Om att skriva essäer och kanske framförallt om att skriva den här essän

Än så länge finns bara den här essän i det bibliotek som Jorge Luis Borges beskrev i sin essänovell ”Biblioteket i Babel” och som med sin svindlande storlek berusar även den mest svårtrugade bokslukaren. Det är där jag letar när jag ämnar göra mitt försök att skriva en essä om att skriva essäer, trots att jag i alla avseenden anser mig sakna det recept genom vilket jag skulle ta reda på vilka ingredienser essäns utsökta bakelser bakas med. Få skulle ge sig ut på den igenvuxna stig som jag precis tagit mina första steg på, men essäisten får inte sky någon utmaning, inte förringa vikten av lite motstånd när hon med penna och papper banar sin väg mellan grenarna av påståenden om essäns natur.
     Det var visserligen ingen vandring, men när jag var yngre paddlade jag kanot på någonting som började som en å, snart flöt ihop till en bäck och till slut inte var annat än ett övervuxet dike. Det var jobbigt att ta sig fram, men mitt intresse för naturen – och i synnerhet träden – gjorde det hela värt mödan. Närhelst en gren piskade mig i ansiktet kunde jag ta det med ro och glatt konstatera att ”det är en sälg!” På liknande sätt arbetar jag mig fram på essäns övervuxna dike och piskas gladeligen i ansiktet av essäns olika egenskaper som ibland är varandras motsatser och ofta snudd på övergripande för alla texter som skrivits i alla tider. Vad som är en essä verkar skilja sig enormt från person till person och det gör det förstås inte lätt för mig när jag ska artbestämma det jag skriver.
     Kanske är essäbegreppet så brett att det rymmer de artiklar jag skriver ett par gånger i veckan till min blogg. En tanke slår mig (en tanke född ur resonemanget att om Michel de Montaigne skulle levt idag hade han varit bloggare) och jag skriver ett inlägg om det för min egen skull. Jag letar efter något svar i min arbetsprocess men finner intet. Essäbegreppet är som ett DSM-system – ett system för att ställa diagnoser av mentala åkommor – vilket listar symptom som alla kan tillskrivas någon essä. ”Om texten har 2 (av alla godtyckliga tal man kan välja) eller fler av följande symptom är den en essä” är rubriken på den lista jag föreställer mig och jag synar den intresserat för att se om det jag skriver nu är en essä.
     Men listan är ännu inte skapad. Även den finns någonstans i Borges bibliotek för oss att upptäcka och trots att många utforskat det hela tidigare tvingas jag att skapa listan själv utifrån tidigare observationer: I gränslandet mellan vetenskap och litteratur, osystematisk, konstnärlig, erfarenhetsbaserad, försökande och undersökande, anektodisk, innehållande referenser, tilltal till läsaren, metareflekterande över texten, en process eller tankeverksamhet, personlig och subjektiv samt i gränslandet mellan fiktion och ickefiktion. Är det nu jag ska bedöma vilka kriterier jag uppfyller? Jag trodde det här skulle vara enkelt, roligt, för det var det jag sade till mormor när hon satt under äppelträdet på landet och frågade vad jag sysslade med i skolan.
     ”En kurs om essäer och essäistik”, svarade jag.
     ”Det låter tråkigt”, tyckte mormor sannolikt uppriktigt.
     Hon är knappast snar att döma ut mina i många fall vanvettiga upptåg och sysselsättningar – hon har haft sina chanser – men just essäämnet verkade inte falla henne i smaken. Jag kan inte klandra henne för essän är vagt definerad och är man inte insatt kan det mycket väl låta tråkigt. Jag ska nog låta henne läsa det här när jag är färdig och förhoppningsvis har jag då gjort klart för mig och för henne att det här inte är tråkigt. Inte tråkigt alls.
