För en tid sedan planterade på toaletten på jobbet några texter jag skrivit. Syftet var att mina arbetskamrater skulle luras att läsa lite av det jag skriver när jag skriver. Min plan fungerade mycket väl, föga förvånande eftersom toaletter är absolut bästa stället att plantera text. När jag var yngre läste jag innehållsförteckningar på schampooflaskor om det inte fanns något annat. Inte konstigt att jag blev som jag blev då, kan man tycka.
En av texterna som ligger där är det jag hann skriva på min poetik (eller självbiografi, om man så vill): Om att inte skriva. Jag vet inte varför jag slutade skriva, men jag tror att arbetet med Gudsförgäten tog fart och det var trots allt det som var det primära. Den självbiografiska texten skulle bara vara en katalysator för romanskrivandet, det var det uttalade syftet. Texten ligger där på dass och lockar mig att läsa lite. Lite mer. Lite till. Snart har jag läst om allt och inser att det är ju banne mig rätt bra. Förvånad finner jag mig mer sugen på att skriva på den än på något annat. Det är möjligt att det hänger ihop med de mer personliga texterna jag skrivit på senare tid, ”Om att låta trollet spricka i solen”, ”Om min söndermark” och till viss del även ”Om en god författare”. De har varit bra för mig att skriva och även om de inte är perfekta så känns det som att jag har en ton, ett tilltal och ett mål med mina texter. Tre saker som stämmer väl överens med Om att inte skriva.
Det här är naturligtvis inte ett problem, tvärtom. Vissa författare strävar hela sina liv efter att hitta en ton de trivs med och som fungerar för dem. Jag menar inte att jag kommer harva på i samma lätt ironiska ibland något högtravande malande för alltid, men just nu passar det mig bra. Martins blåa period, kanske?
Likväl vill jag identifiera ett problem, inte så mycket för att det ska lösas åt mig som för att jag ska få presentera två sidor av mitt mynt. Vi kan kalla det fokusproblemet.
Sedan ett bra tag tillbaka har Gudsförgäten, min halvt skrivna roman, varit mitt primära mål. Varje stavelse bredvid har varit ett sätt att ge mig energi till romanen. Blir den inte klar kan jag inte kalla mig författare, har jag resonerat och den inställningen har inte förändrats. Inte det minsta. Vad händer nu när Om att inte skriva pockar på min uppmärksamhet? Jag lär inte överge romanen helt, men jag kanske kan låta den vill lite? Eller? Det är svårt och jag är rädd att jag som har fokusproblem ska tappa bort romanen någonstans i min värld till bredden fylld av andra idéer. Samtidigt kräver en satsning på Om att inte skriva att jag kanske inte börjar om direkt, men tar och går igenom allt jag skrivit och skriver om det. Ett arbete som måste bli klart och ordentligt om jag bestämmer mig för att göra det. Kommer jag orka med det eller kommer jag förstöra texten för gott om jag inte tar mig igenom nystarten?
För gott behöver det förstås inte vara, allt handlar om arbetsmoral. Till syvende och sist är det nog ändå en smula brist på självförtroende som gör att jag inte kan låta bli att ta fokusproblemet i beaktande. Skulle jag, i den bästa av världar, bara bestämma mig, skulle det naturligtvis gå som en dans.
Jag behöver nog bara bli lite peppad, helt enkelt, och det är nog det jag fiskar efter nu. Om vi utgår från att både romanen och poetiken blir skrivna: vilket vill ni helst läsa så snart som möjligt?
Svår fråga, inte minst för att det här är ett väldigt personligt dilemma. Det känns förmätet att min smak ska påverka något som är såhär pass viktigt för dig. Men eftersom du efterfrågar input så antar jag att du vet vad du gör.
Först vill jag säga att ditt romanprojekt har varit en stor inspirationskälla. Att du har kommit så långt har ingett mig hopp om att jag kanske också kan bli färdig med något eget en dag.
Sedan kanske jag inte sitter inne med all information om läget, men mitt intryck är att du har kommit längst med romanen, både på idéstadiet och när det gäller faktiskt textmängd. Dessutom verkar du ha investerat mest tid i det projektet. Av den anledningen så tycker jag att du ska prioritera det skönlitterära skrivandet framför det självbiografiska.
Ditt själsliv är alls inte ointressant och jag hoppas att du även färdigställer denna text, men jag tilltalas mer av din roman som jag tycker är mer fängslande, bättre sammanhållen och mer originell.
Samtidigt så är den viktigaste deadlinen den som du sätter upp för dig själv. Det finns ingen utomstående som kräver att du koncentrerar dig på endast ett projekt. Kanske är det rentav nyttigt med växelvis skrivande, inte minst med tanke på att det är ganska olika typer av litterära kreationer. Skitsamma om det tar längre tid så länge du blir färdig innan du tröttnar. Men allt det här har du givetvis tänkt på.
Du har kommit väldigt långt redan och har alla förutsättningar som krävs för bli en författare som jag själv hade velat läsa. Det här kommer att bli någonting jättebra och jättefint oavsett vad du själv bestämmer dig för att göra.