---

Det stör mig något enormt att jag inte kan läsa den numer mer eller mindre kultförklarade poesisamlingen Orissa av poeten Ola Julén (1970–2013) utan att försjunka i hans sparsamt utforskade historia. Avståndet mellan poesin och poeten är i detta fall, i mitt huvud åtminstone, bladtunt.  

Orissa består av en-, max tvåradiga, strofer av detta slag (samlingens fyra första) på varsitt uppslag: 

Jag vet inte hur jag 
ska kunna förklara det här för dig. 

Och 

Det är något fel på mina ögon. 

Och 

Mina dikter, mitt liv 
är inte levande. 

Och 

Jag längtar så efter en flicka. 

För det finns något i desperationen i dikterna som jag har lätt att känna igen en ensammare och mer deprimerad Martin i. Något som emellanåt drev mig till bokstavligt vansinne. Därför gör Orissa ont. För när Julén skriver ner sin ångest på detta sätt är det inte fråga om att tala ut, snarare är det som om dessa rader är vad som blir kvar när han karvar bort allt som gör sorgen mer uthärdlig. Kanske hade blogginlägg eller dagboksanteckningar från ångestfyllda ungdomar kunnat destilleras till något som detta, men det kan också vara så att de flesta av oss behöver fluffet runt tankarna.  

Och, givet detta, är det också svårt att inte läsa Orissa som ett rop på hjälp. Kanske är det att gå ett steg för långt, som läsare, i synnerhet med viss distans (livet, döden), är det möjligen ens plikt att så att säga tänka på avståndet mellan vagn och plattform. Ändå vill jag inget annat än fråga “Är … är du ok?” Jag kan bara hoppas att någon förläggare på vägen gjorde det. 

Men, hur smärtsamt det än är, är det också ett exempel på hur poesi rymmer det stora i det lilla. En mening som “Jag förstår inte” kan te sig i det närmaste banal i andra sammanhang, men genom Julén laddas det och laddas igen så till den grad att när det väl kommer i Orissa är det som ett slag i magen. Ord betyder saker, det visar Julén med all tydlighet.