     Utan inbördes ordning kommer jag gå igenom symptomen och säkerligen kommer jag hoppa över några, för en av essäns karaktäristika är att den ska vara av ”måttlig längd”, lagom lång, vilken den näppeligen blir om jag ska utforska alla dess aspekter. Speciellt eftersom stora delar av mitt undersökningsobjekt inte är skrivet ännu. Jag börjar med det jag finner enklast att avgöra men svårast att göra anspråk på: konstnärlighet. Min ambition är givetvis att texten ska ha litteraritet och detta har jag försökt att uppnå genom mina jämförelser med essäns definition som en snårskog eller som ett recept. Om det uppnår några högre former av konstnärlighet vet jag förstås inte, det är inte min sak att avgöra. Jag har dock undvikt banala jämförelser andra redan har gjort innan mig. Att läsa någon jämföra essän med en vandring eller med en dialog är uppfriskande och intressant de första två gångerna, men när det görs gång på gång med samma oblyga flanörromantiserande ordalag finner man det snart löjeväckande. Var är alla liknelser om essän som barnens nyfikna skapande av lerskulpturer där vetenskapen är legobyggandets regelbundenhet och konstnärligheten är det fria fantiserandets gränslöshet och eskapism? Varför inte jämföra essän med en drake, bunden till marken av den ständigt pålitliga vetenskapen, högtflygande av kreatörens skenande berättarglädje? Är den sanna essäisten kreativ och nyfiken så borde hon funnit andra jämförelser vid det här laget, kan man tycka.
     Även om man inte behöver ta i från tårna som Fabian Kastner gjorde i sin Oneirine är referenser till relevanta författare och verk en aspekt av essän som icke är att förglömma. Hänvisningar gör kulturen till den levande varelse den förtjänar att vara. Fredrik Sjöberg skrev att essäns typiska läsare är den bildade men ointresserade och genom referenser utmanar man ett skeptiskt intellekt, lockar försiktigt med ett fiskespö där bildningen – både att bekräfta den man har och att tillskansa sig mer – är bete. När läsaren nappat är det bara för essäisten att, i sitt eget tempo, veva in sin fångst. Ju obskyrare referenser desto större gammelgäddor får man på sin krok. Jag minns när jag läste Jens Ganmans märkliga Blod och död som, genom en överslagsräkning, innehåller en bra bit över sjuhundra referenser till allt mellan himmel och jord. Jag fann mig själv upprymd över den enorma floden av saker jag inte kände till, saker jag borde känna till, saker jag lärde känna senare och saker jag redan kände till då. Det var en fantastisk känsla att vara mitt i ett populärkulturellt nav. Just de anspråken gör varken jag eller någon annan essäist, men blygt och trevande placerar vi våra texter bredvid andra som förtjänar vår och andras uppmärksamhet. För visst är det så, de referenser vi väljer speglar vad vi påverkas av. Det är ingen slump att jag började min essä med att referera till Borges. Än mer delikat hade det blivit om jag refererat till Pierre Menard och hans Don Quijote vilket skulle illustrera de fiktiva aspekterna av essän, vilka – i min ringa mening – förtjänar minst lika mycket utrymme som de icke-fiktiva. I de essäer där gränsen mellan det verkliga och det påhittade är mer otydlig – till exempel Borges eller Sebalds – hamnar jag, som i vanliga fall lägger föga vikt på eventuella skillnader på fakta och fiktion, i det förvirrade tillståndet där jag vill ge texterna status som faktabaserade, trots att mitt förnuft säger att jag borde låta bli. Bilden på fönstret i början av Sebalds Saturnus ringar suger mig in i texten och jag finner mig instängd på en klinik suktandes efter friheten utanför. Jag återvänder till ett tillstånd som jag försökt att förtränga – britsen och läkarna med sprutor, tre decimeter långa, och mina föräldrar sittande vid sängkanten efter mina tre veckor av själslig frånvaro. Jag tror mig minnas att de kallade det olycka, men att det klingade falskt. Innerst inne visste jag att det var på ett annat vis. Lyckligtvis är episoden inte sann och essäns form tillåter mig – enligt vissa – att fabulera för att göra en poäng eller sätta mig i ett sammanhang. Min påstådda erfarenhet gör min relation till Sebald starkare och även om det är troligt att ingen av oss varit inlagda på någon klinik delar vi ändå en erfarenhet genom fiktionen.
