David van Reybrouck — Emot allmänna val. Ett anspråkslöst förslag om att rädda demokratin

David van Reybrouck, i översättning av Joakim Sundström
167 s. Natur & Kultur 2018 (2013, 2016)


Valet är bara några dagar bort och de synbart harmlösa opinionsundersökningar har publicerats med allt jämnare mellanrum, och för varje val får de allt större inverkan. Delar av procentenheter hit, delar av procentenheter dit. Att ”vinna” partiledardebatterna har blivit viktigare än någonsin och vem som vinner avgörs av ett mycket litet antal människor. Utfallet landar direkt i valurnan.
     Är det verkligen demokratiskt? Är det verkligen det bästa av system? Det är frågorna som den belgiske kulturhistorikern David van Reybrouck (f. 1971) ställer sig i Emot allmänna val. Ett anspråkslöst förslag om att rädda demokratin och hans svar tycks vara nej och efter att ha läst den är jag benägen att hålla med. Boken landar mjukt i min djupaste hopplöshet.
     I Emot allmänna val börjar van Reybrouck med en nulägesanalys liknande mitt första stycke här. Det är mycket i den politiska världen och den rådande mediaordningen som inte fungerar så bra. Det är som politiker viktigare att inte göra bort sig än att föra och diskutera politik och för varje opinionundersökning gör partierna små justeringar eller stora utspel för att vinna tillbaka opinionen. Att sitta i regeringsställning är i stort sett automatiskt att förlora i förtroende. Politikerföraktet späs på, men, visar det sig, politikerna tycks även förakta folket.1 Det är kortsiktigt och det är i det långa loppet förödande eftersom vi står inför väldigt stora utmaningar, inte minst i klimatfrågan. Långsamhet, öppenhet och långsiktighet är i princip en omöjlighet, trots att det är en förutsättning.
     Därefter gör van Reybrouck en historisk exposé över folkbestämmandets utveckling med början i Aten (naturligtvis) och fortsättning i vår moderna historia efter revolutionerna i USA och Frankrike. I Aten, redogör van Reybrouck, fanns flera beslutande församlingar där väldigt många människor hade en talan. Visst var urvalet begränsat, men bland dem som ansågs ha en röst lottades ledamöterna med jämna mellanrum. Förfarandet levde kvar här och där på olika sätt fram till upplysningen mynnade ut i revolutioner. När nya författningar skulle skrivas fanns ingen tanke på att någon lott skulle avgöra vilka som fick ta beslut, det var pöbeln inte kvalificerad för. En adlig eller kunglig elit ersattes med en borgerlig eller aristokratisk. I valen var både valbara kandidater och röstande begränsat till de som hade status eller resurser. Om demokrati anses vara folkbestämmande så fanns det i de moderna författningarna och valen ingen ambition att folket skulle ha särskilt mycket att bestämma om.
     Så, van Reybrouck presenterar ett anspråkslöst förslag: tillbaka till lottningen, arbeta för långsamhet, öppenhet och långsiktighet. Det tidigt tydligt att det är dithän författaren är på väg, men det är ändå på sitt sätt förvånande, för i all politisk diskussion är det så sällan, om någonsin, man får höra något liknande. Samtidigt är ett uppfriskande, en sista injektion innan misantropin på riktigt tar död på allt hopp.
     van Reybrouck redogör för några format, några försök som gjorts, där val och lottning kombinerats och använts för avgränsade frågor och där de valda visat stort engagemang, nyfikenhet och öppenhet även gentemot meningsmotståndare. Att mötas och prata om saker, i synnerhet svåra saker, kan skapa underverk. Alla, såväl politiker som andra, kan skaffa sig kunskap nog att fatta informerade beslut och om processen är öppen och fördelad och inte förenad med personliga eller organisatoriska uppoffringar kan demokratiska beslut fattas. En beslutskedja kan se ut så här: 1. En dagordning fastställs av en bland frivilliga lottad grupp. 2. Ett förslag läggs av vem som helst. 3. Förslaget bearbetas av en bland frivilliga lottad panel som inhämtar kunskap och utarbetar ett lagförslag. 4. Förslagen går till beslut i en helt lottad grupp som sammansätts för varje fråga.
     Det är hög omsättning på folk, vissa arvoderas på heltid med skälig ersättning, andra deltar på eget initiativ, ytterligare några kallas vid behov. De som lottas fram är så pass många att representationen av kön, ålder, erfarenheter blir större än vid nuvarande parlamentsval. Det är liten risk för korruption och att lottas fram kommer med ett visst ansvar. Visst finns det rum för utveckling, det är inte en färdig idé, men valen är långt ifrån perfekta (även om det kunde varit mycket värre).
     Jag tilltalas av det här på samma sätt som generalförsamlingarnas konsensus-kultur under Occupy Wall Street, detta trots att jag är partipolitiskt aktiv och valbar i kommunen i detta val. Det skulle förändra politikers och partiers roll i grunden, men samtidigt tyder mycket på att det skulle ge utrymme att ta tag i vår tids stora frågor.
     Under läsningen av Emot allmänna val kommer jag på mig själv med att i huvudet skissa på en ny ordning för politiska beslut, ja för hela vårt samhälle, från kommunnivå till global nivå. Det är inspirerande och det finns mycket jag gillar, men det finns också mycket boken inte tar upp. Mindre seriösa invändningar avfärdas, men det måste finnas mer seriös kritik som kunde ge utrymme till försvar och vidare diskussion. Anspråkslösheten i förslaget är å ena sidan inspirerande, men jag har lite svårt att veta var jag ska göra av inspirationen. Vad är mitt nästa steg, som läsare och samhällsdeltagare?

