Leo Vardiashvili — Hard by a Great Forest

Posted on

Leo Vardiashvili, inläst av Luke Thompson
10 h 25 min. Penguin Audio 2024 (2024)
På svenska Invid den stora skogens rand, Wahlström & Widstrand (2024)

Liksom huvudpersonen i Hard by a Great Forest flydde författaren Leo Vardiashvili från ett Georgien i sönderfall efter Sovjetunionens kollaps. Inbördeskriget slet både familjer och regioner itu och givet nuvarande utveckling i landet är inte sista ordet sagt. Vardiashvilis roman behandlar inte kriget direkt, men i allra högsta grad dess efterverkningar, och är, tveklöst, en riktig pärla.
     I centrum står den nu vuxne Saba som tillsammans med sin bror Sandro och deras far Irakli flydde från Georgien och brödernas mor Eka. De var bara barn då och tillvaron i London var kanske inte enkel, pappan gjorde vad han kunde, men vad det led blev de mer britter än georgier. Så en dag, många år senare, beger sig först Irakli tillbaka till Georgien, därefter Sandro för att leta efter pappan och så var familjen splittrad igen. Saba kan inte annat göra än att följa efter.
     Det Tbilisi som möter Saba är inte som han minns det. Djuren från djurparken har rymt och stryker omkring husen och snart snubblar han över det spår av brödsmular som brodern lämnat åt honom i jakten på Irakli. Åtföljd av rösterna i huvudet från människorna som blev kvar när de reste, bästa vännen Nino, modern och flera andra, blir det en jakt genom familjens historia med hjälp av brödernas egna pidginspråk.
     Hard by a Great Forest är en ömsint skildring av flyktens och förlustens psykologi samtidigt som den är fartfylld och spännande, en märklig och oemotståndlig kombination. Vad som är verkligt, på sitt sätt, och vad som är någon form av mild magisk realism är inte alltid självklart, behöver inte nödvändigtvis vara det heller, förvisso, men det finns ett sagoanslag som vilar över berättelsen:

”Hard by a great forest dwelt a poor wood-cutter with his wife and his two children. The boy was called Hansel and the girl Gretel.”

Hans och Greta går igen genom boken, liksom berättelser av Shakespeare. Brodern Sandros brödsmulor är kanske inte alltför lätta för läsaren att dechiffrera, men Vardiashvili gör vad han kan för att Saba ska hjälpa oss. Och nog får vi åka med genom ett Tbilisi med långa skuggor där nästan alla möter Saba med orden ”en gäst är en gåva från Gud”.
     Jag tycker fantastiskt mycket om Hard by a Great Forest, än så länge en av årets bästa böcker. Det är medryckande, mänskligt och magiskt på samma gång. Det är ett stycke modern historia som kommer till liv och jag önskar att den hittar många läsare.

Francesca Segal — Welcome to Glorious Tuga

Posted on

Francesca Segal, inläst av Kristin Atherton
11 h 13 min. HarperAudio 2024 (2024)

