Gabriel García Márquez, i översättning av Kjell A. Johansson
216 s. Wahlström & Widstrand 1982 (1975)
Jag tänkte länge att jag skulle läsa om Patriarkens höst av Gabriel García Márquez (1927—2014) men romanen är tät på ett snudd på utmattande vis att jag visste att det skulle kräva något särskilt för mig att komma till skott. Föga kunde jag ana att vi skulle ha ett krig i Europa orsakat av just den sortens diktator som den colombianske nobelpristagaren ville skildra. Skulle romanen rymma några svar? Någon tröst? Något hopp?
García Márquez diktator är envåldshärskare i ett ej namngivet örike i Karibien, men inte ens dessa kan till fullo stå emot tiden och just denne är en bra bit över hundra år, kanske närmar han sig till och med tvåhundra. Livet, makten och härligheten närmar sig sitt slut, helt enkelt. Det är en månghövdad och skiftande berättare som skildrar makten och ensamheten, trots kossorna som betar från gobelängerna i korridorerna och de många konspirerande rådgivarna som rör sig kring honom. Det finns i denna medvetandeström vittnesmål om att diktatorns plats varit densamma sedan länge, en karneval av lögner och lismande som skapar en ihålighet som bara kan fyllas av mer av samma vara. Som detta utdrag från romanens avslutning (vilket också ger en bild av hur boken är skriven):
[…] han hade sedan begynnelsen vetat att de bedrog honom för att göra honom till lags, att de fick betalt för att smickra honom, att de med vapenhot rekryterade de folkmassor som samlades där han drog fram och mötte honom med jubelrop och mutskyltar om evigt liv åt den storslagne som är äldre än sin ålder, men han lärde sig att leva med dessa och med alla andra ärans tarvligheter allteftersom han under loppet av sina oräkneliga år upptäckte att lögnen är bekvämare än tvivlet, nyttigare än kärleken, varaktigare än sanningen, han hade utan förvåning hamnat i vanärans illusion att befalla utan makt, att prisas utan ära och att bli åtlydd utan auktoritet då han i regnet av sin hösts gula löv kommit till övertygelsen att han aldrig skulle bli herre över hela sin makt, att han var dömd till att inte känna livet annat än från baksidan, dömd till att upptäcka sömmarna och ändra trådarna i väven och knutarna i varpen på verklighetens gobeläng av illusioner utan att misstänka inte ens när det var för sent att det enda liv möjligt att leva var det som visades, det som vi såg från denna sidan som inte var er sida general, denna fattigsida där det regnade gula löv från oräkneliga år av olycka och våra ogripbara ögonblick av lycka […]
Patriarkens höst sålde stort i Spanien kring Francos död 1975 och trots författarens goda vänskap med Fidel Castro var denna romanen den enda som aldrig gavs ut på Kuba. Det säger ändå något om något. Jag föreställer mig att det finns fler diktatorer som inte riktigt uppskattar vad spegeln visar.
Någon handling i dess rätta bemärkelse är inte att tala om, evighetslånga meningar börjar någonstans och slutar på en helt annan plats, sveper med sig både dialoger och personer och beskrivningar och händelser på ett sätt som, likt en härskare, kräver följsamhet. Men Patriarkens höst går att slita sig ifrån, utan konsekvenser, och kanske är det lämpligt vid somliga tillfällen. På så sätt kan inte romanen illustrera den instängdhet som råder för alla andra, för dem som med vapenskrammel hotas till att jubla, och lögnen som vapen når inte folket utan blir de stödhjul makten vilar på. Nu kan vi heller inte kräva att en snart 50 år gammal bok uttömmande kan gestalta vår tid och dess förutsättningar. Diktatorn blir tidlös, men dess sammanhang och arsenal förändras. Vi låter litteraturen bli skärvorna i mosaiken och där kan Patriarkens höst ändå utgöra det svarta hål dit alla patriarker till slut hamnar, när än hösten infaller, och för den hugade läsaren väntar en ojämförlig läsupplevelse.