Joan Barfoot
260 s. The Women’s Press 1994 (1994)
Det finns en särskild plats i mitt hjärta för kanadensiska författare. Lyckligtvis har jag dessutom en vän som förser mig med tips, tidigare Carol Shields och nu senast Joan Barfoot (f. 1946). Jag tror vi pratade om Elena Ferrante och kom in på Charlotte and Claudia Keeping in Touch, nu minns jag inte exakt kopplingen, men bara titeln gjorde mig nyfiken. Jag var tvungen att avverka fem månader klassiker först, men sedan gav jag mig i kast med den förhållandevis omgående.
Romanens protoganister Charlotte och Claudia har känt varandra sedan de var barn. Deras vänskap har alltid varit självklar, otvungen och trots perioder av distans, både rumslig och själslig, har de alltid hållit kontakten. Deras liv blev inte särskilt lika, mycket för att de nog inte är särskilt lika som personer. Charlotte blev socialarbetare och fann aldrig varken lust eller ro att stadga sig i något familjeliv. Istället fann hon sig ofta vara den andra kvinnan. Claudia å sin sida blev hemmafru i fyrtio år och mamma till fyra döttrar i ett äktenskap där istället maken Bradley roade sig med många andra kvinnor.
Det fanns få hemligheter vännerna emellan och nog var de fundersamma, ibland till och med kritiska, till varandras val, men vänskapen vilade på ett stadigt fundament: de gav inga råd som inte efterfrågats och deras famnar var alltid öppna, bildligt och bokstavligt, för varandra. I romanens nu har de blivit gamla, Bradley har nyss gått bort och Charlotte gömmer sig i buskarna utanför en av hennes forna älskares hus för att få en glimt in i vilket liv hon kanske valde bort.
I långa böljande kapitel får vi varannan gång följa de nu runt sjuttioåriga vännerna som var för sig resonerar kring de liv de levt, de val de gjort, alltid med vännen som en referenspunkt. Hela liv avtecknas men det händer inte särskilt mycket. Eller: det gör det ju, deras liv har varit allt annat än lugna, men gesterna är stillsamma, eftertänksamma på ett oerhört sympatiskt sätt. Känslan av att de känt varandra för alltid smittar av sig på mig som läsare och jag bjuds in i två kvinnoöden som nog inte var otypiska, men som, resonerar Claudia, nog är en smula omoderna. Hennes döttrar skulle kanske inte gjort samma val som hon gjorde.
Charlotte and Claudia Keeping in Touch liknar i tilltal John Williams Stoner men är på många sätt intressantare, främst genom den glasklara relation huvudpersonerna har. Tyvärr, måste jag säga, verkar den vara lite halvbökig (men inte omöjlig) att få tag i.