När vi var små lyckades min syster med konststycket att skaffa en brevvän genom att skicka flaskpost, en pensionerad lots med sirlig handstil svarade och berättade om hur han en gång, för mycket länge sedan, besökte Tristan da Cunha i södra Atlanten. Den brittiska ögruppen är den bebodda plats som ligger längst från en annan bebyggelse och är så nära världens ände man kan komma. Jag tyckte det lät fantastiskt och navigerar fortfarande med ojämna mellanrum till öns wikipediasida för att läsa om flora och fauna, gemensamt ägda marker, Tristan-engelska, obefintlig brottslighet och fri sjukvård. Att ön Tuga de Oro i brittiska Francesca Segals (f. 1980) feelgoodroman Welcome to Glorious Tuga har Tristan da Cunha som förebild är bortom uppenbart.
     Den inåtvända veterinären Charlotte Walker tackar utan sin mammas vetskap ja till ett stipendium för att studera, kanske till och med rädda, utrotningshotade sköldpaddor på den avlägsna ön Tuga de Oro. Hade hon sagt något hade hon säkert blivit stoppad, för någonting säger henne att hennes sedan alltid försvunna pappa kan varit just därifrån. På båten dit möter hon läkaren Dan Zekri och de finner det oväntat lätt att prata med varandra. En romans? Nja, så enkelt kan det förstås inte vara. Väl på ön står hon inför en kulturkrock (såklart!), inte minst den med hennes snygge men bufflige hyresvärd Levi Mendoza. Hennes forskning står också i bjärt kontrast till öbefolkningens omedelbara behov och snart finner hon sig undersökande får, åsnor och hundar, snarare än sköldpaddor.
     Segal gör två saker väldigt bra och en mindre bra. Vi börjar bakifrån.
     Om vi leker med tanken att Tuga har en befolkning motsvarande Tristan da Cunhas landar vi runt 240 personer och det känns, tveklöst, som att varenda en är med i boken. Det är ett enormt persongalleri i en inte alltför lång bok och jag som annars inte brukar ha några större bekymmer att hänga med i röriga ensembler får kämpa hårt innan jag till slut ger upp och konstaterar att det nog ganska sällan är viktigt exakt hur bifigurerna hänger samman. Här man känslig för sådant bör detta ses som en varning.
     Desto bättre är hur hon gestaltar öns och samhällets egenheter och dilemman. Det är inte fråga om någon exotisering, åtminstone inte bara, utan de faktiska omständigheterna att bo så långt från andra det är möjligt att bo med allt vad det innebär av långsamma leveranser, tveksamt respekterad integritet och mycket annat får sitt utrymme. Även om det inte är Tristan da Cunha, inte riktigt åtminstone, så lyckas Segal förmedla känslan av att vara på en plats som den.
     Slutligen tycker jag, ovan feelgood-läsare som jag är, att den handling som kretsar kring Charlotte hanteras ypperligt. Hon får växa, men det får även de runt omkring henne och de vägval Segal gör är inte alltid de uppenbara och det får mig mer engagerad i deras öden än om hon följt alla de konventioner (jag upplever) finns. Och på det hela taget så levererar Welcome to Glorious Tuga exakt det jag var ute när jag plockade upp den.

Olga Ravn — De anställda

Posted on

Olga Ravn, i översättning av Johanne Lykke Naderehvandi, omslag formgett av Jennifer Bergkvist
138 s. Wahlström & Widstrand 2023
I original på danska De ansatte (2018)

Danska författaren Olga Ravn (f. 1986) har hyllats stort världen om, och De anställda blev nominerad till International Booker Prize 2021. Den science fiction-anstrukna boken innehåller vittnesmål från människorna och de ”människolika” som bor och jobbar på det sextusende skeppet som far genom världsrymden.
     Vittnesmålen är numrerade och inte alla nummer finns. Det blir tydligt att det uppdrag som besättningen på rymdskeppet en gång hade är på väg att rinna ut i sanden. Dynamiken förändras och varken människorna eller de människolika (olika typer av artificiella intelligenser, får man anta) beter sig som projektet initiativtagare antog, hoppades eller krävde. Situationen blir alltmer prekär och vittnesmålen ska ligga till grund för framtiden.
     I den bästa av världar hade De anställda kunnat vara en andlig uppföljare till Aniara (1956), en litterär skildring av en mänsklighet satt i rörelse på grund av de förutsättningar vi givit oss själva. Tyvärr har jag mycket svårt att få grepp om De anställda. Där Harry Martinson på olika sätt arbetar med både skeppet Aniara och tiden som rum genom ordval och stilistik fokuserar Ravn väldigt mycket på vittnenas upplevelser utan att riktigt motivera, eller förklara (genom undertext) vad som egentligen skapar förutsättningarna de lever under.
     Jag vill så gärna gilla De anställda men kom aldrig in i den. En annan typ av läsare skulle säkert ha stor behållning av den (uppenbarligen, eftersom den rönt sådana framgångar). Kanske är det enklare om man tonar ner science fiction-förväntningarna dessutom.