     Apropå erfarenhet. Min pappa var – ”är” kanske är mer korrekt, men eftersom jag inte träffat honom på år och dagar tänker jag på honom som något förgånget – något av en historieberättare. Han lyckades fånga lyssnarna både genom talets gåva och genom vad han berättade. Vid varje tillfälle han fick berättade han någon av alla de anekdoter han hade i bagaget och till slut kunde jag dem alla. (När jag var i tioårsåldern skrev jag en pjäs starkt inspirerad av Jonas Gardells Mormor gråter där min familj var den firande släkten. I den gjorde jag narr av pappas förmåga att berätta samma historia flera gånger. Det var först senare jag förstod att hans förråd av berättelser till slut måste sina.) Vad jag vet har jag inte ärvt pappas taleskonst och jag har ännu inte samma lager av historier att tillgå, men trots det har jag gjort ett försök att i essäns anda blanda in egna anekdoter. Jag har berättat om hur jag paddlade kanot, om hur jag pratade essäer med mormor och om hur jag kände när jag läste Blod och död. Det är till synes banala erfarenheter, men eftersom jag tror mig kunna knyta det till min essäs ämne är det relevant. Men hur nära knutet det hela ska vara är långt ifrån självklart. Episoden med kanoten är, ur ett vidare perspektiv, helt ointressant för essän som form, för litteraturen i sin helhet eller vad man nu kan tänka sig att man skriver om. Händelsen saknar helt och otvivelaktigt naturlig koppling till ämnet. Däremot ger jag den värde genom att tillskriva den en betydelse som en liknelse för hur jag ser essäbegreppet. Mormors och mitt samtal under äppelträdet är å sin sida direkt kopplad till det jag skriver om och lika självklart som att kanotanekdotens relevans är konstruerad så är den här händelsens koppling glasklar.
     Ser ni vad jag gör nu och till viss del redan gjort? Genom att ställa den frågan förstärker jag att essän som litteraturform inte bara tillåter personlighet utan även har utrymme för ett visst tilltal till läsaren. Den uttjatade samtalsliknelsen kanske inte är så dum ändå, för jag är tämligen övertygad om att vi – jag och du som läser – skulle hamna i ungefär det här resonemanget om vi diskuterade det hela öga mot öga. Tyvärr kan du inte svara mig så jag får föreställa mig hur du förvirrat undrar vad en essä egentligen är, för genom min text får du inga svar. Jag tänker anta att du funderar själv på de essäer du läst, vad som kännetecknar dem och vad som skiljer dem, och när du kommit till en viss punkt så inser du, liksom jag tidigare, att essän förtjänar ett bättre öde än att stöpas i en form. Kanske anmärker du även på att jag använder ett onödigt tillkrånglat språk som jag inte behärskar, men lugn, min personlighet är till viss del byggd för sitt ändamål: att illustrera essäns natur. Det är vanligt att essäförfattaren konstruerar en persona vilken överdriver och förstärker de drag som författaren vill belysa för även en färgstark personlighet kräver viss förstärkning för att fungera i text. Det jag gjort, för att ge min text tyngd, är att låtsas att jag hållit på med utforskandet av essäns natur på hög akademisk nivå i årtionden. Orden klingar inte lika falskt om de kommer från en övervintrad akademiker som med relativt mycket kött på benen i form av egna undersökningar kan påstå det jag tror mig ha uppfattat efter en genomläsning av kurslitteraturen. Bitterheten av att essäns form alltid har glidit mig ur händerna likt en hal tvål har gjort att jag, utan att egentligen veta om det, går ganska vårdslöst fram med essän när jag försöker att skriva om den. Jag ber om ursäkt om någon känner sig exkluderad av den anledningen, för – som jag skrivit tidigare – det är ju meningen att man som läsare ska bjudas med på samma vandring som författaren en gång gjort. Jag försöker, men även om jag önskar att jag vandrat lika långt som min persona inser jag att jag än så länge inte har mycket att komma med, på samma sätt som att jag i många år framöver kommer ligga i lä bakom min pappa i historieberättandet.
