5
Det är, givet mitt förra kapitel, lätt att tro att jag anser att man inte behöver kunna något, lära sig något eller vara allmänbildad. Inget kan vara mer fel.
Få saker värderar och respekterar jag så högt som kunskap. Och det spelar egentligen ingen roll vad det är för område, må det vara litteraturvetenskap, ornitologi eller filateli. Att kunna uttrycka och använda kunskapen är en aspekt av det hela, en aspekt som ofta glöms bort men som jag blev brutalt påmind om av min korta sejour i Vem vet mest?. Ju mer kunskap man besitter desto större är risken att man blandar ihop saker och går vilse i kunskapsfloden (vilket naturligtvis inte säger något om hur mycket jag kan eller inte kan). Det är något man får ta helt enkelt, för fördelarna överväger i det här fallet nackdelarna.
Vad är då fördelarna, frågar någon, och det är bra att fråga, mycket bra. Speciellt när svaret inte är så uppenbart som man kan tro. Thomas Gray skrev i sin dikt ”Ode on a Distant Prospect of Eton College” de välupprepade orden “Ignorance is bliss” – ignorans är en välsignelse. En svindlande tanke, en svår filosofisk nöt som utforskats åtskilliga gånger. Dock ej av mig, således ägnas det här kapitlet åt det.
Det är förmodligen vanlig, fånig avundsjuka som gör att jag då och då tänker ”vad lätt det vore om man inte tänkte”. Oftast är det när jag ser någon som nått framgång och berömmelse genom att göra något helt hjärnlöst, alternativt genom att vara en skitstövel. Jag har inte anlag för något av det och därför har jag svårt att förstå hur de kan lyckas. Och hur folk kan låta dem lyckas. Man är rädd för kunskap eller visdom, man får inte säga för mycket för då blir det farligt. Ignorans är en välsignelse. Det är då jag tänker att ”nu jävlar är det dags att sluta tänka!” Inte att aktivt låta bli, nej, att helt enkelt sluta helt, bara låta signalerna från hjärnan flöda fritt. Jag behöver ingen kunskap för att få uppmärksamhet. Kan jag vara med i dokusåpor, göra hjärndöda discosinglar och blogga om vad jag har på mig idag (mjukisbyxor och en gammal sliten t-shirt från något spelkonvent)? Ignorans är en välsignelse!
Men nej, det kan jag inte. Jag fungerar inte då, för att citera Lars Winnerbäcks ”Ingen soldat” (som vi sannolikt kommer få anledning att återkomma till). Jag törstar ständigt efter kunskap, jag beundrar de som besitter den och vill egentligen att alla ska vara lika bildningstörstande som jag. Eller någon som är mer hungrig än jag, det lär finnas åtskilliga av det med. Mitt problem med medieklimatet som riktar sin stora spotlight på de som apar sig mest har ingenting med samhället att göra. Det är ett sorgligt symptom, inte en sjukdom i sig. Och jag inser att jag sällar mig till de som ska styra Verklighetens folk när jag skriver såhär. Jag kan leva med det.
Min poäng är knappast ny eller ens min: bildade människor kan skapa bättre förutsättningar för ett fungerande samhälle. Om alla vore bildade vore förutsättningarna de allra bästa. Det är en utopi och utopier fungerar dåligt utan ett visst mått ignorans, det medger jag gärna. Jag tror ändå att vi kan göra bättre avvägda val om vi vet vad vi har att välja på. På riktigt. Det innebär att man måste sätta sig in i många och disparata ämnen, ett stort jobb, omöjligt kanske. Men det leder till en bättre värld.
Det är inte ofta jag blir arg, jag hoppas åtminstone inte det, men när agitatorer får för sig att vinna gehör genom att fara med osanningar, då blir jag förbannad. Dyrt och heligt. Tyvärr råkar de områden där metoden flitigast används, klimathotet och främlingsfientligheten, vara de två jag bryr mig mest om. Upplagt för mycket ilska, med andra ord. Och det hade varit så lätt att motverka det om man i allmänhet var mer pålästa.
Men jag begär det omöjliga, min utopi måste ju bygga på en naiv idealism som i sig inte är något tecken på kunskap och visdom egentligen.
Vad har det här med mitt skrivande att göra? Allt! Jag har flera mål med mitt skrivande som alla hänger ihop med bildning och kunskap. Det första och mest uppenbara är att jag vill att det jag producerar på ett eller annat sätt ska göra världen till en bättre plats. Inga dåliga ambitioner, direkt, men det är också det som är absolut svårast att mäta. Hur vet jag om världen blivit en bättre plats av det jag skriver? Det vet jag inte och kan inte heller begära att få veta. Ingen kan ge mig svaret. Men ambitionen räcker och motiverar mitt skrivande.
Det andra är att jag vill skapa en text som i sitt utförande både kräver och ger bildning. Jag vill att mina texter ska utmana dig, inte sätta dig på plats, men få dig intresserad av att ta reda på mer om det jag skriver om och refererar till, samtidigt vill jag bekräfta dina kunskaper och få dig att inse att du kan en hel del. Kanske är det här en strävan efter en utopisk text, men jag är nog den naiva idealisten som tycker att alla ska vara pålästa så att vi får en bättre värld.
Lyckas jag med mina ambitioner får ni gärna berätta det. Misslyckas ni är jag också intresserad av att höra vad jag kan göra bättre. Lyhördhet är viktigt, både när man skriver och när man tillskansar sig kunskap.