Jag fick en fråga på min Facebooksida: Vad handlar romanen om? Det är en fråga jag försökt att undvika att besvara så gott jag kunnat, men så kan det naturligtvis inte fortsätta. Speciellt inte då enda anledningen till min olust inför frågan är att jag inte riktigt vet. Okej, jag är inte fullt så tokig att jag skriver en roman utan att veta vad den handlar om, jag har bara svårt att fånga en säljande kärna. Jag vill ju att ni ska läsa romanen och bilda er en egen uppfattning om vad den handlar om. Detta utan att avslöja mer än nödvändigt av romanens hemligheter.
Det är dock en ohållbar inställning i längden. Därför tänkte jag i den här artikeln försöka hitta ett svar som tills vidare får fungera.
Jag vet att det är fel ände att börja i, men redan när jag började skriva på den visste jag att dess namn skulle vara Gudsförgäten, främst för att det är ett ord som tilltalar mig med sin kraft och sin slutgiltighet. Ordet kom dessutom att bli ett ledmotiv för min huvudperson och dess funderingar. Det passar väldigt bra, helt enkelt, och det är jag verkligen genomglad för.
I ett land som skulle kunna vara Sverige bryter ett krig ut. Varför är inte uppenbart och så länge fienden står spelar det inte heller särskilt stor roll. Huvudpersonen är ganska håglös och ser inte mycket mening med att kämpa: det militära är inte hans grej, men likväl blir han mönstrad när alla vapenföra ska göra sin plikt. Han härdar ut, men plågas av situationens allvar. Därför bestämmer han sig för att fly fronten och kriget.
Flykten leder honom på en krokig bana med intressanta möten, riskfyllda situationer och en febrig balansgång mellan det som är och det som varit, mellan berättelser och erfarenheter, och ingenstans finner han något fast att vila mot. I ett läge som hans är kanske allt man önskar stabilitet.
Det är ramen, men om det är det viktigaste kan jag inte svara på: det är upp till varje läsare att känna efter. Det viktiga för mig när jag skriver är osäkerheten och det febriga. Som läsare ska man känna att det inte finns något lugn – och när det väl finns ska man känna det också. Jag är dessutom väldigt intresserad av referenser och roar mig med att lägga ut ledtrådar och pusselbitar för de som delar min passion. De ska dock inte vara så betydelsebärande att man förlorar i läsupplevelsen av att inte känna till allt. De ska vara en bonus.
Hur går det här ihop och hur fasen säljer jag det utan att förvirra varken mig eller den jag berättar för? Delvis fungerar nog ovanstående text. Den är inte perfekt, men jag har heller inte fått tillbaka kraften i orden riktigt efter vad som känns som ett evighetslångt uppehåll. Jag skulle vilja kunna besvara frågan med en mening, något i stil med ”Gudsförgäten handlar om flyktens och varats osäkerhet”, men inte heller det känns rätt.
Enklast vore naturligtvis om jag med en handsvepning kunde visa er vad jag tänker och vad jag gjort. Att genom ett trollslag ge er allt jag själv fått genom att skriva texten. Det skulle nog förta lite av läsningens magi, däremot. Jag är dessutom inte alltid bäst på att välja en enklaste vägen.
Vad handlar romanen om?
Den handlar om att betrakta en värld i ständig förändring och att vara öppen för världens och människornas nyckfullhet. Om vi bejakar våra skillnader och högst subjektiva erfarenheter kommer vi nå förståelse för varandra och därigenom medmänsklighet. Det är det jag vill att Gudsförgäten ska handla om.