I’m with The Bears. Short stories from a damaged planet

Bill McKibben, Margaret Atwood, Paolo Bacigalupi, T. C. Boyle, Toby Litt, Lydia Millet, David Mitchell, Nathaniel Rich, Kim Stanley Robinson, Helen Simpson & Wu Ming
195 s. Verso 2011 (2011)


Klimathotet. Jag återkommer till det här, gång på gång, för att det är mänsklighetens största utmaning och för att jag är, på riktigt, livrädd för framförallt mina barns skull. Jag tänker att mitt litteraturintresse borde hjälpa mig här, för berättelser kan skänka tröst och ge inspiration. Och som i fallet med I’m With the Bears direkt ge en slant till organisationen 350.org. Novellsamlingen är nämligen ett initiativ där allt överskott går till arbetet för en hållbar planet.
     Novellerna fokuserar alla på olika aspekter av klimatfrågan, författarna försöker att göra detta enorma greppbart. Och som man kan förvänta sig när man samlar nyskrivet och gammalt, genreöverskridande och experimentellt, blir det en salig blandning. Någon novell handlar om tidiga klimataktivister som försöker stoppa skövling, en annan om en marinbiolog som får besök av en bekant från sin barndom, men oftast verkar det gravitera mot någon typ av klimatdystopi. Även om jag är intresserad av det också, tänker jag att det måste finnas fler aspekter av temat (vilket det så uppenbart gör när man läser annat).
     På så sätt är I’m With the Bears inte särdeles mycket tröst eller inspiration, snarare varnande fingrar om vad som kan ske om vi inte skärper oss och någon typ av vision om ett liv efter det, vad det verkar, oundvikliga. Det är en ganska fånig sak att reagera på eftersom jag med få undantag (i princip bara The Overstory (2018) när jag tänker efter) bara förkovrat mig i dystopier när jag läst fiktion om klimathotet. Jag antar att det blir tydligare när de samlas på det här sättet.
     Novellerna håller överlag hög kvalitet, vissa utnyttjar formen bättre än andra, medan andra skulle fungera bra även i det längre formatet. Det är också roligt att stifta bekantskap med nya namn: Lydia Millets ”Zoogoing” om en person som blir bildligt uppslukad av tanken på att rädda djur tar upp frågan om att göra djuren till subjekt på ett utmärkt sätt. Wu Ming1 är en fjärdedel av ett italienskt författarkollektiv (hur coolt är inte det?) och novellen ”Arzètula” är nog den bästa av de mer dystopiskt lagda texterna. Och sen har vi ju alltid Margaret Atwood, vars språk, blick och hand tränger genom boksidorna och nästan lämnar fysiska spår på läsaren, trots att hennes ”Time Capsule found on the Dead Planet” är den kortaste av texterna.
     Framförallt är I’m With the Bears ett bra initiativ, jag tycker att det finns utrymme för fler med samma goda syfte.

Första besöket? På Ackerfors.se finns över 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Stötta mig gärna via Ko-fi (knappen nedan), swisha ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp något i min butik, följ mig på någon plattform och dela vad jag skriver, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack för att du läste!

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!