Om att känna sig banal

Vad har jag egentligen att säga? Inte mycket. Vissa dagar känns orden tomma, än värre om man tänker sig att de tillsammans ska betyda något. Tankarna kan kännas glasklara men når aldrig fram till händerna, filtreras genom grus och stoft. Det tycks helt omöjligt att göra som man vill.
     Jag tror att alla skrivande människor med rudimentär självinsikt då och då tvivlar på sina egna ord, eller framförallt: på förmågan att få dem att på riktigt betyda något, lyfta med kraften av en väl underbyggd idé (vare sig det är försiktiga försök eller breddfylld övertygelse).
     För egen del känner jag mig ofta banal.
     Min idealtext — mitt mål och min strävan, om man så vill — är insiktsfull, skarp och lärd. Den står på egna ben och låter läsaren ta med sig något.
     Alltför ofta tycker jag mig istället gå på tomgång.
     För ett drygt år sedan läste jag Known and Strange Things (2016) av Teju Cole. Det är en samling med essäer om litteratur, konst och resor (i brist på tydligare sammanfattning). Varje text fyllde mig med vördnad och återkommande var känslan av att allt jag själv försökte säga var banalt. När Cole knyter ihop och sätter verk och företeelser i sammanhang får jag känslan av ett uppslagsverk med ett ditskruvat vidvinkelobjektiv. Samma sak drabbar mig varje gång (och det blir ju ganska ofta) jag läser Rebecca Solnit. Eller Kerstin Ekman. Fredrik Sjöberg. Eller …
     Det är litterära giganter jag jämför mig med. Det finns inget annat sätt att beskriva dem på. De är stilsäkra, erfarna, kunniga. De är etablerade. Kanske har de varsin riktigt grym redaktör. Samtligt tycker jag mig sakna och det markerar distansen mellan mig och Cole, Solnit, Ekman, Sjöberg och många fler. Inte konstigt att jag känner mig banal.
     Samtidigt …
     Som bekännande fotbollsfantast frekventerar jag en av Sveriges största webbplatser för fotbollsnyheter. Det är inte så mycket mer att säga om det, döm mig om ni vill. Hur som helst finns där en skribent som vi låter förbli anonym (och som trots allt måste anses vara ett undantag bland flera duktiga). Hen bloggar om en av Europas största fotbollsligor och det är … rejält luftfyllt. Långa artiklar med tom argumentation, ytliga iakttagelser och upprepning på upprepning på upprepning. Å ena sidan en klyscha, å andra sidan en plattityd och är det inte en retorisk fråga på det? Och en till direkt efter? Alldeles för mycket smör på alldeles för lite macka. Om Cole fick mig att ödmjukt tacka för showen får den icke namngivna bloggaren mig istället att tänka att ja, det går att vara rejält banal och ändå få plattform och ansvar.
     Den här artikeln kommer att landa platt. Själva ämnet i kombination med min förmåga tillåter inget annat. Jag är inte bättre än bloggaren jag, trots allt ganska motvilligt, skrivit ner här ovan. Det finns som bekant få bättre sätt att förbättras som författare än att läsa, men minst lika viktigt är att veta vad man ska ta med sig, vad man ska låta sig påverkas av och hur man ska lära sig av de sämre exemplen.
     Kanske kommer jag fortsätta att vara banal, eller åtminstone känna mig banal, bredvid litterära virtuoser så länge jag tillåter mig att försöka. Kanske, bara kanske, kommer jag lära mig att tycka att det kan vara okej så länge jag fortsätter försöka och fortsätter lära mig.
     Och bollen är rund.