Kerstin Ekman, inläst av Iréne Lindh, omslag formgett av Eva Wilsson
11 h 59 min. Albert Bonniers förlag 2023 (2023)
Är det något jag beundrar mer än en god författare är det en god läsare, och en av den svenska litteraturens riktigt stora råkar vara både och. I över sex decennier har Kerstin Ekman (f. 1933) underhållit och bildat en stor läsekrets, ständigt med en mycket stark integritet som i somliga sammanhang, tyvärr, inte smittade av sig. I Min bokvärld berättar hon generöst om de läsupplevelser som format henne som läsare, som författare och, inte minst, som människa. Det är en ynnest att läsa.
Utan ambition att skriva en kanon, som jag förstår det, drar hon ändå en lans för att förkovra sig i klassikerna (även om somliga av dem tillkommit under hennes livstid), och gärna tjocka. ”Är det dumt att ge sig på tjocka och bra böcker så tidigt i livet att man inte riktigt kan begripa dem?” frågar hon och svarar själv ”det tror jag inte”. Medan jag skriver det här ligger Hundra år av ensamhet på mitt nattduksbord, en bok så tät att varje kapitel av de 140 000 orden skulle kunna vara en egen roman. Jag läste den första gången som gymnasist och förstod inte allt, men denna min senaste genomläsning blir den åttonde i ordningen och jag tror att Ekman hade nickat gillande. Hon sjunger omläsningens lov, chansen att få återupptäcka och upptäcka nytt i en stor läsupplevelse som kan öppna ”i bästa fall obekanta rum inom en själv”. Utan att ta någon hänsyn till de böckerna som utgör Ekmans bokvärld tänker jag att alla läsare skulle vara betjänta av att läsa Min bokvärld som en text att spegla sitt eget läsande i.
De 24 kapitlen (ett per dag fram till jul, någon?) utgör personliga essäer med utgångspunkt i en eller ett par litterära verk och även om jag tror att Ekmans summariska återberättanden och tillhörande betraktelser inte sällan är mer tillgängliga och läsvärda än själva originalen så väcker hon läslust. Hon visar, inte skrytsamt dock, de färdigheter ett helt långt liv av läsning kan ge. Hon läser generöst, tar verken för vad de är och tillåter dem att vara ”sanna” så länge hon befinner sig i dem. Därefter kan de skärskådas och läras av, för vi ska komma ihåg att böckerna Ekman behandlar är hennes favoriter och hennes texter är essäer, inter recensioner.
En gång i tiden skrev jag en text om att tvivla på mina ord (”Om att känna sig banal”, 2018-06-03) där bland andra Ekman stod som exempel på dem på någon jag jämförde mig med, i regel till min egen nackdel. Min avslutande förhoppning där var att jag skulle fortsätta lära mig av litteraturens virtuoser och att det är okej att känna mig banal. Vid tidpunkten fanns inte Min bokvärld, var sannolikt inte ens påtänkt, men det Ekman effektivt gjort här är att bjuda in varje läsare och varje författare till att känna sig lite mindre banal och det är ingen liten sak.