Ak Welsapar, i översättning av Stefan Lindgren, omslag formgett av Kerstin Hanson
635 s. Tranan 2011
I original på turkmeniska Kepjebaş (2002) och ryska Kobra (2003)
Den turkmeniske författaren och journalisten Ak Welsapar (f. 1956) kan inte läsas i hemlandet. Den hårdföra post-sovjetiska diktaturen gör vad den kan för att hålla hans ord borta från befolkningen. Trots att landets första president, Saparmurat Nijazov, varit borta sedan snart 20 år vårdar hans efterföljare oförrätterna ömt, som om deras makt inte alls kommer från folket utan skulle spricka vid minsta beröring. Märkligt det där.
I mastodontromanen Kobra ger Welsapar en inblick i diktatorns psykologi på ett alldeles utmärkt vis. I ett land täckt av öken härskar en man som av alla kallas ”Herr kamrat presidenten” och vars koleriska kynne ligger till grund för varje försök att omforma verkligheten. En vars verklighet definitivt omformats men inte på alls samma vis är kobran vars habitat krymper ju mer oljefälten breder ut sig. Han, kobran, förvandlar sig till människa för att se om han inifrån kan stoppa utvecklingen men finner sig i stället snabbt stigande i grader inom staten så att han till och med kommer inom Herr kamrat presidentens närmaste krets.
Kobra sällar sig till en rad despotskildringar. Den saknar Patriarkens hösts (1975) ekvilibrism, är inte en motbjudande karnival som Jägarna på Karinhall (1972) och är väl i ärlighetens namn åtskilliga hundra sidor för lång, men det är ändå en inbjudande roman med en alldeles särskild förmåga att fånga de auktoritäras volatilitet. Konstitutioner skrivs om, huvudstäder flyttas, böcker skrivs och trycks (till Herr kamrat presidentens ära) på någon dag och när nyheter ska presenteras flyttas middagstiden till natten för att kunna utropas dagtid. Samtidigt visas västvärldens journalister en kuliss och intervjuerna är rökridåer, och pakter sluts med företagare, allt för att varje invånare ska leva på så lite som möjligt och, som parollen lyder: ”En människa får inte dö i förtid!”
Welsapar granskade som journalist barn- och mödradödligheten i Turkmenistan och fann att de höga dödstalen var kopplade till omfattande miljöförstöring och -förgiftning. Detta var förstås otänkbart för styret och ledde så småningom till Welsapars exil. Miljöfrågan går som en röd tråd genom romanen i och med kobrans patos i frågan. Det, i kombination med den epidemi av post-sanning som råder i det politiska samtalet bland i huvudsak högerauktoritära ledare i dag, gör Kobra dessutom högaktuell fortfarande.