Magnus Härenstam & Petter Karlsson, inläst av författaren själv
11 h 45 min. Bonnier Audio 2015 (2015)
Det finns ett fotografi på mig från omkring 1993. Mina framtänder är redan utslagna, men leendet är stort för strax bakom mig i en sandfärgad tredelad kostym står Magnus Härenstam (1941—2015) och stöttar upp mig i programledarpulpeten i Jeopardy!-studion. Det är mycket möjligt att det där är peaken i mitt liv (sorry ungar!), men knappast för Härenstam själv.
Liksom de flesta barn är jag uppfödd på Fem myror är fler än fyra elefanter (1973—75). När jag nu ser det med mina barn har jag lättare att sympatisera med Eva Remaeus (1950—1993) och Brasse Brännströms (1945—2014) figurer men då var Magnus den vuxne i rummet, perfekt för en lillgammal gynnare som undertecknad. Ibland när jag vill känna mig gammal påminner jag mig om att Härenstam var 32 år när de första avsnitten sändes.
Hur som helst, svårt riden av sin cancer skrev han Morsning & Goodbye som gavs ut bara några veckor innan han gick bort. Boken är en typisk memoar, kan jag tycka, korta kapitel som hanterar mer eller mindre allt från födelse till död, med mer berättarglädje än stringens. I inläsningen som han själv gör är parallellerna lätta att dra till ett väldigt långt genomsnittligt sommarprat. Några illusioner om annat ska man nog inte göra säg gällande Morsning & Goodbye, men Härenstam är en så pass stor del av mina referensramar att jag trots det inte riktigt kan värja mig för hans berättarglädje och, emellanåt, -sorg.
Han dyker aldrig riktigt på djupet i någonting, men man får ändå en bred bild av vad som hänt på vägen. Kvinnokarlen som på ålderns höst, kanske trots sin gubbighet, tillåter sig att öppna upp. Jagad som han emellanåt var av skvallerpress kan jag förstå att det fanns en önskan om att ta det från början, särskilt efter att parhästen Brännström gick bort. Det finns ändå en på något sätt charmig aningslöshet i upplägget, i hans liv också för den delen, som sammanställt så här blir som en Forrest Gump, som råkat sjunga med Evert Taube, eventuellt varit programledare i ett program där eventuellt Beatles var med, och var på besök i Watergate-byggnaden strax innan affären var ett faktum.
För den som likt mig känner ett starkt band till Härenstam är Morsning & Goodbye obligatorisk läsning (eller för all del, att lyssna på den är som att upphäva döden). Kanske hade jag önskat mer av boken, men med tanke på att han ändå är närmare än genomsnittliga sommarpratare och det inte landar i en självgod hyllning till hans egen förträfflighet, får jag ändå nöja mig.