Therese Bohman — Aftonland

Therese Bohman, inläst av My Holmsten, omslag formgett av Beatrice Bohman
7 h 8 min. Norstedts 2016 (2016)


För lite sedan drömde jag att jag skulle hålla ett författarsamtal med Therese Bohman (f. 1978). Att jag inte hade läst hennes senaste bok, Sanningsberget, eller ens någon bok av henne var inget som spelade någon roll. Vi är ju ändå uppvuxna på samma småort, ”det reder du nog ut”. Varje gång jag satte mig för att läsa boken blev jag avbruten av någon kollega eller låntagare som behövde min hjälp akut, oerhört stressande, men mellan varven hann jag slås av den originella (somliga säger uttrycksfulla, andra säger vansinniga) utformningen som färgad av drömlogik inte har något gemensamt med den faktiska boken, får man anta. Jag vaknade innan samtalet ägde rum, men med en beslutsamhet att råda bot på att inte ha läst något av Bohman.
     Huvudpersonen, Karolina, i Aftonland drömmer om att en färja kör rakt in i Södermalm och får husen att rasa.1 När hon inte gör det är hon professor i konstvetenskap och nyseparerad. Tvärtemot vad man kan anta lever Karolina inget stillsamt liv, hon försöker stävja ensamhet och lustkänslor med tillfälliga förbindelser. Allt ställs på sin spets när en doktorand hon handleder kommer tillbaka från sitt år i Berlin med bevis på ett bortglömt konstnärskap som skulle kunna skriva om den svenska, moderna konsthistorien i grunden. En berusande tanke som inte ersätter de andra känslorna, snarare förstärker dem.
     Aftonland rör sig i en samtid i förändring där man som subjekt aldrig riktigt får vara i fred. Som akademiker rör sig Karolina i lärda kretsar som trots allt bara småpratar om väder och matlådor. Allt tycks henne främmande, även männen hon är med, antingen som en omedelbarhet hon behöver förhålla sig till, eller som en idé vars tidsrymd på olika sätt upplevs begränsad. Trots att hon har all rätt att känna sig besviken är det sällan dit hon rör sig. Gemon Karolina blottar Bohman hur saker man är säker på samspelar med alla de osäkerheter som ryms inom en människa. Dessutom gör hon det på ett litterärt inbjudande vis, där mänsklighetens alla sidor ryms.
     Varför jag dröjt så länge med att läsa Aftonland, den nominerades trots allt till augustpriset, kan jag inte riktigt svara på nu. Det känns som att boken, kanske även Bohmans författarskap i det stora hela, borde passa mig ganska bra. Det finns en skärningspunkt mellan ett akademiskt eller lärt perspektiv och en mer vardaglig, eller profan om man så vill, verklighet som lämpar sig synnerligen väl för romaner i allmänhet och sådana jag uppskattar i synnerhet.
     Så ja, kanske ses vi i ett författarsamtal framöver, men då ska jag se till att vara förberedd ordentligt.

Show 1 footnote

  1. Vilken av våra drömmar som är mest osannolik lämnar jag åt läsaren att avgöra.