Det är knappast någon hemlighet att jag finner stort nöje i att skriva såväl som läsa texter av essäkaraktär. Ofta finner man sig omsluten av författarens vördnadsbjudande referensramar, tanken på all kunskap hon måste besitta kan ge svindel. Det är förstås sant, en aktningsvärd nivå av bildning är lite av ett krav, om inte annat för den pose en essäförfattare ofta tar sig an: bildad, men nyfiken (läs mer om essäkonsten i Om essäer vilken kan köpas i min butik). Det är inte läge att gå in alltför djupt på de ytliga aspekterna, det har jag redan gjort i ”Om att skriva essäer och kanske framförallt om att skriva den här essän”, bland andra artiklar. Nej, fokuset för dagens övning ligger i att tillskansa sig den kunskap som krävs för ändamålet.
Det finns framförallt två sidor av det här myntet, varav den ena sidan tyngs av viss cynism. Vi kan kallt konstatera att det bland essäister finns en ovilja att skriva om saker som helt är främmande. Angreppsvinkeln kan vara oprövad, resultatet omöjligt att förutspå och ämnet sällan helt utforskat (vilket ämne är egentligen det?), men särskilt långt ut på främmande vatten simmar vi sällan. Det är knappast en slump att essäerna historiskt tagit avstamp i det närliggande, så som hur människor fungerar, kulturens förutsättningar eller i vissa enstaka fall (och jag vore bra dum om jag inte nämnde fantastiske Fredrik Sjöberg och hans samlarintresse nu) något författaren håller varmt om hjärtat. Det är ingen slump att de humanistiska delarna av akademin tillgängliggör sitt djupgående arbete i form av essäer. Vi är ofta fegisar, helt enkelt, och det vi utelämnar kan mycket väl vara saker vi inte vet något om. Det är fullt naturligt.
Den andra sidan är betydligt mer angenäm och den jag kommer ägna resterande delen av den här texten åt. Min vän Olle Linge (snigel.nu) skrev nyligen en artikel om inspiration och hur han ser på konsten att lära sig av andra. I artikeln, med det flerdubbelt passande namnet ”To inspire and to be inspired” diskuterar Olle hur man ska låta sig påverkas av de som är bättre på en viss uppgift. Slutsatsen han drar, argumentationen får du läsa dig till själv, är att bakom de närmast övermänskliga nivåerna av brahet finns framförallt åtskilliga timmars träning och, givet att du tränar med samma intensitet kan även du nå den nivån. Då är det framförallt nyfikenheten att ta till sig av de som är bättre och viljestyrkan att ägna den tid som krävs, som är hindret. Knappast oöverstigligt, med andra ord.
Applicerat på bildning är tesen fortfarande valid. Den kunskapsnivå essäförfattare har är knappast bortomvärldslig, tvärtom är den en följd av att de 1. varit villiga att lägga sin tid på läsning (vilket, trots allt, är den främsta källan till bildning) och 2. varit lyhörda för det arbete som redan gjorts av de som kan mer. Det finna med att leva i samma kulturella bubbla som många essäförfattare är att de redan gjort mycket av det jobb man annars skulle behöva göra själv. Du behöver inte ägna dig åt forskning eller leta hundratals källor, i essäerna finns sammanställningen och referenserna. Du kan, om du vill ge det tiden, luta dig tillbaka och njuta av välskrivna och bildande texter och på så sätt åka snålskjuts på andra. Varje essä har referensramar och kunskaper som författaren är villig att dela med dig utan annan motprestation än att du läser texten (och eftersom en god bildning är ett ideal jag gärna uppmuntrar ser jag även att man bör sprida texterna som man känner att man fått ut något av vidare för fler att njuta av).
Så när essäförfattarna framstår som vördnadsbjudande men svindlande bildade ska du inte skygga undan. Tvärtom, bär med dig att kunskap inte är något man stjäl utan något man delar och att du genom författarna både kan bilda dig och låta dig inspireras att läsa vidare på spännande ämnen.
Därför är jag på jakt efter essäer och biografier över ämnen och personer vilka sprids ett ljus genom texten. Kom med tips, så lovar jag att destillera och kombinera de intressantaste till egna texter och dela med mig av den bildning jag får.