Originaltitel: Gjenerali i ushtrisë së vdekur
Författare: Ismaïl Kadaré
Översättare: Britt Arenander (från franska)
Utgivningsår: 1963
Tryckår: 2001
Originalspråk: Albanska
Sidantal: 240
Förlag: Albert Bonniers förlag
ISBN: 91-0-057756-1
En general och en präst (Italienska? Man får inte reda på särskilt mycket om dem och jag kan inte påminna mig att jag läste något om deras nationalitet.) reser runt i det sargade Albanien för att leta reda på deras armé som stupade i landet 1939 och återbörda kvarlevorna till respektive anhörig. Arbetet är mödosamt, krävande, trots deras utförliga listor med saknade. Vädret är emot dem, tiden är emot dem, albanerna är emot dem. Eller kanske är det deras egna fördomar och okunskap som gör dem minst nytta i slutförandet av deras uppdrag?
Det finns en hel rad spännande saker att haka fast i i Den döda arméns general och jag tänkte kort beta av dem en i taget. Det första som slår mig är det jag nämner i stycket ovan. Fördomarna och okunskapen. Samspelet mellan prästen och generalen är väldigt intressant. Den sistnämnde är ganska hetsig och kortsiktig, dock inte utan empati. Han behöver sällan förlita sig på egna kunskaper utan kan lugnt fråga ut prästen eller experter. Prästen, å andra sidan, är lugn och principfast men väldigt enkelspårig. Hans utsagor om albanerna, deras personlighet och deras traditioner, är definitiva: alla albaner har kriget i blodet, de är mer eller mindre barbarer. Och generalen köper det utan vidare. Bristen på förståelse för forna fienden ställer till problem för dem och deras perspektiv är helt oviktigt. En åkomma jag tror är väldigt vanlig i krigssituationer. Har man ingen förståelse kan man inte känna sympati, känner man ingen sympati är man heller inte mottaglig för tvivel.
Boken är för det allra mesta skriven i tredje person. Därför blev jag alldeles förbryllad av sista stycket i kapitel sex:
Vad annat skulle jag skriva? Resten är bara en enformig krönika. Regn, lera, listor, protokoll, alla sorters siffror och antaganden, hel bedrövlig teknologi. Och så har det börjat hända mig något egendomligt den sista tiden. Så fort jag ser en människa börjar jag mekaniskt avlägsna håret, sedan kinderna, ögonen, som om det var något ovidkommande, något som hindrar mig att tränga in i människans väsen, och jag föreställer mig huvudet som ett renskalat kranium där bara tänderna finns kvar. Förstår ni mig? Jag har känslan av att stiga ner i kalciumets kungarike.
Stycket bryter av helt mot resten av boken. Det lämnas inga ledtrådar om vad det kan tänkas betyda eller vem ”jag” är i det här fallet. Ska man förstå det som att krigets och uppdragets trauma satt djupare spår än vad man vill kännas vid? Ska man förstå det som att berättaren – jaget i det här fallet – vid den här punkten slutar återge och börjar fabulera eftersom det ”bara [är] en enformig krönika”? Det skulle så kunna vara, berättelsen har drag av magisk realism och kanske hade jag velat att de fantastiska inslagen fått större plats. Berättelsen är bra som den är, förvisso, men det kan alltid bli mer absurt (en rolig notering är att dialogen stundtals känns väldigt märklig, absurd, vilket kommenteras då generalen utbrister ”jag har lagt märke till att det vi säger till varann sen några dagar tillbaka på ett egendomligt sätt påminner om dialogerna i en del av de här moderna absurda pjäserna som jag förresten tycker är ganska tråkiga.”)
Den sista poängen som jag tycker är intressant, men som kan möjligen vara att dra i för stora växlar, är kopplingen till grekisk mytologi jag då och då ser. Vid ett tillfälle nämns Charon, inte som den färjkarl vi känner honom, bara som en namne. Den stora hunden (som vi för sakens skull antar är Kerberos) ska vakta porten. Säckarna liken fraktas i heter ”Olympia”. Och vem är överste Z vars lik de jagar, återfår och tappar bort? En fallen gud som trots omoraliskt leverne ständigt påverkar våra huvudpersoner, en Zeusgestalt som man gör bäst i att knuffa i floden (Styx?) för att försöka glömma honom. Det kan vara att tolka in för mycket, men det känns som en inte alltför långsökt sådan.
Trots allt det här lämnas jag inte hänförd av Den döda arméns general. Den har poänger som sagt, men den är inte fantastskt välskriven, inte otroligt intressant och emellanåt känns den väldigt banal. Men den sätter igång tankarna, utmanar mig som läsare och det måste jag uppskatta. Så, den är både bra och läsvärd, men inget mästerverk.