Renata Adler
164 s. Wiedefeld & Nicholson 2021 (1971)
Det är inte alltid uppenbart vad det är som gör att jag gillar en bok. Okej, ibland kan jag peka på precis, men i fallet med Speedboat av Renata Adler (f. 1938) är det inte så tydligt. Den formmässigt experimentella romanen är i princip utan handling men fragmenten är så täta och innehållsrika att jag inte kan annat än älska det.
Det finns eventuellt någon typ av ramberättelse och eventuellt en huvudperson vid namn Jen Fein, en ung journalist i New York. Av detta märker man inte särskilt mycket annat än som ett fullkomligt konsekvent perspektiv på det som berättas. Speedboat består av anekdoter, sällan längre än en sida, som mikronoveller som var för sig står helt på egna ben. Det är skarpa betraktelser, inte sällan minutiöst dissekerande, över företeelser, personer, platser, men lika ofta funnen i någon vardaglighet som knappt vore värd att minnas vore det inte för någon detalj. Som telefonoperatörerna som avlyssnar kärleksparet och sedan skickar anonymt grattiskort när dessa förlovat sig eller de som avskyr födelsedagssånger på grund av riktningen.
Jag tror det är anslaget som gör läsningen så kraftfull. Varje del är avslutad, men bildar ett bildspel som tillsammans ger en mosaik över dess samtid, men som sedan dess inte lyckats bli inaktuell. Vissa saker hade kanske gått att diskutera så många år senare, men överlag känns Adlers prosa nästan smärtfullt aktuell, en påminnelse om ihåglighet och egensinnighet som något fundamentalt mänskligt.
I Adlers anslag ser jag bland andra Rachel Cusk (eller, rimligen, tvärtom), att de båda skapar litteratur genom sin blotta närvaro. Cusk arbetar i längre texter, förvisso, men det är ändå något som för mig knyter dem tätt samman.
Det är konstigt att Speedboat inte översatts än, jag tror definitivt att den skulle hitta sina läsare, men å andra sidan är det ju aldrig för sent. Oavsett vilket tycker jag på det stora hela att det är briljant litteratur.