Karl Ove Knausgård — Min kamp 1

Karl Ove Knausgård, i översättning av Rebecca Alsberg
443 s. Norstedts 2019 (2009)


Som ganska många andra jag pratat med hade jag avfärdat norske Karl Ove Knausgård (f. 1968) som en författare med oöverträffad förmåga för navelskåderi. Omdömet att han till och med kan göra ett trettio sidor långt toabesök intressant lockade mig helt enkelt inte. Jag har också förlikat mig med tanken att jag inte kommer att hinna läsa allt jag vill innan jag dör så lockelsen i mastodontprojektet Min kamp var mycket, mycket liten.
     Det var till jag läste Martin Hägglunds filosofiska This Life (2019). I den ägnar han ett långt kapitel åt att motivera varför Knausgård i Min kamp inte ägnar sig åt navelskåderi, att det inte är självupptagenhet utan ett radikalt försök att delta i omvärlden och vardagen Knausgård sysslar med. Långa utdrag och goda argument ger mig både smakprov jag gillar och en ingång jag kan sympatisera med. Trots att Knausgård uttryckligen distanserar sig från människor är det otvetydigt så att han omedvetet eller ej utmanar föreställningen om sig själv. Och jag känner igen det när jag läser den första delen av Min kamp.
     Romanen innehåller två delar. Den första är en ganska ordinär uppväxtskildring om Karl Ove Knausgård. Han upptäcker relationer och tjejer, han försöker få tag i alkohol, han försöker hitta ett distingerat jag och han utforskar bandet mellan den auktoritäre fadern. Så långt är det likt ganska många böcker (och tanken dras till Johan Ripås Forever Young (2016)).
     Inte heller andra delen är spektakulärt originell. Nu är Karl Ove äldre och behöver tillsammans med sin äldre bror städa upp röran efter pappan som nu supit ihjäl sig. Det är en pissig situation och ett skitigt hem som ska hanteras och det väcker både minnen och tankar som jaget behöver förhålla sig till på något sätt.
     Mycket riktigt händer det inte särskilt mycket, det autofiktiva projektet att skriva livet ställer all dramaturgi på ända. Men fullt så händelselös tycker jag inte att berättelsen är. Tvärtom klär han vardagen i kött, blod, smuts, värme. Romanens Karl Ove befinner sig i tre dimensioner hela tiden. Korta perioder går det på tomgång, ibland blir det lite tjatigt (jag vet inte hur många gånger han måste ”hålla tillbaka tårarna” i andra halvan av boken), men trots det är det något som suger mig fast i historien och när jag trott att jag läst tio sidor har jag istället läst trettio.
     Min kamp 1 är inte fantastisk i sig, men det är ändå stor litteratur som jag inte kan värja mig från, tvärtom finner jag det lätt att inspireras när jag skriver på mitt egna. Knausgårds radikala närvaro i sitt eget liv (och ofrånkomligen andras) är inte utan problem och konsekvenserna för honom själv och framförallt för människorna runt omkring honom är svåra att bortse ifrån. Är det någonstans självupptagenheten visar sig så är det snarare där i tillkomsten av boken än mellan dess pärmar.
     Jag har full förståelse för att man inte gärna läser 3 600 sidor Knausgård-liv på ett bräde, men Min kamp 1 är läsvärd i sig själv och står sannolikt mycket bra på egna ben och då är dryga 400 sidor mer hanterbart.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns över 1 700 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52 (eller köp en bok från bokönskelistan åt mig). Tack! <3

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!