Om fältslag på film

Idag såg jag King Arthur (2004), ”the untold true story that inspired the legend” eller vad nu dess fantastiska undertitel var. Den där med Clive Owen och Kiera Knightley (och en rad andra grymma skådespelare) som sannolikt har väldigt lite med Arturlegenden att göra egentligen. Jag tyckte den var rätt medioker så jag kommer sannolikt inte recensera den mer än vad ni får i det här inlägget. ¹

Hur som helst, filmen fick mig att inse vad det är som gör att fältslag på film alltid blir så fruktansvärt tråkiga och ointressanta. För att ge lite bakgrund tänkte jag förklara ungefär hur fältslaget ser ut i King Arthur. Arthur och hans sju riddare står på ena sidan en mur, saxarna ledda av en vikingamunderad Stellan Skarsgård står på andra sidan och är väldigt sugna på att lägga Britannien under sina fötter. Men riddarna tänker inte ge sig och därför har de tillsammans med Merlins folk gillrat en massa fällor och fuffens. Till en början är striden asbra, superspännande och ganska ball av den enkla anledningen att saxarna, tack vare Arthurs lags list, får tokpisk. När saxarnas styrkor är mer decimerad och läget ser mer jämnt ut blir striden genast tråkig. Varför?

Jo, då blir det spännande, och i de flesta fallen är spännande väldigt bra, men på ett fältslag blir spännande ofta rörigt. Det är många småstrider, ologiska glapp och hopp som förvirrar snarare än förtrollar, varför ger sig ingen på saxkungen i ryggen? och nu dog visst någon viktig person men nej han kämpar vidare lite till för han är så himla arg. Och så fortsätter det i alldeles för lång tid. Det här är inget unikt för King Arthur utan gäller de allra flesta (moderna) filmfältslagen. (Jag kan inte gissa hur många gånger jag har hoppats på att dueller på slagfälten avslutas på en sekund med att någon tappar huvudet.)

Jag vill inte ha spänning. Jag vill att vinnarna ska rocka sockarna av motståndarna. Det är inte spänning jag är ute efter, det är briljanta planer, listigheter och knep som lockar mig. Det är väl pysslaren och pusslaren i mig som vaknat. Jag tycker det är ballt när de tänder eld på slagfältet så att visa grupper avskärmas, det är snyggt hur de nedgör första försökstruppen så att allt som hörs från slagfältet är en suck. Nu vill jag inte glorifiera dödandet, men ska man nu ha en film med ett stort slag föredrar jag att både manusförfattarna och filmens karaktärer åtminstone skenbart har tänkt till och får belöning för att ha gjort det.

Men helst ska man nog undvika fältslag, för det mesta andra man kan tänkas ha på film är intressantare…