---

Tidigare i år blåste nya zeeländska författaren Tamsyn Muir (f. 1985) mig av stolen med sin fantasy-science-fiction-roman Gideon the Ninth¹ (2019). Egensinnig, rapp, anakronistisk och alldeles underbar. Det enkla för Muir hade varit att fortsätta på samma bana, låta attityden osa och vinden vina i håret och mellan revbenen. Men det enkla verkar inte ha legat för henne. Del två i serien, Harrow the Ninth är något helt annat.

Och för att ge någon som helst inblick i handlingen behöver jag nog spoila slutet av Gideon the Ninth. Så läs inte vidare (läs den boken, för sjutton!), utan tryck på fotnoten för att få ett spoilerfritt omdöme av Harrow the Ninth:².

Okej?

Då kör vi.

Nionde husets nekromant Harrowhark klarade prövningarna och blev en del av kejsarens råd. Nu befinner hon sig bland ett fåtal höjdare ombord kejsarens (också kallad Gud, förste Nekrolord och den odöende prinsen, för övrigt) rymdkryssare undan de ofantliga återskapelsebestar och deras härolder som föds när planeter dör. Och de älskar inte nekromanter. Till skillnad från de andra verkar inte Harrow ha lyckats smälta samman med sin livvakt Gideon, på det sätt som de andra nekromanterna i rådet gjort. Hon är svag och i sammanhanget oduglig. Det verkar inte riktigt stämma, hon som var så stark och minst sagt målinriktad …?

De prövningar hon och hennes medtävlande utsattes för för att se om de dög minns hon med stor förvirring. Hon minns en livvakt kallad Ortus, hon minns att somliga dog och att de överlevande försökte ta reda på vad som hände men, för oss som har Gideon the Ninth i någorlunda färskt minne, är allt över ända och Gideon syns inte till.

Harrow the Ninth utvecklas inte alls till någon fartfylld spänningsroman, i stället gräver den djupt i psykologiska mekanismer och försvarsställningar på ett sätt som å ena sidan är riktigt snyggt gjort, å andra sidan tveklöst gjorde mig stundtals bortom förvirrad. Gång efter annan ifrågasatte jag om jag alls läst den första delen i serien eller om det bara hade varit en märklig feberdröm. Mycket av det får sin förklaring, en del får det inte och saker jag inte visste att jag ville ha förklaring på tycks om inte besvaras så åtminstone tilldelas brödsmulor att följa vidare in i seriens kommande delar.

Harrow the Ninth är bra, inte lika otroligt bra som Gideon the Ninth men ändå en fortsättning som med råge visar att Muir har mycket mer att ge.

1. En ganska illa skriven recension, men jag skyller på min depression. ↩︎
2. Harrow the Ninth är en bra bok som bygger vidare på första delen men ändå står på egna ben. Den är inte lika otroligt bra som Gideon the Ninth men den visar att Muir har mycket mer att ge. ↩︎