Leviathan

Originaltitel: Leviathan
Författare: Paul Auster
Utgivningsår: 1992
Tryckår: 2001
Originalspråk: Engelska
Sidantal: 245
Förlag: Faber and Faber
ISBN: 0-571-20923-8

Det var sannolikt tur att jag läste Leviathan nu och inte som första bok av Paul Auster. Inte för att läsningen i sig påverkas av tidpunkten, men omdömet om de tidigare lästa böckerna gör det definitivt. Om jag hade läst Leviathan innan alla andra böcker hade jag förmodligen inte blivit lika tagen av exempelvis New York-trilogin och Resor i skriptoriet som båda gjorde bestående intryck på mig. Så bra är Leviathan.

En man har nyss sprängts till döds och liket går inte att identifiera. Författarjaget tror sig veta vem mannen är och börjar därför skriva ned historien om Benjamin Sachs – han måste hinna innan polisen tagit reda på vem personen var, annars kan författaren inte skriva ned sin berättelse. Varför just Benjamin Sachs? Det är knappast uppenbart till en början, men ju längre in författaren tränger i väven av tillfälligheter desto närmare kommer man mysteriets kärna. Berättelsen sträcker sig över 20 år, från första mötet med Sachs tills mer eller mindre nutid och allting hänger ihop utan att man egentligen kan veta något säkert. Jag är verkligen trollbunden och läser pärm till pärm utan problem. Trots att det hela är svårt att överblicka är jag aldrig, ens för en sekund, sugen på att lägga ifrån mig boken.

Trots man inte vet om det ens är Benjamin Sachs som sprängts rycks man med i berättelsen om honom. Det fina är ju att det egentligen inte spelar någon roll. Man bör dessutom vara medveten om att det, i vanlig Paul Austersk ordning, inte bara är en berättelse som målas upp. Tvärtom har varje person i boken åtminstone ett par egna historier att förtälja. Det blir ett nät av olika version, lögner och sanningar, som kanske kan tänkas bli en helhet. Det hela är, föga förvånande, mycket postmodernistiskt. Bortsett från ett par element är det här en postmodernists bibel. Det diskuteras mycket om ifall man någonsin kan få reda på sanningen, hur det egentligen gick till när Benjamin Sachs hamnade där han hamnade. Få saker är fullständiga och de få som är det känns lite rumphuggna, vilket passar perfekt. Fin är även förvirringen som uppstår av att författarjaget valt att döpa sin bok till Leviathan eftersom det var vad Sachs bok skulle hetat, författarens andra fru heter Iris (baklänges Siri [Hustvedt], Paul Austers fru) och så vidare. Metafiktion är vackert.

Språket är snyggt och välkomponerat (utan att egentligen vara vackert), det är ett bra flyt i texten och vad jag kan avgöra är varje ord vägt på guldvåg för att passas in i den här fantastiska boken. Paul Austers språk är inte minimalistiskt men det är väl avvägt, på gränsen mellan det banala och det överdrivna. Hur bra som helst.

Leviathan är utan tvekan det bästa jag läst i år och mycket ska till för att något ska kunna matcha det (även om jag hyser stora förhoppningar). Det är bland det bästa jag läst någonsin, till och med, och därför kan jag inte annat än rekommendera den till alla läskunniga i hela världen.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52. Tack! <3

Relaterat

8 Comments

    1. Det tycker jag. Resor i skriptoriet förlorar mycket av sitt värde om man inte läst något annat, så därför bör man nog spara den så länge som möjligt. New York-trilogin är jättebra och given läsning även om man inte tänker läsa mer Auster efteråt.

  1. Leviathan är i mitt tycke Austers bästa, i ett annars ganska ojämnt författarskap. På senare år tycker jag att han har plagierat sig själv för mycket. Självbiografiska ”Ur hand i mun” är min favorit, fast det är ingen roman. Och så gillar jag förstås filmen Smoke.

  2. Ja, jag tycker inte alls att Resor i skriptoriet (eller för den delen Man in the dark) är vidare bra, trots att jag hade läst allt skönlitterärt av Auster utom Timbuktu innan jag läste den. Leviathan är däremot fantastisk, men jag tycker ändå att New York-trilogin är bättre.

    Jag läste om Leviathan alldeles nyss och den här andra gången var det postmoderna särskilt tydligt. Men den kändes bättre första gången.

    1. Ibland tycker jag att det blir för mycket konstruktion över Austers romaner. De motsvarar lite för stereotypt bilden av postmodern roman om alienerade män som har problem med sina fäder. Det här blir mer och mer påtagligt ju mer man läser av Auster. New York-trilogin läste jag ganska sent och tyckte mest att den kändes som en litterärt genomförd teori. Hade betydligt roligare med de första romanerna. Kanske för att jag var en yngre och mindre luttrad läsare då? Eller för att jag inte hunnit genomskåda att Auster, liksom de flesta andra författare, i grunden berättar samma historia hela tiden?

      1. Det är nog mycket möjligt. Jag läste New York-trilogin som det första av Auster och inget annat har jag tyckt varit lika bra. Om jag hade börjat med något annat hade jag kanske tyckt annorlunda.

        Sedan tycker jag att det finns en viss charm i att författare berättar samma historia hela tiden. Upprepningarna blir en del av behållningen, som en stilfigur i stället för något att irritera sig på. Som att de tre romanerna i New York-trilogin är samma berättelse, fast mindre uppenbart när det gäller mycket av de andra romanerna i författarskapet. Många av mina favoritförfattare fungerar så. Kanske säger det mer om mig, om mitt behov av något slags trygghet, än om dem.

        1. Jo, jag gillar också en del tjatiga författare. Men jag tror att man måste bli bättre på att tjata, ju längre man håller på. Och där tycker jag att Auster slagit knut på sig själv en smula.

          Sen är jag också fascinerad författare som faktiskt INTE berättar samma historia hela tiden, utan vågar bryta med det gamla och göra nya saker, i alla fall ibland. Klas Östergren tycker jag är en sån författare.

          1. Ja, det är intressant med författare som varierar sig i hög grad. Jag ska skriva om det i samband med en text om just en Östergren-bok snart.

Kommentera