Glenn Bech, i översättning av Michael Larsson, omslag formgett av Nicholas Jungblut
332 s. ellerströms 2024
I original på danska Jag anerkender ikke længre jeres autoritet (2022)
Att beskriva den danska författaren och psykologen Glenn Bechs (f. 1991) bok Jag erkänner inte längre er auktoritet för en poesisamling är ändå ganska tveksamt, ändå är det oftast så den läses och sorteras. Och jag tror att det på något sätt ringar in det Bech rakt igenom berör i det som snarare är att betrakta som en stridsskrift eller, som framsidan gör gällande, ett manifest.
Bech växte upp i Horsens på Jylland i vad som av honom själv beskrivs som ”truckerhåla” som består av två halvor, ”de som tycker att jag borde hålla käft” och ”de som inte säger så mycket alls”. Efter hans pappas självmord var det ”tuffa, mopedkörande, lagerarbetande mansmorsan” som fick ta hand om den långhåriga och flickiga Glenn och hans syskon. En del av boken handlar om detta, om att vara den som sticker ut och sticker i ögonen på de flesta i samhället, även ens mamma i någon mån, och att söka svar på varför han inte hör hemma.
Som ung och homosexuell var det uppenbart att det inte fanns något för honom i hemstaden att hämta. Att vara bög var nästan det värsta tänkbara att vara, och han sökte sig till storstaden Köpenhamn, till universitetet, och fann ett annat sammanhang. Där föraktades hand inte, där lärde han sig språkbruk och om strukturer, där fick han ord för allt det som han förut saknat, som de som kom från samma plats som honom saknade. I detta klyvs hans identitet. Han ser den arbetarklass, underklass som bespottade honom bespottas av de bättre bemedlade. Han ser de bättre bemedlade förhålla sig till hans homosexualitet och hans person som en, för all del trevlig, men ändå, kuriositet.
Som ett crescendo rakt genom Jag erkänner inte längre er auktoritet ökar Bechs mycket begripliga frustration över en kulturell medelklass och politisk överklass som helt tappat greppet om samhället och det maktsamspel som gör att det finns personer som alltid kommer hamna underst, nästan oavsett vad de gör. Inte nödvändigtvis Bech själv, som nu ändå tycks ha gjort någon form av klassresa, om inte annat arbetat ihop ett kulturellt kapital som tillåter Jag erkänner inte längre er auktoritet att säljas och läsas i antal större än vad de flesta poeter kan drömma om.
Jag erkänner inte längre er auktoritet är en rejäl uppgörelse med klassamhället, där franske Édouard Louis, vars bakgrund till mångt och mycket liknar Bechs, tar till en lugn och litterär, inte enkel men kanske mer infriande distansierad position, så bränner Bech full fart in i sin bakgrund och det hettar till från första stund.
kom inte och säg
att det ena är mer identitet än det andraallt är identitet
ta bara min morsa
hon är full av identitet
medelålders, heterosexuell, arbetarklassquinnlig identitet
älskar Sanne Salomonsen
har SS tatuerat på vaden och CD-hyllor fulla med
Culture Club, Olivia Newton-John, Duran Duran
[…]
det skulle aldrig falla mig in att be henne skruva ner sin Greased Lightnin’
hennes heteronormativa identitetspolitiska dravel
nej
aldrig i livet
tack vare hennes idoler tog hon sig igenom både skilsmässor och dödsfall
[…]min enda invändning:
skulle man inte kunna försäkra samtliga barn och unga om att det finns en plats också för dem?och med dem tänker jag bl a på
mig själv
Och: ”om man anklagar andra för identitetspolitik/ så anklagar man dem också för att finnas till i största allmänhet […]”
Så ja, jag tror att man gör sig själv, i synnerhet, om man läser Jag erkänner inte längre er auktoritet som en poesisamling som andra. Det finns mycket att beröras över, fundera kring, så som den bästa poesin gör, förvisso, men den politiska dimensionen, nog så viktig, står ändå i första rummet när Bech tar till orda.