Jenny Holmqvist, inläst av Charlotta Jonsson
18 h 17 min. Bokförlaget Forum 2021 (2021)
I tre olika decennier låter debutanten Jenny Holmqvist (f. 1984) sina huvudpersoner fly och fly igen, fly familjen, fly framtiden, fly konfrontationer och fly framtiden. Romanen Drift är svår att bottna i, på gott och ont.
På 1940-talet vill Eva hitta sin egen väg. Det är inte helt enkelt, moderniteten är ännu ung och vad en ung kvinna förväntas göra är alltid inte enkelt. När hon blir med barn med en man som duckar allt ansvar ser hon ingen annan väg än att flytta från Uppsala, flytta så långt hon kommer på, till Thunder Bay i Kanada. Hennes dotter Marta växer upp där, ser hur mamman vantrivs och längtar bort. Hem? Ja, till Sverige och en dag far hon. Marta blir kvar, blir lovad att hon ska bli hämtad, men istället växer en ny familj upp runt henne och mamman är borta.
Martas lillebror James flyttar till San Franscisco på 1980-talet för att plugga, men sugs in i Luis, en man han av en slump möter på en fest. James bygger sin tillvaro på en längtan efter något han varken kan eller vågar formulera.
Holmqvist är en habil berättare och Drift är en roman med stort berättande. Perspektiven växlar och berättelsen om den brokiga familjen väcklas sakta men säkert upp. Varför flyr dem? Varför flyr de inte? Inga svar är enkla, men någonstans finns där ändå ett frö av längtan som är lätt att känna igen. Alla vill vara huvudpersoner i sina egna liv, men ingen av dem lyckas riktigt, av en eller annan anledning. I stunder tycker jag Drift står och stampar lite, som om det inte finns någon där på andra sidan som ser läsaren i ögonen. De är passiva på samma sätt som i The Glass Hotel (2020) som jag nyss skrev om. Det finns mycket mellan raderna, men det får inte riktigt fart. Inte så att det blir dåligt, men så att allt tycks lite … ja, flyktigt.