Ak Welsapar — Kobra

Posted on

Ak Welsapar, i översättning av Stefan Lindgren, omslag formgett av Kerstin Hanson
635 s. Tranan 2011
I original på turkmeniska Kepjebaş (2002) och ryska Kobra (2003)

Den turkmeniske författaren och journalisten Ak Welsapar (f. 1956) kan inte läsas i hemlandet. Den hårdföra post-sovjetiska diktaturen gör vad den kan för att hålla hans ord borta från befolkningen. Trots att landets första president, Saparmurat Nijazov, varit borta sedan snart 20 år vårdar hans efterföljare oförrätterna ömt, som om deras makt inte alls kommer från folket utan skulle spricka vid minsta beröring. Märkligt det där.
     I mastodontromanen Kobra ger Welsapar en inblick i diktatorns psykologi på ett alldeles utmärkt vis. I ett land täckt av öken härskar en man som av alla kallas ”Herr kamrat presidenten” och vars koleriska kynne ligger till grund för varje försök att omforma verkligheten. En vars verklighet definitivt omformats men inte på alls samma vis är kobran vars habitat krymper ju mer oljefälten breder ut sig. Han, kobran, förvandlar sig till människa för att se om han inifrån kan stoppa utvecklingen men finner sig i stället snabbt stigande i grader inom staten så att han till och med kommer inom Herr kamrat presidentens närmaste krets.
     Kobra sällar sig till en rad despotskildringar. Den saknar Patriarkens hösts (1975) ekvilibrism, är inte en motbjudande karnival som Jägarna på Karinhall (1972) och är väl i ärlighetens namn åtskilliga hundra sidor för lång, men det är ändå en inbjudande roman med en alldeles särskild förmåga att fånga de auktoritäras volatilitet. Konstitutioner skrivs om, huvudstäder flyttas, böcker skrivs och trycks (till Herr kamrat presidentens ära) på någon dag och när nyheter ska presenteras flyttas middagstiden till natten för att kunna utropas dagtid. Samtidigt visas västvärldens journalister en kuliss och intervjuerna är rökridåer, och pakter sluts med företagare, allt för att varje invånare ska leva på så lite som möjligt och, som parollen lyder: ”En människa får inte dö i förtid!”
     Welsapar granskade som journalist barn- och mödradödligheten i Turkmenistan och fann att de höga dödstalen var kopplade till omfattande miljöförstöring och -förgiftning. Detta var förstås otänkbart för styret och ledde så småningom till Welsapars exil. Miljöfrågan går som en röd tråd genom romanen i och med kobrans patos i frågan. Det, i kombination med den epidemi av post-sanning som råder i det politiska samtalet bland i huvudsak högerauktoritära ledare i dag, gör Kobra dessutom högaktuell fortfarande.

Anne Carson — Wrong Norma

Posted on

Anne Carson
192 s. New Directions 2024 (2024)