     Det sägs att essän ska vara en tankeprocess, en inledning vars fortsättning bestäms efterhand den skrivs. Man kan tycka att det är rätt fantastiskt att man som läsare köper det resonemanget och svajar med på essäförfattarens skakiga flygtur, för man finner få motsvarigheter där kunden – ja, cyniskt nog ser jag läsaren som en kund – finner sig i att man får den första delen medan resten är höljd i dunkel. För essäns oberäknerlighet, författarens associationsförmåga och det faktumet att de olika styckena i texten inte nödvändigtvis behöver ha något klart med varandra att göra bidrar till att essäns slut kan ha drivit långt från dess början, likt en flaskpost som av en slump slutligen sköljs upp på en av Mauritius vita stränder där någon öppnar den och läser att den som en gång slängde flaskposten i havet inte alls befann sig i närheten av Mauritius utan korsade Stilla Havet med en enorm oljetanker. Vad brevskrivaren inte vet är att fartyget senare skulle förlisa och förorena Mexicos västkust på andra sidan jorden. På samma sätt är det mycket möjligt att essäförfattaren inte vet var orden ska bära henne och att hennes tankar, likt alla tankar, slutar långt ifrån platsen där den en gång fick fart. Det är på det sättet jag arbetat. När jag började skriva visste jag att jag ville inleda

med en referens till den fanastiske Jorge Luis Borges, jag hade bestämt att jag skulle utgå från att det hela var ett försök – precis som ordet ”essais” gör gällande att man ska – att skriva en essä, jag tyckte att mormors kommentar var rolig och ville ha med den och jag var övertygad om att jag skulle få med min blogg på något sätt. Som ni mycket väl vet avhandlades det väldigt snabbt här och allt därefter är en del av den process som varit skapandet av den här essän. Jag har sakta men säkert, utan någon egentlig metod, arbetat mig igenom essäns natur, bit för bit brutit av den gren som för stunden piskat mig hårdast och utforskat den tills jag kunde sluta mig till att den, förmodligen, kom från ett lövträd.
     För nu när jag kommit såhär långt och trådarna som hittills trasslat sig och slagit knutar på sig själv ska lösas upp vet jag fortfarande inte vad det är jag har skrivit. Trots att jag har vidtagit alla möjliga mått att säkerställa att det skulle vara fråga om en essä så har jag inte kommit till någon klarhet. Det är som grundskolans åtskilliga timmar av träslöjd, denna eviga förnedran för den som likt mig inte ser någon inneboende form i träbitarna – till skillnad från Döderhultarn som måste haft Michelangelos öga för djupare kvaliteter. Jag minns tydligt hur jag i lektion efter lektion stod och skavde med ett sandpapper på en planka för att få fram formen av en skärbräda. Precis innan jag ansåg mig färdig – som om tioåringar som anser sig ha sandpapprat färdigt utsöndrar någon doft som min lärare utan vidare kunde fånga upp – kom han och såg på den sorgliga lilla brädan och sade:
     ”Nå, lite mer får du allt gno med sandpappret. Det måste vara lent, riktigt lent.”
     Av någon anledning blev skärbrädorna jag släpade hem och gav bort i julklapp aldrig särskilt lena, och hur mycket jag än sandpapprat på essäbegreppet är det fortfarande en grov yta med stora hack i och hade min träslöjdslärare varit här så hade han skakat uppgivet på huvudet och sagt att det nog är bäst att du låter det där vara nu. Olja den så kanske du slipper att få stickor i tungan efter att din mamma skurit lök på den.
     Jag tror mig ändå ha kommit essän något närmare bara av att skriva den här texten, den här essän (om jag nu får göra sådana anspråk). Det DSM-system som jag anar i bakgrunden när jag försöker läsa mig till vad en essä är visar sig ge mig rätt. Min text har, vilket jag givetvis strävat efter i möjligaste mån, inte bara två av de symptom jag funnit utan inte mindre än tolv av de tolv jag ställde upp i början av min essä. Således kan man dra slutsatsen att det här är en essä. Eller? Jag är fortfarande inte riktigt säker, men jag ser det som ett gott tecken. Å ena sidan kan jag leva upp till min persona och utforska ämnet i åratal framöver, å andra sidan är målet med en essä egentligen inte att söka klarhet utan att sparka igång tankarna och reflektera över vad det är man tänker. Det lyckas jag nog med, trots allt.

Den här och många fler intressanta och välskrivna essäer kan du hitta i Om essäer som du kan köpa i min butik eller via Adlibris.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!