god vilja gick att kalla en slinga i luggen. Mycket mer Cruella de Vil än någon grå tinningarnas charm. De gråa hårens placering störde mig mycket mer än dess existens, men det var ändå en av få saker som jag inte hade komplex över.
     Nu är jag 38 år och de grå stråna är fler, i luggen och i tinningarna, i skägget och på andra ställen av kroppen. Jag närmar mig med stormsteg mitten av mitt liv och då och då ser min dotter mina gråa hår och ropar bestört:
     “Jag vill inte att du ska dö!”
     Ännu mindre vill hon att vår hund ska dö. Att hundar inte blir så gamla, åtminstone inte så gamla som människor, är ett stort trauma. Vid blotta tanken rulla stora tårar nerför hennes lena kind och jag torkar dem försiktigt med ovansidan av handen. 49 år i hundår är ändå inte så mycket.
     “Man vet aldrig”, säger jag och så är det ju.
     Men det finns forskning!
     I april 2022 var det fortfarande pandemi och de allra flesta upptagna med tanken på människors medellivslängd, men inte alla. I Nature publicerades en brittisk studie (”Life tables of annual life expectancy and mortality for companion dogs in the United Kingdom”, 2022-04-28) där mätdata från 30 563 sällskapshundar som dött mellan 1 januari 2016 och 31 juli 2020 sammanställdes utifrån bland annat kön och ras. Nästa gång min dotter gråter kan jag, även om pinschrar inte presenterades i studien svara:
     “Forskning visar att snittåldern för en hund att dö är 11,2 år. Eftersom vår hund inte är fransk bulldog, de lever i snitt bara 4,5 år, är sannolikheten att hon skulle dö nu mycket liten.”
     Hon skulle ta min hand i sin och andas ut, känna sig trygg med det. Ett tag.
     Medellivslängden för män i Linköping är 82,35 år (2023), något högre än rikssnittet på 81,58 och betydligt högre än snittet för hundar. Det är också betryggande, med den datan verkar det troligt att jag ska dö den 30 oktober 2068 (precis 457 år efter Karl IX:s dödsdag, av alla sammanträffanden, och förresten verkar det som att vår hund nog dör i mars 2028). Det kan jag också berätta om, ifall jag vill odla en relation till min dotter helt tömd på känslomässig mening.
     Tiden är inte densamma för mig som för henne. Både jag och min fru är för barnen födda i en abstrakt dåtid som går att sätta namn på (1980-talet) men som är lika oåtkomlig som 1800-talet. Och 2028 lika långt bort som 2068, framtiden mäts bara som innan eller efter nästa tur till stallet.
     Även om varken jag, vår hund eller någon annan dör de flesta dagarna är döden något stort och otänkbart, inte minst för min dotter som under hösten var på sin första begravning när min mormor dog, 97 år och 1 dag gammal (13 år mer än snittet för hennes hemkommun). Jag var ledsen och grät, förstås, så förtvivlat ledsen att hon som alltid funnits nu var instängd i en kista framför oss utan möjlighet att skicka tillbaka emojis med tveksam relevans när jag skickar bilder på barnen till henne. Mina tårar rann och min dotter satt bredvid och torkade dem med sin lena hand.
     Om ålder mäts i grå hår åldras jag snabbare nu. Hunden också.
     Min mormor var gråhårigast. Barnens farmor näst därefter. Sedan jag. Tre generationer Ackerfors som ett lackmustest för den fjärde.
     Till skillnad från min dotter vet jag att det inte är så det fungerar. Varken grå hår eller förväntad livslängd ger några definitiva svar om den tid vi har kvar. Kanske är det lika bra. Att inte veta något om framtiden finner jag mindre stressande än tanken på att allt definitivt är slut den 30 oktober 2068. Och med tanke på hur den senaste vintern var är det tydligt att man inte ska ta något för givet, aldrig någonsin.
     Så jag plockar upp min bok igen, hundens grånade huvud mot mitt smalben. Hon suckar. Jag suckar. Det är nog ungefär som det ska vara.

Italo Calvino — De osynliga städerna

Italo Calvino, i översättning av Estrid Tengren, omslag formgett av Håkan Liljemärker
175 s. Natur & Kultur1 2017
I original på italienska Le città invisibili (1972)


Under 1200-talet ska handelsmannen och upptäcktsresanden Marco Polo ha fungerat som sändebud åt den mongoliska kejsaren Kublai Khan. Han besökte nuvarande bland annat Indien, Indonesien och Sri Lanka samt många platser kejsaren inte hade någon kännedom om sedan tidigare. De samtal som de båda männen höll, i någon dimension av vår verklighet, ligger till grund för den italienske författaren Italo Calvinos (1923—1985) prosalyriska roman De osynliga städerna.
     I staden Isadora har alla hus spiraltrappor med infattade snäckor, i den gråa Fedora kan man se djupt in glaskulor och där skymta staden som den kunde ha blivit, i Cloe pratar invånarna inte med varandra när de möts, nej, i stället föreställer de sig tusen saker om varandra och går vidare. Bara en av Eutropias många identiska städer är bebodda och när alla tröttnat på sina liv byter de stad och byter därmed också liv och Tecla är en ständigt pågående arbetsplats för att för alltid stävja förfallet. Dessa och femtio andra städer beskriver Marco Polo i fantastiska ordalag inför hans kejserliga höghet som försöker förstå att dessa platser kan finnas, medan dem han hittar på själv inte gör det.
     ”I någon dimension” skrev jag ovan och det är viktigt att ha i åtanke när man läser boken som skulle kunna misstas för en historisk roman men nog inte är det, alls. Däremot är den ett experimentellt verk, samma andas barn som böcker av Georges Perec och Jorge Luis Borges, monumentalt och fantasieggande i sin enkelhet och rymmer säkerligen mycket mer av samtidskommentar och tänkvärda perspektiv än vad som går att förstå vid en enda genomläsning. På så sätt tror jag att De osynliga städerna i allra högsta grad är en bok jag kommer att återkomma till.

Show 1 footnote

  1. Den här utgåvan av De osynliga städerna innehåller enormt mycket korrekturmissar. Efter att ha jämfört med en tidigare utgåva har jag slutit mig till att den här är, mycket sannolikt, en skannad och OCR-läst version där resultatet inte bearbetats tillräckligt.