Harry Martinson
171 s. Bokförlaget Aldus 1963 (1956)
Är det tänkt att vi ska kolonisera mars när vi förstört vår hemplanet så den inte längre är beboelig? Kanske. Om man betraktar mänskligheten verkar det finnas en lockelse i att lämna och försaka det som vi tagit sönder, och världsrymden är ju enorm, sprängfylld av potential för ytterligare destruktion. Men när vi väl kliver på farkosterna som ska ta oss till andra planeter, permanent den här gången, har vi inte mycket för att vi läst Aniara. Det är nu den behövs.
Harry Martinson (1904—1978) skrev Aniara på 1950-talet i skuggan av andra världskriget och det ständigt annalkande tredje. Varför används så mycket kraft till att förstöra själva förutsättningen för vårt eget liv? tycks han ha frågat sig och sökt svaret i natthimlen. Svaret blev ett av världens mest framstående diktepos om rymdskeppet Aniara som kommer ur kurs och i åratal driver genom universum utan vare sig hopp eller förintelse.
I 103 löst sammanflätade dikter beskrivs tillvaron på Aniara, hur det inledande hoppet efter flykten från resterna av Doris dalar ersätts av förtvivlan när Mars inte alls blir dess slutpunkt och inget sätt finns att åter hamna i kurs eller vända om. Resenärerna tar sin tillflykt till tro, filosofi, dekadens och superdatorn Mima som samlat all människans kunskap och kultur. När datorn till slut dör av sorg tas den plats av maktmissbrukande befälhavare, som bara bokens berättare och datorns skötare, mimaroben, tycks genomskåda.
Det finns en obarmhärtighet i Aniara som står över alla faktiska skeenden. Om den skrevs under hot om nya världskrig går den idag, lika lätt, att läsa som ett epos om människans förutsättning under klimathotet. Det råder mer eller mindre fullständigt konsensus kring att människan dramatiskt påskyndat klimatförändringarna, att vi nu befinners oss i Doris dalar som vi med bestämdhet gör till aska, att vi nu befinner oss i ett rymdskepp som riskerar att hamna ur kurs, och kanske, att vi är bortom tröst och räddning.
Vi var i avgrunden. Det låter som en saga
i panisk skräck i allas ögon skriven.
Men enighet därom blev genomdriven.
På masspsykosen var det ej att klaga.
Ett svårbestämbart fel i tyngkraftverket
gav nedåtkänsla och den illusionen
att vi hur än vi gjorde bara föll
med riktat fall och nedåt i en rymd
nu ej mer sidovälvd och överkupande
men helt till brunn förvandlad nedåtstupande.
Och mitt i detta finns förnekarna, förvillarna, fördröjarna som på olika sätt målar upp en bild av ödesbestämdhet: Det är naturligt, vi kan inget göra. Det går att flyga med biobränsle, vänta bara. Det blir billigare sedan, ni ska få se. Ombord Aniara är dessa skeppets ledning som söker strategier för att undergräva revolt.
Nu kunde Ledningen ej längre dölja
att undergångens dagar ryckte nära,
men sökte ändå alla fakta hölja
i formler ur vår femte tensorlära.Jag portförvisades ifrån Kalkylen
och ifrån rummet där prognoser ställas.
Men den som lärt sig läsa i pendylen
kan ändå förutse när det skall kvällas.
Aniara blir lätt klaustrofobisk och ångestframkallande, men det kan även vår framtid vara. Maktlösheten ombord på rymdskeppet är total, men är det något Martinsons diktepos kan lära oss är det att agera i tid, att som art välja att vara konstruktiva istället för destruktiva. Annars är det snart bara att räkna tiden till den individuella eller kollektiva avgrunden, utan hopp om sagoslut.