Johan Ripås, inläst av Andreas Kundler
7 h 38 min. Piratförlaget 2016 (2016)
En kollega till mig uttrycker ofta hur mycket hon gillar Johan Ripås (f. 1974) böcker, i synnerhet Forever Young. För mig var han först och främst afrikakorrespondenten som sommarvikarierade på SVTs Gomorron Sverige för vad som säkert är massor med somrar sedan. När jag nu kollar vad han gjort mer är listan lång och varierad, bland annat som producent för Kobra och upphovsperson till Värsta språket. Stabila förutsättningar, må jag säga.
Forever Young handlar om John som är tolv år någon gång i mitten av 1980-talet. Om det är Alphavilles musik eller stil som gjort honom till synthare är lite oklart. Hemma har hans styvpappa satt skräck i alla genom sitt våld som bubblar upp ovanpå alkoholen, så John försöker hålla sig därifrån. Tillsammans med vännen Anton driver han runt och försöker att förstå sig på en värld som inte går att förstå. De dricker blåbärsvin i det övergivna huset, badar, filosoferar och planerar inbrott. Lite så som livet kan vara för någon som sviks av vuxenvärlden.
Berättelsen är en shakespearsk komedi, klädd i tragisk dräkt. De unga pojkarna, framförallt John, är vilsen när sommaren börjar, vet mycket om vissa saker, inget alls om många andra, och för honom är gränsen inte så himla viktig. Med friheten och förtroendet växer han och blir alltmer handlingskraftig. I någon mån är han en klassisk hjälte, om man nu kan begära det av en tolvåring. Samtidigt är det inte dramaturgin som är den främsta styrkan med Forever Young.
Ripås är drygt ett decennium äldre än jag är, hans barndoms horisonter trots allt andra än mina. Ändå talar hans sinne för detaljer, hans känsla för tidsanda, rakt till mig. Jag känner igen delar av hans värld som min egen (så ja, mamma, andas lugnt) och det blir väldigt hemtamt utan att han någonsin hemfaller i nostalgi. Jag tänker mig att om man någonsin varit tolv år i en liten ort med liten affär och stort midsommarfirande kommer man att känna igen mycket.
Det finns också en grabbighet i boken som närmar sig vad ordet borde betyda. De är unga pojkar som på grund av många olika omständigheter missat att lära sig en massa viktiga saker. Det genomsyrar deras handlingar och perspektiv. Det blir sällan riktigt bra, men det är inte huvudsakligen för att de är grabbar utan för att de är unga utan att tillåtits att vara det riktigt. Det är något djupt berörande i detta och jag kommer på mig själv med att unna dem de små segrarna.