Varje gång jag läser kanadensiska poeten Anne Carson (f. 1950) undrar jag varför jag inte gör det oftare, för varje gång jag läser henne lämnar hon mig som en rikare människa på ett sätt som få andra författare konsekvent klarar av. Hennes senaste bok, Wrong Norma, utgör inget undantag och den visar, om inte annat, vilken status Carson åtnjuter (välförtjänt), för jag tror få andra hade kommit undan med att göra något så ostyrigt och mångformat.
     Till en början kan man diskutera vad det är det handlar om. Är det poesi? Är det noveller? Mjae, Carson rör sig ofta i det prosalyriska gränslandet och det var där, med Autobiography of Red (1998), jag fann och förundrades av henne. Wrong Norma är ändå något annat. Kortare novellaktiga texter varvas med inskannade, närapå utsuddade, skrivmaskinsfragment av mer lyriska slag, ofta avklippta och utklippta, fragment av eget fritt val snarare än av tidens tand eller skrivkrampens bojor, mer som konstverk än litteratur. Novellerna å sin sida, är även de spretiga, från de något mer traditionella texterna om kvinnan som blir vän med en kråka och ger sig på de lokala droglangarna för att rubba deras cirklar, en fläck, en flyttat pryl i taget, till mer högtflygande (bokstavligt) texter, som den där självaste himlen under en veckas tid lär läsare allt om att skriva på himlen. Andra mer klassiska dikter får också rum, och det som blivit ett annat av Carsons kännetecken, kopplingen till antikens myter och personer.
     Om man söker efter ett uppenbart spår genom texterna kommer man nog gå bet. Carson själv är inte heller mycket till hjälp i frågan. Baksidans text är ett citat av författaren, enbart: ”Wrong Norma is a collection of writings about different things, like Joseph Conrad, Guantánamo, Flaubert, snow, povert, Roget’s Thesaurus, my Dad, Saturday night. The pieces are not linked. That’s why I’ve called them wrong.”
     Med det sagt fortsätter Carson att vara en författare som både utmanar och öppnar upp läsaren på ett alldeles säreget vis och jag inser så sakteliga att jag nog kommer behöva, inte direkt av fri vilja, snarare av nödvändighet, fortsätta ta mig igenom hennes författarskap, för vem vet vad jag där kommer finna? Jag ser fram emot att ta reda på det, eller åtminstone försöka.

Tom Gauld — Bibliotekariernas hämnd

Posted on

Tom Gauld, i översättning av Björn Wahlberg
180 s. Kartago 2024
I original på engelska Revenge of the Librarians (2022)

Jag har följt den skotske serietecknaren Tom Gauld (f. 1976) länge och han, eller framförallt hans serier, har alltid framstått som nördigt tillbakadragna, träffsäkra på gränsen till tramsiga, på ett väldigt sympatiskt sätt. Inte konstigt att seriestripp-samlingen Bibliotekariernas hämnd talade till mig på både ett professionellt och personligt plan, även om det, så här i efterhand, är en smula höljt i dunkel var bibliotekarierna är och hur deras hämnd eller revansch tar sig uttryck. Med det sagt är det ändå bedårande.
     Den röda tråden, från samlingens första serie om den bortrövade jungfrun som trots den blivande makens varningar är helnöjd med det stora biblioteket i slottet till den sista, synnerligen aktuella, om de kriminella gäng som tar över distributionen av böcker när biblioteken läggs ner, är läsning, litteratur och författande. Klassiker stöps i nya former (”Ynglingen och havet”, ”Djungelljudboken” och ”Hundra dagar av ensamhet”) och flödesscheman blottlägger (visserligen inte särskilt obskyra) former för genrelitteratur. Även om serierna har en vänlig framtoning är de inte alls uddlösa, i synnerhet i fråga om litteraturens kommodifiering (en bok säljs in som ”formgiven av en känd fotbollsspelare” eller ”korrekturläst av en supermodell”) och framtid i förhållande till artificiell intelligens eller den mycket effektfulla streckgubben framför en enorm greenscreen där en regissör ropar ”Filmbolaget kan inte bestämma sig för om man ska göra en film efter Austen eller Tolkien. Spela bara lite förvånad, så lägger vi in en stilig friare eller ett förtrollat träd senare.”
     Gaulds karaktäristiska stil lämpar sig bra för kortformatet och Bibliotekariernas hämnd är egentligen inget undantag. Den kan läsas i en sittning eller så kan man slå i den då och då och se vad man finner. Är man det minsta intresserad av litteraturens ekosystem finns det många godbitar att finna och bära med sig.

