Om bloggen och essän

”Om Michel de Montaigne levt idag hade han varit bloggare” fick jag höra under i kursen i Essäer och essäism, och jag tänkte att ja, kanske är det så. Man kan samtidigt anta att om Francois de La Rouchefoucauld varit verksam idag hade han twittrat. Det ställer bara till ett problem: var ställer det mig och alla andra bloggare som har något som helst anspråk på litteraritet och seriositet? Tiden, de tre fyrahundra åren som gått, har framförallt ändrat väldigt mycket av kulturlivets karaktär. På 1600-talet kan man anta att antalet kända författare var mycket litet, än mindre deras spridning. Å andra sidan är deras efterlämnade texter mer beständiga (uppenbarligen, eftersom de diskuteras idag).

Idag, däremot, är antalet personer (jag vill inte skriva författare) vars texter läses multiplicerat med jag-vet-inte-hur-många tusen och man kan hävda sig genom självpublicerade böcker, bloggar, twittranden, forum och jag vet inte vad. Om man ställer världens mest kända bloggare (vem nu det kan vara) bredvid världens mest kända essäist (Michel de Montaigne) skulle jag inte bli förvånad ifall de båda var ungefär lika igenkända och omtyckta.

Jag har inga ambitioner att bli någon ny Michel de Montaigne (först och främst vill jag vara min egen) för jag inser att dagens kulturklimat har vissa begränsningar, både i form och och tillgänglighet. De texter jag skriver på Yasylum ser jag som ett sätt att stärka mitt varumärke utifall att någon mot förmodan skulle vara intresserad av mina texter och mitt skrivande i andra sammanhang. Att det ännu inte varit särskilt aktuellt kanske säger något om mitt skrivande? Hur som helst har jag, genom citatet ovan, ett gyllene läge att profilera mig, att höja statusen på mina texter och göra anspråk på mer än att bara blogga för min egen skull. Är det så enkelt?

Givetvis inte. Jag har, av många anledningar, blivit mer och mer sugen på att skriva artiklar och essäer som går utöver recensioner. Jag har satt i system att skriva två sådana i veckan (och skulle kunna tänka mig att utöka det om jag känner att jag klarar av det), men det gör mig inte till en erkänd essäist. Det gör mig inte ens erkänd, och även om jag inte har några vidare anlag för bitterhet känner jag en viss smak av bittermandel när jag i en minut av självförtroende anser mig förtjäna berömmelse. Snart är jag dock tillbaka i de gamla vanliga hjulspåren och nöter outtröttligt vidare med mina texter.

Så om essäer passar in i bloggklimatet borde jag kanske ta chanser, men det var med all önskvärd tydlighet jag fick reda på att essän är en litterär form som få känner till och färre läser. Det är en formlös massa av ord som kan tilldelas en rad egenskaper likt ett DSM-system där en text är en essä om den uppfyller två eller fler av de på förhand uppsatta symptomen. Jag vet inte vad jag skriver längre.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52. Tack! <3

Relaterat

4 Comments

  1. Internet och de horder av läsare det innebär tror jag bara är bra, men det finns förstås en stor risk att även väldigt talangfulla skribenter drunknar i havet av text. Ingen märker deras viftande eller de lyckas inte hojta tillräckligt högt för att höras över bruset.

    Samtidigt hade samma författare kanske varit en bonde eller dräng på 1600-talet och aldrig ens lyft en penna, så jämfört med det tror jag nog att det bara är bra. Jag är ockå helt övertygad om att dagens skickligaste författare är betdylgit bättre än de som skrev böcker tidigare. Även om många säkert kommer i skymmundan måste chansen idag att bli uppmärksammad vara oändligt mycket större än någon annan gång i historien. Fler författare och fler chanser bör ge bättre text. Vad jag menar är att det är rätt troligt att de flesta gamla klassiker idag skulle drunkna precis som de flesta andra.

    Jag har ett ytterligare problem, utöver det du skriver, och det är att jag profilerar mig på fel språk. Visst, jag är väl rätt okej på engelska nu, men jag är ju ganska många gånger vassare på svenska. Kinesiska ska vi inte ens tala om. Efter att ha funderat på det ett slag har jag ett embryo till ett inlägg om saken, men också insikten att jag mest skriver för att jag tycker att det är kul och sedan är det väl kul om jag kan få ut något av det (vanessa hävdar ju till exempel att hon valde att träffa mig från början nästan enbart på grund av hemsidan), men det är inte det som är poängen.

    Det är alltid kul med kommentarer som är längre än originalinlägget, men det jag vill komma fram till är nog frågan om det egentligen spelar så stor roll vad det är du skriver? Varför du skriver är en mycket viktigare fråga och så länge det du skriver har med det att göra är det bara att tuta och köra. Om du däremot upptäcker att vad du gör inte passar in med din syn på ditt eget skrivande eller dina framtidsplaner kanske det är dags att börja fundera på vad du skver (eller vad du inte skriver).

    Så det så.

    1. Jag håller nog egentligen med om att internet och dagens teknik öppnat upp fältet för fler och att det egentligen är en bra sak. Jag hade knappast ägnat mig åt skrivande om jag varit född i en annan tid.

      Din kommentar gav mig inspiration till att skriva ett inlägg om varför jag skriver och jag hoppas att du skriver det inlägget du funderar på för det låter intressant.

    1. Vad roligt att du tycker det! Jag håller egentligen med och önskar jag kunde hålla samma tempo och skriva mer sådant och jag har ju medvetet tagit ett steg åt det hållet genom att schemalägga att det ska vara två inlägg av artikelkaraktär i veckan. :)

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!