Den här artikeln är med i boken Om drömmar och rastlöshet. Utvalda texter 2009-2021. Hela innehållsförteckningen, samt var du skaffar den, finns om du följer länken.
2013 avslutade Margaret Atwood sin efter katastrofen-trilogi som inleddes med Oryx and Crake (2003) och följdes av The Year of the Flood (2009). Avslutande MaddAddam sätter punkt för en av litteraturens mest hisnande berättelser om människans undergång, men också om motstånd och medmänsklighet.
Jag har försökt att skriva nedanstående utan att avslöja handlingen, men är du väldigt känslig för sådant föreslår jag att du först sträckläser böckerna och sedan återkommer. Det är de värda.
I Oryx and Crake möter vi Snowman, den enda — vad det verkar — överlevande människan av den gamla sorten. Han är ensam och på randen till vansinne, men har blivit sändebud för den nya sortens människors gud: Crake. Dessa nya människor kallas ”crakers” och är genmanipulerade för att vara ”perfekta”; de äter blad, de attraherar inte mygg och de saknar kroppsbehåring, bland annat. Sida vid sida lever de, crakers och Snowman, och parallellt med hans berättelse om hur de lever nu berättar han om vad som hände innan katastrofen och hur det gradvis blev oundvikligt.
Bokens titelpersoner, Oryx och Crake, kommer från tiden innan. Crake är ett vetenskapligt underbarn som snabbt klättrar på maktstegen i företagen, som av allt att döma styr världen efter eget gottfinnande. Han specialiserar sig på genmanipulation och lovar guld och gröna skogar åt de som sponsrar hans projekt. Oryx, å andra sidan, är en flicka som Snowman, eller Jimmy som han då hette, faller handlöst för efter att ha sett henne på en porrsajt i tonåren. På något magiskt vis, många år senare, dyker hon upp på riktigt och blir en stor del av såväl Jimmys som Crakes liv.
Med ganska enkla medel kommer Atwoods värld till liv och man förstår att det samhälle som fanns innan katastrofen utlöstes är mycket lik vår egen, bara uppskruvat några snäpp. Företagen regerar och sluter in sina anställda i skyddade kolonier för att de inte ska utsättas för de vanliga människorna och de vanliga människorna lever i mer eller mindre laglösa slummar, plebejghetton. Mer eller mindre, för laglöst är det bara tills företagens intressen hotas, då är det istället deras lagar som gäller. I fråga om förströelse är såväl sex som våld vardagsmat, inte sällan någon kombination därav, för den delen. Det är av allt att döma en vidrig värld och kanske är undergången välförtjänt?
Liksom i Oryx and Crake har The Year of the Flood en dåtid och en nutid, däremot två berättare. På varsitt håll befinner sig Toby och Ren, överlevare — kanske de enda. Toby är företagsam och driftig och gör vad hon kan för att säkra sin egen överlevnad i denna ensamma värld. Hon försöker att odla grönsaker och försöker att skydda grönsakerna undan grismänniskohybriderna, Pigoons, som gör livet surt för henne. Ren, å sin sida, är instängd i ett bunkerliknande rum som visserligen har övervakningskameror ut i resten av byggnaden, men också ett lås som hon inte har kombinationen till. Båda var de, innan katastrofen, del av en religiös grupp som kallade sig God’s Gardeners. Med helgon som Dian Fossey, Jacques Cousteau, Rachel Carson och Jesus, har de föresatt sig att leva ett grönt och naturligt liv utan att döda andra levande varelser. Även människan är en del av det naturliga kretsloppet. De betraktas av allmänheten som tokiga fanatiker och trivs bra med det.
The Year of the Flood visar än tydligare hur livet såg ut för de utanför företagens kolonier, detta vildland där SecretBurgers sålde mat med oidentifierade djurdelar till i princip alla och de som begick grova brott blev tv-underhållning i så kallade Painball-spel (lite Battle Royale, lite The Hunger Games). Samtidigt gör ju Gardeners motstånd på sitt vis, de demonstrerar, de skyddar de som rymmer från kolonierna och de sjunger psalmer. Framförallt visar de att det går att leva ett annat liv.