Tamsyn Muir — Harrow the Ninth

Posted on

Tamsyn Muir
556 s. Tor 2021 (2020)

Tidigare i år blåste nya zeeländska författaren Tamsyn Muir (f. 1985) mig av stolen med sin fantasy-science-fiction-roman Gideon the Ninth1 (2019). Egensinnig, rapp, anakronistisk och alldeles underbar. Det enkla för Muir hade varit att fortsätta på samma bana, låta attityden osa och vinden vina i året och mellan revbenen. Men det enkla verkar inte ha legat för henne. Del två i serien, Harrow the Ninth är något helt annat.
     Och för att ge någon som helst inblick i handlingen behöver jag nog spoila slutet av Gideon the Ninth. Så läs inte vidare (läs den boken, för sjutton!), utan tryck på fotnoten för att få ett spoilerfritt omdöme av Harrow the Ninth: 2.
     Okej?
     Då kör vi.
     Nionde husets nekromant Harrowhark klarade prövningarna och blev en del av kejsarens råd. Nu befinner hon sig bland ett fåtal höjdare ombord kejsarens (också kallad Gud, förste Nekrolord och den odöende prinsen, för övrigt) rymdkryssare undan de ofantliga återskapelsebestar och deras härolder som föds när planeter dör. Och de älskar inte nekromanter. Till skillnad från de andra verkar inte Harrow ha lyckats smälta samman med sin livvakt Gideon, på det sätt som de andra nekromanterna i rådet gjort. Hon är svag och i sammanhanget oduglig. Det verkar inte riktigt stämma, hon som var så stark och minst sagt målinriktad …?
     De prövningar hon och hennes medtävlande utsattes för för att se om de dög minns hon med stor förvirring. Hon minns en livvakt kallad Ortus, hon minns att somliga dog och att de överlevande försökte ta reda på vad som hände men, för oss som har Gideon the Ninth i någorlunda färskt minne, är allt över ända och Gideon syns inte till.
     Harrow the Ninth utvecklas inte alls till någon fartfylld spänningsroman, i stället gräver den djupt i psykologiska mekanismer och försvarsställningar på ett sätt som å ena sidan är riktigt snyggt gjort, å andra sidan tveklöst gjorde mig stundtals bortom förvirrad. Gång efter annan ifrågasatte jag om jag alls läst den första delen i serien eller om det bara hade varit en märklig feberdröm. Mycket av det får sin förklaring, en del får det inte och saker jag inte visste att jag ville ha förklaring på tycks om inte besvaras så åtminstone tilldelas brödsmulor att följa vidare in i seriens kommande delar.
     Harrow the Ninth är bra, inte lika otroligt bra som Gideon the Ninth men ändå en fortsättning som med råge visar att Muir har mycket mer att ge.

Show 2 footnotes

  1. En ganska illa skriven recension, men jag skyller på min depression. ↩
  2. Harrow the Ninth är en bra bok som bygger vidare på första delen men ändå står på egna ben. Den är inte lika otroligt bra som Gideon the Ninth men den visar att Muir har mycket mer att ge. ↩

Glenn Bech — Jag erkänner inte längre er auktoritet

Posted on

Glenn Bech, i översättning av Michael Larsson, omslag formgett av Nicholas Jungblut
332 s. ellerströms 2024
I original på danska Jag anerkender ikke længre jeres autoritet (2022)

