Ani DiFranco, omslag formgett av Matt Mahurin
306 s. Penguin Books 2020 (2019)
Två saker kan vara sanna samtidigt. Exempelvis:
- Man kan uppfatta en person som intressant, häftig eller inspirerande, och
- Många självbiografier skrivna av just dessa personer (som i regel inte är författare) ofta landar i samma, ganska uddlösa form.
Jag var tvungen att påminna mig om det när jag läste Magnus Härenstam, Björn Skifs, Elliot Page, till viss del Dave Grohl och nu senast med artisten Ani DiFrancos (f. 1970) No Walls and the Recurring Dream. Och jag kan förstå tendensen. De är alla personer som har levt händelserika liv och på olika sätt lyckats röra och beröra sin publik i årtionden. Samtidigt är vägen dit sällan rak och för den som berättar är det svårt att se det som något annat än många små steg. För DiFranco började allting i Buffalo i USA.
Hon växte upp i ett arkitektritat hem utan väggar och kanske även utan gränser. DiFranco fick tidigt gitarren i handen och en musikalisk mentor hjälpte henne till scener och uttryck som satte bollen i rullning. Med punkattityd, DIY-anda och en naturlig instinkt att inte göra sig beroende av någon krånglade hon sig sedan fram inom folkmusikcommunityt, startade sitt eget skivbolag, Righteous Babes Records, på sina egna villkor och blev så framgångsrik att en oförstående ekonomivärld kallade henne för entreprenör. Samtidigt brottades hon i någon mån med sina egna tankar och motstridiga känslor.
Jag har svårt att inte tycka om No Walls and the Recurring Dream och den bild av DiFranco som träder fram ur sidorna är mycket lik den uppfattning jag bildat mig innan. Jag inspireras av och avundas hennes driv och hennes vilja att göra saker på sina egna villkor och göra de uppoffringar som krävts. Det är lätt att stånga sig fram på det viset, helt hänsynslöst, men DiFranco uppvisar också en osviklig ödmjukhet inför sin omgivning och dem som lyft henne på vägen, och visar att man kan be om ursäkt om så krävs.
Men som bok betraktat är No Walls and the Recurring Dream, för att återknyta till inledningen, väldigt genretypisk. Trots att det finns tjogvis med trådar att nysta i dyker DiFranco inte på djupet i något. I stället blir det ett pärlband av anekdoter som alla rymmer korn till något mycket större. Med det sagt, gillar man DiFranco (klart man gör!), är intresserad av folk- eller punk-scenen eller nyfiken på hur man kan leva (eller inte leva) ett liv inom musiken utan att förlora sig själv på vägen är No Walls and the Recurring Dream boken att läsa.