Lauren Beukes
368 s. Mulholland Books 2014 (2013)
En tidsresethriller? Jo då, det är sant. The Shining Girls av sydafrikanska Lauren Beukes (f. 1976) är just det. Kombinationen kan mycket väl avskräcka entusiaster av respektive genre, men jag vill nog hävda att Beukes klarar av att kombinera dem två tämligen väl. Romanens brister ligger definitivt inte i dess utgångspunkt.
Harper Curtis har hittat ett rum. I rummet finns namn han själv tycks ha skrivit och små prylar som på något sätt hör samman med flickorna som namnen tillhör. Rummet tillåter honom dessutom att resa i tiden så nu har han tagit på sig att ta namnbärarna av daga. En av dessa är Kirby som överlever den brutala attacken, trots gärningsmannens övertygelse om motsatsen. Hon ger sig ut på en desperat jakt efter sin mördare.
Beukes växlar friskt mellan tider och perspektiv, men återkommande är framförallt Harper, Kirby och sportjournalisten Dan Velasquez som Kirby, en smula beräknande, tar hjälp av eftersom han förr arbetade med våldsbrott (bland annat hennes). Jag är normalt inte så förtjust i den typen av berättande (med Låt den rätte komma in (2004) som … skräckexempel) men i The Shining Girls passar det ganska bra och Beukes är noga med att perspektivbytena ska fylla en funktion och deras respektive karaktär ska märkas genom texten. Det gör att framförallt Kirby och Dan och deras relation blir levande och äkta och dessa två figurer är huvudanledningen att läsa romanen.
Tyvärr blir seriemördaren Harper i det närmaste en karikatyr. Han är irrationell, desperat, lustdriven och tämligen obegriplig. Beukes skriver själv att ett val i processen var att aldrig skildra våldet ur gärningsmannens perspektiv. Det är offren som äger beskrivningen och när de inte längre kan uppleva den fortsätter hon inte heller att berätta. Det är en bra inställning om man nu behöver bidra till den uppsjö av våld mot unga kvinnor som populärkulturen kryllar av. Däremot saknar Harper någon rimlig agens. Hans förutsättningar framstår som glasklara men det känner jag inte att de är. Varför byter han objekten? Varför mörda flickorna istället för att bara prata med dem (eller bjuda dem på glass)? Jag tror inte problemet består i att tidsreseberättelser ofta blir krångliga, utan här är källan någon annan.
The Shining Girls är trots detta en välkomponerad roman, där det fantastiska elementet i tidsresorna blir snudd på vardagligt och smälter samman sömlöst med thrillerkonventionerna. Snarare än att skrämma de inbitna i respektive genre tror jag att romanen kan falla båda sorters läsare i smaken.