Ali Esbati, inläst av Figge Norling1
11 h 21 min. Leopard förlag 2021 (2021)
Jag vet precis vad jag gjorde den 22 juli 2011. Inget avancerat förvisso, men ändå. Jag satt klistrad framför datorn i lägenheten på Ågatan. Twitter, Facebook, nyheterna. Jag förmådde knappt lämna datorn för att gå på toa eller äta, för jag hade fullt sjå med att ta in vad som hände i Oslo och på Utøya. Ett högerextremistiskt terrordåd med många döda och desto fler skadade.
En som befann sig på Utøya var den vänsterpartistiske riksdagsledamoten Ali Esbati (f. 1976), som då var där i egenskap av föreläsare, tidigare debattredaktör på Klassekampen och en av grundarna av tankesmedjan Manifest Senter for Samfunnsanalyse (Manifest Analyse). I samband med tioårsdagen av attentaten har Esbati givit ut boken Man kan fly en galning men inte gömma sig för ett samhälle i vilken han berättar om hans upplevelse på Utøya, men också hans bild av ur vad attentaten var sprungna och om upplevelserna efteråt. Och det är inte så uppmuntrande.
I Norge och Danmark har främlingsfientliga partier funnits länge, men förutom Ny Demokrati på 1990-talet tog det tid innan de högerextrema tog plats i riksdagen. Det gör att tidslinjerna mellan länderna inte är helt jämförbar, men då bör man också ha i åtanke att partierna i våra grannländer inte är sprungna ur nynazistiska organisationer.
Esbati ägnar förvånansvärt lite utrymme åt förövaren, trots att denne sade sig ha Esbatis dåvarande partner Marte Michelet som tilltänkt offer. Istället beskriver han ingående ur vilka miljöer och tankeströmmar Breivik hämtade sin inspiration. Inga idéer, inga åsikter, ingenting var eget tankegods, bara detta att agera på det här sättet var något nytt. Det mesta gick att hämta på nätet, bland (självutnämnda) experter, publicerade och efterfrågade. Givet att Breivik var en del av Fremskrittspartiets ungdomsförbund hade man kunnat hoppas att debatten efteråt skulle bli mer nyanserad och det högerextrema en gång för alla kunde förpassas till historiens skräphög, men istället har utvecklingen gått åt helt andra hållet. Fremskrittspartiet tog plats i Norges regering och i Sverige gick vi på några år från att ingen skulle samarbeta med rasisterna till att åtminstone tre partier mer än gärna gör det.
Esbati gör ett mycket gediget arbete med att peka på väven och se att Breivik och dåden är maskor i något större som i allra högsta grad pågår fortfarande. Och ju mer det eldas på, desto troligare är det att det dyker fram fler med samma agenda, metoder och mål som Breivik. Man kan fly en galning men inte gömma sig för ett samhälle är en hjärtskärande och skarp bok som handlar lika mycket om var vi står idag som om den 22 juli 2011. Där bör vi söka lärdom.