Show 1 footnote

  1. Hej vinster i välfärden, hej klimatet!

David Väyrynen — Marken

David Väyrynen
183 s. Teg Publishing 2017 (2017)


”Välkommen till Lappland. Om du hade bott här hade du varit hemma nu.”
     De absolut första orden innanför pärmarna på David Väyrynens (f. 1983) märkliga debutbok Marken suger riktigt tag i mig, även om jag inte förstod i vilken utsträckning när jag först läste dem.
     Marken är lite svår att beskriva. Diktverk är nog rimligt, men innehållet är långt avigare än vad som enkelt ryms inom termen. Bredvid sånger och dikter finns mailkonversationer, nekrologer, verksamhetsberättelser, insändare och mycket annat. Alla texter fungerar de på olika sätt för att belysa skillnaden på ”Norrland” och allt söderut. Kan man tala om en norrländsk karaktär är det någon praktiskt lagd, med rättvisepatos och hemkärlek, men karikatyren som lätt hade kunnat uppstå blir med Väyrynens försorg varma och vänliga porträtt.
     Bland mina favoriter finns en lång lista på förbud och påbud vilka någon (?) ska följa. Den 613 punkter långa listan börjar med ”Påbud om att göra rätt för sig” och ”Påbud om att inte glömma att ens eget liv bara är ett av många” och avslutas med ”Påbud om att inför döden glädjas över vad man hunnit istället för att ängslas över det man försakat” och däremellan avhandlas i princip allting. När jag läser listan känns det emellanåt rätt rimligt, men vartefter den väcklas ut blir den ibland petig, ibland extremt allmän, då och då motsägelsefull. Precis som lagen i allmänhet, antar jag.
     På många sätt lägger sig Marken som ett filter över den nyss lästa Rösterna från Avocadobergen (2018) men där Thomas Tidholm inte riktigt lyckas skapa egna röster åt hans vittnen är Väyrynen mästerlig på att göra de olika texterna på riktigt åtskilda. Ibland skriver han på dialekt, ibland på mer vedertaget skrivspråk, men det finns mycket att hitta under ytan för den som djupdyker.
     Väyrynens Marken tilltalar mig på många sätt och mitt intresse för landsbygdsfrågor ges ytterligare perspektiv som inte debattartiklar eller politiska reportage kan återge. Med värme och humor presenteras det småskaligas lynne och kanske är den landsbygd Väyrynen befolkar mer livskraftig en storstaden om saker skulle börja gå åt skogen.

Thomas Tidholm — Rösterna från Avocadobergen

Thomas Tidholm
137s. Ordfront 2018 (2018)


Dystopier och undergångar är vanliga nu för tiden, och då menar jag inte bara för det rådande världsläget utan för att det är en litterär och kulturell genre som är extremt populära (och skrämmande). En av de mer aparta uttrycken är Thomas Tidholms (f. 1943) diktverk Rösterna från Avocadobergen där vi placeras i en oigenkännlig svensk framtid.
     Framtiden utgörs här av olika vittnesmål med vars ögon och röster vi får uppleva ett samhälle där Företaget med stort F tuffar på utan att någon vet vad det egentligen håller på med, vakter finns utposterade men bryr sig inte nämnvärt om något. Det är apatiskt och kraftlöst och mycket klaustrofobiskt i all sin eländiga viljelöshet. Vissa vittnar om orättvisorna, vissa om maktlösheten, och någon om att de äter rostad hund och gräs. Någon beskrev den framtidsvisionen som trist, men är det främsta omdömet om Tidholms berättelser så sitter man sannolikt på en ganska privilegierad häst.
     Vad som där emot saknas kan vara språkligt driv. De många texterna har vitt skilda utgångspunkter men blir sällan på riktigt egna röster. Oftast är det samma stilnivå, samma ord, samma bilder. Finns där en poäng missar jag den och jag tror att Rösterna från Avocadobergen hade varit intressantare som egen roman, en modern framtidsvision, Processen (1924) möter Efter floden (1982), kanske?
     Rösterna från Avocadobergen är annorlunda både inom genren och i allmänhet, men den tröstlösa framtidsvisionen dras ner en smula av en språklig trötthet. Läs den om du är intresserad av framtidsbilder.