---

Tillsammans med Max Gladstone skrev den kanadensiska författaren Amal El-Mohtar (f. 1984) den utomordentliga tidsresekärlekshistorian This is how you lose the time war (2019). Kortromanen (för att inte kalla den “novellen”) The River Has Roots är hennes första fristående verk på egen hand.  

Berättelsen är en fantasyanstruken saga om två systrar, Esther och Ysabel, som bor i en by där floden Liss rinner ut ur älvalandet. Varje morgon sjunger de sin sång för pilträden så som traditionen påbjuder. Esther och Ysabel är oskiljaktiga, men Esther känner en större dragning till älvalandet än vad systern gör, och när Esther blir uppvaktad av en Mr. Pollard avböjer hon med fruktansvärda konsekvenser. 

The River Has Roots bygger på löst en ballad från 1600-talet men El-Mohtar har gjort sin egen berättelse av det. El-Mohtar behärskar genren och har ett utomordentligt anslag, vilket gör att det i princip bara är det korta formatet som ligger den i fatet. Den hade tveklöst kunnat vara dubbelt så lång. För är det något boken skänker mig är det glädjen i att den alls finns och påminner mig om att fler kan skriva skimrande, moderna sagor.  

The River Has Roots får mig att för en stund glömma Neil Gaiman och hans Stardust (1999). När jag läste den för väldigt många år sedan öppnade den en dörr till en annan typ av fantasy än den som förmedlas genom Tolkien, Eddings och de rollspel jag vid tiden spelade, en som skapade förundran i det lilla. På mer än goda icke-litterära grunder har Gaiman blivit persona non grata, men få skriver riktigt som han gör. El-Mohtar visar att hon har potentialen och det är mer än fantastiskt. 

Som formgivare och ljudbokslyssnare är The River Has Roots också intressant. Bakom inläsaren Gem Carmellas röst har producenterna valt att lägga miljöljud av olika slag i kapitlens början. När floden Liss är i centrum hörs porlande vatten, när de besöker byn och marknaden är det ett ihärdigt mumlande. Till en början störde det upplevelsen, som i att jag inte hörde uppläsaren ordentligt, men när jag vande mig och förstod att det bara var vissa bitar som fått ljud öppnade tilltaget upp för andra frågor: Hur ser inlagan på den tryckta boken ut? Och hur skulle jag ha gjort för att få till en liknande bruseffekt i tryck?  

Svaret på första frågan fick sitt svar när jag fick möjlighet att titta i ett exemplar av boken. Dels har sidorna siluetter (från Shutterstock) av vad vi får anta är pilträdens grenar, ibland gräs, som vinjetter till kapitlen, något som åtminstone delvis bidrar till en känsla av att befinna sig i dälden utmed Liss men inte riktigt. Dessutom har varje kapitel vad som ska föreställa rustika träsnitt (i själva verket linoleumsnitt) skapade av den fantastiska konstnären Kathleen Neeley. Dessa grafiska element med skilda uttryck jämkas inte riktigt samman. Jag tycker nog att Neeley kunde fått ännu större utrymme.   

Hur hade jag gjort? Om och utifall att man vill ha den effekten, vilket inte alls är säkert, hade jag satsat på att i högre grad låta de grafiska elementen störa texten. Floden skulle få bölja in i eller under texten, marknadens sorl skulle fylla marginalerna i ett sammelsurium av ord som inte riktigt gick att urskilja. Jag tror det går att göra bra och jag tror det kan vara effektfullt. Men kanske kräver det en förläggare med fingertoppskänsla för att våga.