Emily St. John Mandel, inläst av Alyssa Bresnahan 

7 h 30 min. Random House Audio 2016 (2009) 

Vid det här laget har kanadensiska författaren Emily St. John Mandel (f. 1979) förtjänat en plats bland mina favoriter, med sin höga jämna nivå och sina mänskliga porträtt. Nu när jag letar mig bakåt i hennes författarskap har jag kommit till hennes debutroman Last Night in Montreal som kanske är den svagaste jag läst av henne vittnar om hennes förmåga och är fortfarande en solid roman.  

Så länge Lilia kan minnas har hon varit på vägarna, först med sin pappa och sedan själv när pappan slutade fly. Och det är svårt att sluta med något man alltid gjort. Tempot, att alltid vara på väg, rastlösheten som kanske är en gnutta paranoia blir till livsluften. Ändå försöker hon något annat. 

Lilia är tillsammans med Eli som ingenting annat önskar än att Lilia ska stanna kvar, men efter att ha hämtat tidningen kommer hon inte tillbaka till lägenheten utan försvinner. Inte helt spårlöst, men nästan. Eli, liksom privatdetektiver innan honom, gör vad de kan för att hitta henne och, om möjligt, svaret på varför hon alltid är på flykt. 

I tre parallella trådar får vi följa mysteriet Lilia, dels hennes egen berättelse från tiden på vägarna med fadern, dels genom Elis och privatdetektiven Christophers sökande efter henne, en jakt som ger svar på saker inte ens Lilia har. Även om Mandel håller liv i spänningen genom hela boken så upplever jag det något mer splittrat än vad som vanligtvis är fallet med hennes böcker. Däremot är Last Night in Montreal fin och medmänsklig på samma vis som jag är van vid. Mandel tecknar porträtt som får mig att känna, runda och trovärdiga med alla svagheter och förlåtande drag. Och jag tror det är just därför jag alltid återkommer till hennes böcker. De är som livet självt och de får mig att må bra.