Margaret Atwood gör en hel del saker väldigt bra. Hon portionerar ut informationen om såväl intrigen som världen på ett sätt som gör det nästan omöjligt att sluta läsa. Sakta men säkert vecklas allting ut och blir tydligt samtidigt som det ger läsaren möjlighet att spekulera och fundera kring sakernas tillstånd.
Mästerligt avvägt är även det magstarka. Atwood avhandlar ämnen från barnpornografi och prostitution till våld som underhållning, avancerad genmanipulation och förtryck som affärsmodell utan att moralisera. Istället låter hon det tala för sig själv. Det är vågat och svårt att göra bra, men hon lyckas verkligen.
I trilogins avslutande del, MaddAddam visar det sig att fler har överlevt om än inte utan såväl själsliga som kroppsliga ärr. Överlag tycks de som var Gardeners eller gjorde motstånd på andra sätt ha klarat sig bättre än övriga. Om det är med Guds försyn låter vi vara osagt. De överlevande har börjat socialisera med de genmanipulerade människorna, kanske främst av pliktkänsla. Crakers var designade för att inte förstå våld, begripa fara. När människorna försvunnit skulle deras djuravstötande urin räcka för att skydda dem, var planen. Nu blev det inte riktigt så och då behöver de perfekta människorna skyddas undan ondskan.
En stor del av MaddAddam utgörs av samtal mellan någon av den gamla sortens människorna, oftast Toby, och de nya sortens människor. I Oryx and Crake satte Snowman på sig sin Red Sox-keps och lyssnade på sitt armbandsur för att kunna återberätta historier om Crake. Evangelierna handlar om hur Crake skapade crakers och Oryx alla djuren, men allt eftersom tillkommer fler och fler berättelser, fler och fler personer som behöver beskrivas och få sina historier berättade.
Men dessa crakers är inte så bra på abstrakt tänkande, saker de inte sett och har ett tämligen begränsat ordförråd, så samtalen blir inte helt smidiga.
And then Crake went to his own place, up in the sky, and Oryx went with him.
I don’t know why they went. It must have been a good reason. And they left Snowman-the-Jimmy to take care of you, and he brought you to the seashore. And on Fish Days you caught a fish for him, and he ate it.
I know you would never eat a fish, but Snowman-the-Jimmy is different.
Because he has to eat a fish or he would go very sick.
Because that is the way he is made.
De halva dialogerna, enligt exemplet ovan, är extremt bra. De är roliga och välskrivna, förstås, men rymmer också mycket om hur crakers är beskaffade. För all del, de illustrerar även många av vår världs logiska luckor och konstiga påfund och här någonstans finns kanske förklaringen till varför jag finner Atwoods efter katastrofen-trilogi så omåttligt briljant. Den är, förvisso så som all bra science fiction är, en trovärdig spegel av vår värld och var vårt samhälle är på väg. Det är förstås förstorat en del, men inte utan att förlora basen. Hur långt är egentligen steget från ett ja till TTIP (”frihandelsavtalet” som tillåter företag att dra stater inför rätta för utebliven vinst) till maktfullkomliga megaföretag? Än så länge finns det inte dokusåpor för allt, men steg för steg tänjs gränserna för underhållningen. Redan idag odlas mänskliga kroppsdelar på djur och såväl växter som animalier förädlas på icke-naturlig väg. Framsteg är inte nödvändigtvis av ondo, men inte heller av självklarhet bra, vilket Atwood visar mycket tydligt.
Margaret Atwoods Oryx and Crake, The Year of the Flood och MaddAddam är var för sig mer än läsvärda för hennes levande och emellanåt humoristiska språk och avgrundsmörka fantasi. Tillsammans utgör de dock en helhet som få andra litterära verk kan matcha. Vi kan lära oss mycket, om vi bara öppnar ögonen och tillåter oss.