Det här inlägget är äldre än 5 år och oredigerat. Åsikterna som uttrycks kan ha ändrats.
Originaltitel: Leviathan
Författare: Paul Auster
Utgivningsår: 1992
Tryckår: 2001
Originalspråk: Engelska
Sidantal: 245
Förlag: Faber and Faber
ISBN: 0-571-20923-8
Det var sannolikt tur att jag läste Leviathan nu och inte som första bok av Paul Auster. Inte för att läsningen i sig påverkas av tidpunkten, men omdömet om de tidigare lästa böckerna gör det definitivt. Om jag hade läst Leviathan innan alla andra böcker hade jag förmodligen inte blivit lika tagen av exempelvis New York-trilogin och Resor i skriptoriet som båda gjorde bestående intryck på mig. Så bra är Leviathan.
En man har nyss sprängts till döds och liket går inte att identifiera. Författarjaget tror sig veta vem mannen är och börjar därför skriva ned historien om Benjamin Sachs – han måste hinna innan polisen tagit reda på vem personen var, annars kan författaren inte skriva ned sin berättelse. Varför just Benjamin Sachs? Det är knappast uppenbart till en början, men ju längre in författaren tränger i väven av tillfälligheter desto närmare kommer man mysteriets kärna. Berättelsen sträcker sig över 20 år, från första mötet med Sachs tills mer eller mindre nutid och allting hänger ihop utan att man egentligen kan veta något säkert. Jag är verkligen trollbunden och läser pärm till pärm utan problem. Trots att det hela är svårt att överblicka är jag aldrig, ens för en sekund, sugen på att lägga ifrån mig boken.
Trots man inte vet om det ens är Benjamin Sachs som sprängts rycks man med i berättelsen om honom. Det fina är ju att det egentligen inte spelar någon roll. Man bör dessutom vara medveten om att det, i vanlig Paul Austersk ordning, inte bara är en berättelse som målas upp. Tvärtom har varje person i boken åtminstone ett par egna historier att förtälja. Det blir ett nät av olika version, lögner och sanningar, som kanske kan tänkas bli en helhet. Det hela är, föga förvånande, mycket postmodernistiskt. Bortsett från ett par element är det här en postmodernists bibel. Det diskuteras mycket om ifall man någonsin kan få reda på sanningen, hur det egentligen gick till när Benjamin Sachs hamnade där han hamnade. Få saker är fullständiga och de få som är det känns lite rumphuggna, vilket passar perfekt. Fin är även förvirringen som uppstår av att författarjaget valt att döpa sin bok till Leviathan eftersom det var vad Sachs bok skulle hetat, författarens andra fru heter Iris (baklänges Siri [Hustvedt], Paul Austers fru) och så vidare. Metafiktion är vackert.
Språket är snyggt och välkomponerat (utan att egentligen vara vackert), det är ett bra flyt i texten och vad jag kan avgöra är varje ord vägt på guldvåg för att passas in i den här fantastiska boken. Paul Austers språk är inte minimalistiskt men det är väl avvägt, på gränsen mellan det banala och det överdrivna. Hur bra som helst.
Leviathan är utan tvekan det bästa jag läst i år och mycket ska till för att något ska kunna matcha det (även om jag hyser stora förhoppningar). Det är bland det bästa jag läst någonsin, till och med, och därför kan jag inte annat än rekommendera den till alla läskunniga i hela världen.
Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!