Om maskrosen i gräsmattan sommaren 2018

När jag ser den här bilden känner jag en lätt hjärtklappning.
     Bilden föreställer vår radhusgräsmatta, bara några steg från uterummet vars glasrutor kunde få luften därinne att koka, fotograferad 30 juli 2018 klockan 10.05 en måndagmorgon mitt i min semester. Inga filter. Ingen manipulation. Allt är gult, gult, gult som ett nystan med snabbnudlar. Hade jag höjt linsen hade buskarna och träden varit nästan lika gula. Bara en maskros klarade av att stå emot tre månader av hetta. Jag gjorde det med nöd och näppe.
     Hjärtklappningen som fortfarande kan anas fick mig att skriva en roman om hur det är att vara förälder när barnens värld mer eller mindre bokstavligt brinner upp. Det var för mig en sorts ventil, en öppning i den täta bubblan som är förståelsen av klimathotet. Kanske ett halmstrå (gult) att greppa när hoppet är för tungt att bära. Vad som blir av romanen vet jag inte, bara en känsla av att tiden rinner iväg. Värmerekord, skogsbränder, översvämmade städer, vissa med tunnelbanesystem, pandemi.
     Kanske är det tur att andra gått före. Just nu läser jag Kim Stanley Robinsons klimatroman Ministry of the Future (2020). I inledningen drabbas Indien av en svår hetta, en hetta som letar sig upp från Robinsons ord och in i strupen på mig. Miljontals dör medan min mun torkar ut och täcket i sängen ligger slängt åt sidan medan svetten rinner av nattvärmen. Sömlöst rör jag mig mellan bränderna i Kanada och katastrofen i romanen. De temperaturer Robinson skriver överträffas av de som rapporteras på nyheterna.
     På samma sätt som författare i alla tider försökt ta makten över, eller sätta ord på mänsklighetens berättelser, har klimatromaner blivit en genre på modet. Om de förändrar någonting är ännu svårt att säga, men kanske lindrar de något. I många av dem kan man se en framåtrörelse och inte bara en varning. Hos Robinson är det (inte bara) ”framtidsministeriet” som med olika metoder utvecklar former för övergången till ett hållbart samhälle. Utopistiskt möjligen, men vägen dit är allt annat än smärtfri. Ännu kan människan påverka, ännu kan människan göra bättre, än är det inte kört.
     Kanske är det inte allt det gula i fotografiet som skrämmer mig mest. Det har torkat förr och kommer göra det igen. Sommaren 2021 har kommit med heta dagar, regn som aldrig kommer, och en påminnelse om något som var, men i skrivande stund strilar regnet ner och på håll kan jag höra åskan gå. Dagvattenbrunnarna tar hand om det som inte jorden suger upp, värre än så är det inte just denna gång, trots att extremväder kommer att bli allt vanligare.
     Nej, det gula, torra, knastrande är inte hela berättelsen, det blir tydligt ju mer jag ser på bilden. Jag tror det är ensamheten.
     En ensam maskros. En grön stjärna.
     Med min roman ville jag skriva över ensamheten med något annat. Jag kan inte vara en ensam grön stjärna, inte du eller någon annan heller. Individuella val är viktiga, vad du och jag gör betyder något, men inte för att de är individuella utan för att de är kollektiva. Gröna stjärnor i hav av uttorkade gräsmattor blir snart underlag för statistik. Jag orkade inte tänka på att vara ensam med min oro om mina barns framtid så jag skrev om det. Om hur fler och fler maskrosor bryter igenom, andra växter också, rotsystem som växer ihop och ger varandra liv att orka bry sig.
     Det finns de som menar att det är kört. Dåliga dagar, när sorgen greppar om min strupe, gör jag det också. Bra dagar tvingar jag samma sorg att bli något annat, en bekräftelse på att jag inte torkat ut på insidan. Att jag är maskrosen och inte det uttorkade gräset. Att hoppet inte är en yxa, som Rebecca Solnit skriver, utan rad på rad för vem som helst att plocka upp. Vi förlorar tid, arter och biotoper varje dag. Vi ska sörja det. Vi måste sörja det, men vi får inte glömma att vi fortfarande finns kvar och att tiden inte stannar med oss.
     Trots obehaget får bilden ligga kvar på telefonen, som numret i telefonboken till någon sedan länge bortgången. En påminnelse, en varning och någonting i skärningspunkten mellan sorgen och hoppet. Ännu grönt.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!