Att beskriva den danska författaren och psykologen Glenn Bechs (f. 1991) bok Jag erkänner inte längre er auktoritet för en poesisamling är ändå ganska tveksamt, ändå är det oftast så den läses och sorteras. Och jag tror att det på något sätt ringar in det Bech rakt igenom berör i det som snarare är att betrakta som en stridsskrift eller, som framsidan gör gällande, ett manifest.
     Bech växte upp i Horsens på Jylland i vad som av honom själv beskrivs som ”truckerhåla” som består av två halvor, ”de som tycker att jag borde hålla käft” och ”de som inte säger så mycket alls”. Efter hans pappas självmord var det ”tuffa, mopedkörande, lagerarbetande mansmorsan” som fick ta hand om den långhåriga och flickiga Glenn och hans syskon. En del av boken handlar om detta, om att vara den som sticker ut och sticker i ögonen på de flesta i samhället, även ens mamma i någon mån, och att söka svar på varför han inte hör hemma.
     Som ung och homosexuell var det uppenbart att det inte fanns något för honom i hemstaden att hämta. Att vara bög var nästan det värsta tänkbara att vara, och han sökte sig till storstaden Köpenhamn, till universitetet, och fann ett annat sammanhang. Där föraktades hand inte, där lärde han sig språkbruk och om strukturer, där fick han ord för allt det som han förut saknat, som de som kom från samma plats som honom saknade. I detta klyvs hans identitet. Han ser den arbetarklass, underklass som bespottade honom bespottas av de bättre bemedlade. Han ser de bättre bemedlade förhålla sig till hans homosexualitet och hans person som en, för all del trevlig, men ändå, kuriositet.
     Som ett crescendo rakt genom Jag erkänner inte längre er auktoritet ökar Bechs mycket begripliga frustration över en kulturell medelklass och politisk överklass som helt tappat greppet om samhället och det maktsamspel som gör att det finns personer som alltid kommer hamna underst, nästan oavsett vad de gör. Inte nödvändigtvis Bech själv, som nu ändå tycks ha gjort någon form av klassresa, om inte annat arbetat ihop ett kulturellt kapital som tillåter Jag erkänner inte längre er auktoritet att säljas och läsas i antal större än vad de flesta poeter kan drömma om.
     Jag erkänner inte längre er auktoritet är en rejäl uppgörelse med klassamhället, där franske Édouard Louis, vars bakgrund till mångt och mycket liknar Bechs, tar till en lugn och litterär, inte enkel men kanske mer infriande distansierad position, så bränner Bech full fart in i sin bakgrund och det hettar till från första stund.

kom inte och säg
att det ena är mer identitet än det andra

allt är identitet
ta bara min morsa
hon är full av identitet
medelålders, heterosexuell, arbetarklassquinnlig identitet
älskar Sanne Salomonsen
har SS tatuerat på vaden och CD-hyllor fulla med
Culture Club, Olivia Newton-John, Duran Duran
[…]
det skulle aldrig falla mig in att be henne skruva ner sin Greased Lightnin’
hennes heteronormativa identitetspolitiska dravel
nej
aldrig i livet
tack vare hennes idoler tog hon sig igenom både skilsmässor och dödsfall
[…]

min enda invändning:
skulle man inte kunna försäkra samtliga barn och unga om att det finns en plats också för dem?

och med dem tänker jag bl a på
mig själv

Och: ”om man anklagar andra för identitetspolitik/ så anklagar man dem också för att finnas till i största allmänhet […]”
     Så ja, jag tror att man gör sig själv, i synnerhet, om man läser Jag erkänner inte längre er auktoritet som en poesisamling som andra. Det finns mycket att beröras över, fundera kring, så som den bästa poesin gör, förvisso, men den politiska dimensionen, nog så viktig, står ändå i första rummet när Bech tar till orda.

Axie Oh — The Girl Who Fell Beneath the Sea

Posted on

Axie Oh, inläst av Rosa Escoda
8 h 50 min. Hodder & Stoughton 2022 (2022)

