Keri Hulme, inläst av Ruby Solly
19 h 30 min. Penguin 2024 (1984)
På svenska Benfolket, Albert Bonniers förlag (1987)

När jag via mitt jobb som bibliotekarie var ansvarig för inköp närde jag ett särskilt intresse för så kallad ”världslitteratur”, och i synnerhet sådan som översattes för första gången till svenska. Budgeten medgav inga enorma inköp, men några stycken unnade jag medborgarna och gjorde sedan mitt bästa för att få utlånade. Jag tror inte det är unikt för mig, både inom mitt skrå och bland förläggare tror jag det finns ett intresse av att genom litteraturen öppna världen till andra erfarenheter och berättelser än de gängse. Vilket leder vidare till nyazeeländska författaren Keri Hulme (1947—2021) vars prisbelönta roman The Bone People jag sprang på av en slump. Boken översattes till svenska 1987 och kom i en nyupplaga 1989. Inga fler upplagor och inget annat i översättning. De få exemplar som finns kvar på biblioteken är uteslutande i universitetsbibliotekens bestånd. Världen öppnas kanske genom böckerna, men för många av dessa dörrar är tiden på vid gavel ganska flyktig.
     I fallet The Bone People är det kanske inte så konstigt att dess eftermäle varit i dalande. Redan då den gavs ut delade den kritikerkåren på ett sätt jag absolut förstår och, när boken väl är färdigläst, inte riktigt vet vad jag ska göra med.
     Boken handlar om Keriwen Holmes, en kreativ och kunnig kvinna som bosatt sig i ett torn vid kusten där hon ägnar sig åt att hålla sig borta från folk, fiska och dricka alkohol. Eftersom hon vunnit på lotto och förvaltat pengarna väl kan hon göra lite som hon vill. En dag dyker en liten pojke, Simon, upp vid tornet, han är stum och det är lite oklart om och i så fall vem som tar hand om honom, men pojkens fosterfar, den alkoholiserade och våldsamma Joe, ska snart höra av sig och de tre utgör en grupp vars respektive isolering för dem samman.
     Denna dynamiska trio hör samman, på något vis, men de är också helt oförmögna att visa det eller få det att blomstra. Keriwen är den enda som möter Simon med ett uns av förståelse eller som en individ i sin fulla rätt. Joe tar på samma gång mycket ansvar och inget ansvar för Simon vilket är en synnerligen dålig kombination, samtidigt som han i Keriwen ser en framtida partner, medan hon beskriver sig som asexuell. I samspelet med andra människor, däribland sig själva, saknar de tre rudimentära kunskaper. I en kedja av raseri slutar det med att Joe misshandlar Simon så till den grad att pojken hamnar i koma. Och det är så jävla brutalt att läsa att det vrider sig i magen på mig. Det är en vuxenvärlds svek mot ett barn som inte vet något annat och som, när allt kommer omkring, verkar se den som sin familj.
     Rent litterärt är det mycket Hulme gör alldeles strålande. Med ett rikt språk skildrar hon Nya Zeelands koloniala arv, hon gestaltar de tre huvudpersonernas personligheter och bakgrunder på ett levande och mänskligt vis och de frågor som driver berättelsen framåt förblir intresseväckande. Det är, för mig, inte tu tal om att The Bone People är en riktigt bra roman, men — och det är ett ganska stort men — skildringen av Joes misshandel av Simon lämnas utan egentlig katarsis varken hos romanfigurerna eller läsaren. Det har jag väldigt svårt att förlika mig med och det gör också att det är en svår bok att rekommendera, hur bra på det stora hela ändå är.