Henrik Brandão Jönsson — Saudaded. Att längta bort och hem på samma gång

Henrik Brandão Jönsson, omslag formgett av Elina Grandin
262 s. Natur & Kultur 2024 (2024)


Första gången jag allvar kom i kontakt med det portugisiska begreppet ”saudade” var under Eurovision Song Contest i Turin, 2022. I en svagt upplyst ring står sex kvinnor och sjunger en lågmäld sång: ”Nothing more that I can say, says it in a better way, saudade, saudade”. Sångerskan MARO slutade på nionde plats men var en av mina favoriter jämte Tjeckien och Grekland det året. Begreppet är, liksom svenskans ”lagom” och danskans ”hygge” svåröversatt, men kan beskrivas som en djup melankolisk saknad efter något frånvarande eller förlorat. I boken Saudade besöker journalisten Henrik Brandão Jönsson (f. 1969) platser portugisisktalande flytt från och flytt till för att ringa in vad känslan egentligen är. Och det är en mycket oväntad bladvändare.
     Brandão Jönsson bor sedan 25 år i Brasilien, med en fot, som han beskriver det, på vardera sidan Atlanten bär han på en lyxvariant av saudade, men likväl är det Malmö han längtar efter när han är hemma och Rio de Janeiro han längtar efter när han är på besök i Sverige. Vilken är den egentliga hemlängtan? Med journalistisk infallsvinkel pratar han med de personer som flyttat från eller fötts av de som flytt Azorerna, Madeira och Kap Verde, och på de respektive öarna pratar han med dem som blev kvar eller de som kommit tillbaka. Alla vittnar de om samma känsla av att längta bort.
     Till skillnad från Brandão Jönsson har de flesta flyttat från armod i hopp om ett bättre liv och något att skicka tillbaka till familjen som blev kvar. Det nya landet, USA eller Venezuela, lovade stort men höll bara temporärt eller delvis sitt löfte. För många fanns inget val, ändå går ångern att skönja. När de väl söker sig tillbaka visar det sig att det de längtade till inte längre finns kvar. Samhällen, bebyggelse och stämning förändras snabbt när man väl tittar bort.
     När jag researchade inför Om midsomrarna som var mina (2021-06-25) visade jag min son lekparken där jag alltid lekte som barn, där midsommarstången kläddes och där jag spelade otaliga timmar hockey på den spolade grusplanen. Gatorna däromkring är för alltid en del av mig, de var hela min värld, men även när jag besöker den fysiska platsen visar det sig att både den och jag förändrats på vägen. Det finns dem som hävdar att bara de portugisisktalande kan känna saudade, men även utan ord tror jag känslan är universell. Och att det inte bara är smärta förknippat med saknaden. Det visar om inte annat Brandão Jönsson föredömligt i Saudade, en bok jag hade oerhört svårt att lägga ifrån mig.

Sara Kristoffersson — Det förlorade paradiset. Berättelsen om Konsums uppgång och fall

Sara Kristoffersson
164 s. Volante 2024 (2024)


När jag var liten sjöng märket Blåvitt redan på sista versen, blått blev grönt, Konsum blev Coop. Domus hade redan mer eller mindre dött och Obs!-skyltarna plockades bort. Ändå är de vita förpackningarna med det blå färgfältet och det hyperdeskriptiva namnet inte bara något jag minns med en värme jag knappast kan ha känt på egen hand. Författaren och designhistorikern Sara Kristoffersson (f. 1972) har i Det förlorade paradiset skrivit berättelsen om Konsums uppgång och fall.
     Hon inleder klockan 10 den 4 september 1899. Restaurang Runan på Brunkebergstorg fylls så sakteliga av män som bestämt sig för att enligt utrikisk modell starta det Kooperativa förbundet, en sammanslutning av kooperativa föreningar som vill göra gemensam sak för att sänka priset och höja kvaliteten på varorna de säljer. En lovvärd tanke (särskilt i tiderna vi lever i nu) som under en period av 1900-talet skulle visa sig mycket framgångsrik.
     Kooperativa förbundets mission är inte bara en fråga om handel, det syftar också till att lära ut klok konsumtion och hållbar hushållsekonomi genom kurser och studiecirklar. Det självpåtagna folkbildande uppdraget behövs, absolut. Av en händelse växer Kooperativa förbundets inflytande och verksamhet simultant med folkhemstanken och den allt starkare socialdemokratin. Att det äger porslinsfabriken Gustavsberg samtidigt som miljonprogrammet ska inreda tusentals badrum är bara en av många lyckliga omständigheter. Samtidigt finns det i förbundets historia en charmigt naiv inställning till samtiden, som när de lanserar tidlösa basplagg som ska hålla länge och aldrig gå ur mode (och som sannolikt aldrig var i mode).
     Kristoffersson berättar om hur allt var upplagt för succé inom överskådlig framtid, om bara inte 1980-talet hade kommit. Blåvitt lanserades som ett märke av hög kvalitet i mitten av 1970-talet. Inga medel skulle ödslas på reklam, men ett omfattande arbete för att nå ut via medier gjorde att Blåvitt snabbt var på allas läppar och associerades med prisvärda varor. Allt hade kunnat stanna där, men 1976 tilldelas ekonomen Milton Friedman Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, 1979 blir Margaret Thatcher premiärminister i Storbritannien och 1981 väljs Ronald Reagan till USA:s fyrtionde president. Allt vad kollektivism och solidaritet heter förpassas till historien och tidsandan blir: individen, jaget och konsumtionen, så även i Sverige. Och i en sådan tid finns ingen plats för Blåvitt.
     Konsums uppgång och fall är också berättelsen om ett Sverige i omdaning och Kristoffersson är föredömlig i sin framställning av de drygt hundra år som Kooperativa förbundet och Konsum lärde svenskarna att konsumera lagom.
     För några år sedan handlade jag troget på Coop Stormarknad. På lördagarna strosade jag mer eller mindre ensam bland hyllor och frysdiskar. Kanske var det bara jag, för snart lades butiken ner och sista dagen de höll öppet fyllde jag en kundvagn med torrvaror och konserver till en tredjedel av det normala priset. Även de skyltarna plockades ner. Coop finns fortfarande kvar här och var, lever kanske inte en tynande tillvaro, men åtminstone rejält i skuggan under de andra dagligvarujättarna. Det är synd, för efter att ha läst Det förlorade paradiset är jag mer övertygad om att det inte bara var paradiset som förlorades, det var så mycket annat också.

