Barbara Kinsolver, inläst av Charlie Thurston
21 h 3 min. HarperAudio 2022 (2022)
På svenska Demon Copperhead, Norstedts (2024)

Att börja sitt liv född på ett badrumsgolv i en husvagn i Lee County, Virginia, med en 18-årig mamma bara nästan medveten om vad som sker på grund av sitt drogberoende är, som Damon själv konstaterar, ingen vidare bra start. Damon döps snart om till Demon och Copperhead har han efter sitt röda hår och efter den i området vanliga huggormen kopparhuvud. Det är heller ingen hemlighet att den amerikanska författaren Barbara Kingsolver (f. 1955) åtminstone delvis baserat sin roman Demon Copperhead på Charles Dickens klassiker David Copperfield (1850).
     Det är ont om ansvarstagande vuxna i huvudpersonen och berättarens hem och Demon hänger tillsammans med grannen ”Maggot” och hans släktingar, som alls inte lever i något överflöd men som åtminstone har hjärterum. De blir bästa vänner och är det länge, men blir desto svårare när mamman gifter om sig med den våldsamme Stoner som förbjuder honom att umgås med grannbarnet. Det dröjer inte länge innan mamman återigen faller i drogernas grepp och Demon hamnar under socialtjänstens tveksamma omsorg. Det blir början på fosterhemsplaceringar och flyttar, ständigt med fattigdom, missbruk och våld inte bara runt knuten utan även intill huden. Lojalitet är svårfunnet och Demon blir ständigt påmind om att han är ensam, måste klara sig själv, även de gånger de hjälpen rycker i honom. Oftast, när kroppen inte räcker, vänder han sig till serietidningarna, både de han läser och de han själv ritar.
     Appalacherna har tack vare presidentvalskampanjen i USA fått förnyad uppmärksamhet, ett område som förlitat sig på tobaksodlingar och kolgruvor men som allt mer lider sviterna av att både rikedomarna tagits från området och efterfrågan minskat. Det är också där vicepresidentkandidaten J.D. Vances memoar Hillbilly Elegy (2016) utspelar sig. Jag tänker att det är relevant att ha i åtanke, för även om diskussionen, Vances beskrivning och Demon Copperhead skiljer sig åt härrör de ur samma grund.
     Kingsolver beskriver i sin roman den fattigdom och misär som drabbat området och i synnerhet de allra fattigaste, där läkemedelsbolag sveper in och låter läkare skriva ut starkt beroendeframkallande preparat vid minsta skada för att på så sätt låsa upp desperata människor i omöjliga situationen. Kanske är det inte lika cyniskt som det framstår, men effekten är densamma och mycket få kan resa sig på egen hand ur situationen. Vård, skola och omsorg är också urholkat till den grad att socialtjänstarbetare tas bland de ointresserade. Jag var lite rädd att Demon Copperhead skulle vara för tung att ta mig genom, jag som inte är en vän av de allra eländigaste skildringarna, men Kingsolver tecknar den vilsna, ensamma och utsatta huvudpersonen på ett sätt som gör berättelsen mångdimensionell. Det är hans berättelse, hans perspektiv, som då och då möts och krockar med andras på ett sätt som ofta blir effektfullt. Ingen kommer undan förutsättningarna.
     I USA i synnerhet, men även här i Sverige, har fattiga varit något att skratta åt, eller distansiera sig från. Lyxfällan hade nog inte blivit samma teve-succé om de var dem vars ekonomiska oaktsamhet på riktigt gör skada för samhället som deltagit, i stället är det de som tar telefonlån för att betala telefonlån. Och mycket få av oss skulle skratta åt någon som stod framför oss, men Demon berättar om en liknelse där alla är okej-schysta mot den fattiga snubben, men på toan där de tror att han inte hör säger de vad de egentligen tänker utan att veta att snubben sitter i ett av de låsta toabåsen och hör allt. Demon Copperhead handlar till stor del just om detta. Självbild, nidbild och människovärde. Och fick jag önska vore det den som fick dominera debatten om vilket samhälle vi ska ha.