---

I höstas skrev Eric Rosén för Aftonbladet en fascinerande text om litteraturens förmåga att förändra dess läsare (“Kan böckerna skada och förstöra oss på riktigt?”, 2025-09-22). Han hade läst författaren och poeten Andreas Lundbergs Blackbox (2025) och fann sig oförmögen att släppa den ur tankarna. Även om jag inte vågat läsa den (än) fick det mig nyfiken på Lundbergs författarskap och när jag läser diktsamlingen Kort världshistoria med figurer förstår jag ungefär vilken energi som kan rymmas i hans ord.  

Med den walesiske barden Taliesin (cirka 534–599) som följeslagare, inte helt olikt men kanske inte helt jämförbart med Vergilius roll i Den gudomliga komedin (), rör sig Lundberg i kroppslighetens mörkaste marker.  

Jag har vakat i hundra gravkummel 
där varje sten är vishetens sten 

Det är inte mörkt, mer som svindel 
där ord dröms fram och glöms tillbaka 
Stigen dit ned är okänd av örnen, 
vildhundens öga har inte sett den 

Jag har tigit mot avflådda ansikten 
Grinande rovansikten, svintrynen, 
stenåldersansikten, brända grimaser, 
klibbiga masker av vax och skinn 
som sprack fram ur varandra 
rykande av blod och månljus 

Jag vägrade välja bland namnen 
som stensatts omkring mig i jorden 

Hela livet skrek du 

Och den krystande gånggriften utmynnade 
i en glänta där jag såg mitt kranium och ditt 
med bitmärken efter stjärnor 

Den här citerade “En omintetgjord födelse” är inte en typisk dikt på så sätt att Lundberg rör sig mellan många olika former och uttryck, men den speglar hur han arbetar med orden för att på samma gång föra läsaren så nära, så nära det bara går inpå och under huden, och dränker det kroppsliga i ett sällan vackert men ändå mytologiskt skimmer. Tydligast blir det i förhållande till stenbarnet. 

En lithopedion är ett foster som i ett utomkvedshavandeskap mumifieras inuti moderns kropp. Resultatet: ett barn till synes av sten. “Munnen inte längre ett milt veck,// utan ett uppborrat hål nu// som diar isande dimma ur droppsten”. Mycket ovanligt och låter rent fruktansvärt, ärligt talat. Och där någonstans finns kanske kärnan i Lundbergs poesi, åtminstone för Kort världshistoria med figurer. 

Lundberg värjer inte för det osköna och äckliga (och aldrig har jag läst någon diktsamling som så ofta fått mig att tänka “är det här grimdark?”), men hans penna är så precis att det som uppstår inte bara är äckel, eller förtvivlan, eller någon av de andra tusentals negativa känslor som ryms i det som en kropp kan utsättas för. Det är poesins möjlighet att vika upp verkligheten fler och fler gånger till en allt större yta, en yta där mer ryms än vad vi är vana med.