Rebecca Solnit — River of Shadows. Eadweard Muybridge and the Technological Wild West

Rebecca Solnit
269 s. Penguin Books 2003 (2003)


Jag kan förstås inte vara helt säker, men jag håller det för troligt (killgissar!) att River of Shadows. Eadweard Muybridge and the Technological Wild West av Rebecca Solnit (f. 1961) är en av de mest berömda böckerna som färst antal människor känner till eller har läst. För att stödja det påståendet behöver vi skifta fokus en smula.
     2008 skrev Solnit en essä med titeln ”Men Explain Things to Me” (som sedermera kom att bli titeln på en essäsamling, på svenska översatt till Män förklarar saker för mig, Bokförlaget Daidalos) i vilket hon berättar om en fest där hon kom att hamna i ett samtal med en väldigt viktig man som, utan att ha läst boken i fråga (River of Shadows), redogjorde ingående och felaktigt om rön rörande fotografen Eadweard Muybridge (1830–1904). Solnit fick inte en syl i vädret och det tog många försök innan hon och hennes väninna lyckades föra fram att det var Solnit som skrivit boken han refererade till.
     Hon kom i essän att mynta termen ”mansplaining” vilken spridit sig ut över vida världen. ”Men Explain Things to Me” är en tänkvärd text och Men Explain Things to Me är en läsvärd bok. Det är även River of Shadows.
     Muybridge föddes i England men lämnade hemmet och flyttade till USA för att finna lyckan intill den guldrush som drabbat världen. Han skulle dock sälja böcker vilket gick fint både i New York och senare San Francisco, men efter en krasch och efterföljande huvudskada blev han aldrig riktigt sig lik. Under rehabiliteringen började han fotografera och visade sig ha talang för det. Ljuvliga, enorma fotografier med okonventionella perspektiv över Yosemite blev startskottet för en karriär som aldrig riktigt gick enkelt, trots hyllningarna och arvet han skulle lämna efter sig. Att han revolutionerade fotograferandet i sina rörelsestudier (gjorda med snabba utlösare) av framförallt hästar och människor är odiskutabelt, ivrigt finansierad av järnvägsentreprenören och rövarbaronen Leland Stanford som kom att försöka, och delvis lyckas, ta ära från Muybridge. (Muybridge han också döda sin frus älskare och på med dagens mått tveksamma grunder frikännas från detta.)
     Muybridge verkade i en tid då allt verkade möjligt och världen krympte i raskt tempo. Det västra USA var närapå laglöst land och framförallt järnvägsbolagen roffade åt sig av det som fanns av land och surt förvärvade slantar. Inte sällan arbetade fotografen för dem, anlitad för att visa allmänheten vad de kunde uppleva bara de reste med tågen västerut. Finansiärer och uppdrag till trots var Muybridge inte bara en uppfinnare utan också, eller kanske framför allt, en konstnär ständigt sökande efter sina och fotografiernas gränser. Många av hans bilder är än i dag förtrollande. Men då, med upptäckarlusta och vetenskapliga framsteg gled vetenskap och konst allt längre från varandra, visserligen på mer eller mindre samma plats, Hollywood och Silicon Valley, i södra Kalifornien.
     River of Shadows skrevs 2003, innan smartphones och sociala medier, innan gig-ekonomi och ai-revolution. Det gör Solnits spaningar, upplever jag, än mer kittlande. Å ena sidan kan hon betrakta Muybridge och hans arv någorlunda fritt från de bekymmer med tekniska landvinningar som vi brottas med i dag. Han var en komplicerad person, en särling på många vis, men ändå mitt i den teknologiska vilda västern för 150 år sedan. Å andra sidan gör hennes dåvarande perspektiv det enkelt att dra paralleller till i dag. Dagens rövarbaroner är inte bara rikare än då, de har letat sig längre in i våra liv och tankar. Samtidigt har det utrymme som under en tid vidgades mellan vetenskap och konst snart slutit sig helt; när artificiell intelligens gör konst och deepfakes och när Hollywoodmagnaterna gör vad de kan för att med teknikens hjälp göra manusförfattare och skådespelare arbetslösa. Det är här det bränner till.
     Solnit är, enligt mig, som bäst i det längre formatet och River of Shadows är inget undantag. Det är en uttömande biografi som både riktar ljuset mot personen Muybridge och den tid han verkade i och betraktar dem för vad de är. Ibland vackra, ibland fula, ofta komplexa, aldrig ointressanta eller världelösa.