Det finns en koreansk folksaga om, mycket förenklat, den unga och vackra Shim Cheong som offrar sig själv åt havet för att hennes far ska återfå sin syn. I The Girl Who Fell Beneath the Sea väver amerikanska författaren Axie Oh berättelsen en ny skrud, en där friheten att själv få välja inte är självklar men åtminstone ett alternativ.
     Shim Cheong ska offras åt Havsguden, bli hans brud, det står klart sedan länge, för varje år offras en ung kvinna för att stilla gudens vrede, men i Shim Cheongs sekunder av tvekan inför offret tar hennes fästmans syster Mina och slänger sig ner i vattnet. Hon är inte den uttalade Havsgudens brud, men hon ska komma att ha stor inverkan på den värld av andar, gudar och mytoligska varelser som befolkar den andra sidan. Och hon har ett mål, att bryta den förbannelse som verkar vila över Havsguden. Till sin hjälp har hon Shin, en man vars öde, på något sätt, tycks mycket tätt sammanvävt med Minas.
     The Girl Who Fell Beneath the Sea är young adult-fantasy och präglas av den logik som så många av dem följer: ett kärleksintresse, en frigörelse, en insikt. Jag vet att det inte riktigt är för mig, men känner mig ändå mycket medryckt. Det är både något med hur Oh bygger ut den mytologi som berättelsen befinner sig i, en fin balans mellan att bygga på det gamla och att skriva en historia med integritet och med figurer av alla de slag som alla har egen karaktär. Allt träffar inte mitt i prick, men helheten är tillräckligt bra för att jag hela tiden ska vilja veta hur det går. Och det är väl ungefär vad man kan önska.

Ani DiFranco — No Walls and the Recurring Dream

Posted on

Ani DiFranco, omslag formgett av Matt Mahurin
306 s. Penguin Books 2020 (2019)

Två saker kan vara sanna samtidigt. Exempelvis:

  • Man kan uppfatta en person som intressant, häftig eller inspirerande, och
  • Många självbiografier skrivna av just dessa personer (som i regel inte är författare) ofta landar i samma, ganska uddlösa form.

Jag var tvungen att påminna mig om det när jag läste Magnus Härenstam, Björn Skifs, Elliot Page, till viss del Dave Grohl och nu senast med artisten Ani DiFrancos (f. 1970) No Walls and the Recurring Dream. Och jag kan förstå tendensen. De är alla personer som har levt händelserika liv och på olika sätt lyckats röra och beröra sin publik i årtionden. Samtidigt är vägen dit sällan rak och för den som berättar är det svårt att se det som något annat än många små steg. För DiFranco började allting i Buffalo i USA.
     Hon växte upp i ett arkitektritat hem utan väggar och kanske även utan gränser. DiFranco fick tidigt gitarren i handen och en musikalisk mentor hjälpte henne till scener och uttryck som satte bollen i rullning. Med punkattityd, DIY-anda och en naturlig instinkt att inte göra sig beroende av någon krånglade hon sig sedan fram inom folkmusikcommunityt, startade sitt eget skivbolag, Righteous Babes Records, på sina egna villkor och blev så framgångsrik att en oförstående ekonomivärld kallade henne för entreprenör. Samtidigt brottades hon i någon mån med sina egna tankar och motstridiga känslor.
     Jag har svårt att inte tycka om No Walls and the Recurring Dream och den bild av DiFranco som träder fram ur sidorna är mycket lik den uppfattning jag bildat mig innan. Jag inspireras av och avundas hennes driv och hennes vilja att göra saker på sina egna villkor och göra de uppoffringar som krävts. Det är lätt att stånga sig fram på det viset, helt hänsynslöst, men DiFranco uppvisar också en osviklig ödmjukhet inför sin omgivning och dem som lyft henne på vägen, och visar att man kan be om ursäkt om så krävs.
     Men som bok betraktat är No Walls and the Recurring Dream, för att återknyta till inledningen, väldigt genretypisk. Trots att det finns tjogvis med trådar att nysta i dyker DiFranco inte på djupet i något. I stället blir det ett pärlband av anekdoter som alla rymmer korn till något mycket större. Med det sagt, gillar man DiFranco (klart man gör!), är intresserad av folk- eller punk-scenen eller nyfiken på hur man kan leva (eller inte leva) ett liv inom musiken utan att förlora sig själv på vägen är No Walls and the Recurring Dream boken att läsa.