China Miéville, inläst av Ralph Lister
5 h 39 min. MacMillan Digital Audio 2017 (2016)
Det finns alternativhistoria och det finns alternativhistoria. Ofta är det en fråga om ”vad hade hänt om …?” Vad hade hänt om Charles Lindbergh hade vunnit presidentvalet 1940?1 Vad hade hänt om cilivisationer från Sydamerika koloniserat Europa i stället för tvärtom?2 Vad hade hänt om Sverige dragits in i Andra världskriget?3 I somliga fall, exempelvis i romanen The Last Days of New Paris av den brittiska författaren China Miéville (f. 1972), är frågan: Vad hade hänt om någon skapat en bomb som fick all surrealistisk konst att manifesteras i verkligheten och kämpa, i den mån det är möjligt, jämsides partisanerna mot nazisterna i Paris på 1950-talet? Det är, ungefär, så knaskul som det låter.
I 1950-talets Paris kämpar Thibaut mot ockupationsmakten i ett krig som aldrig tar slut. Han verkar, på något sätt, ha en lugnare relation med de många, ofta oberäkneliga konstmanifestationerna som spreds i staden efter den så kallade S-bomben. Av en slump stöter han på Sam som verkar vilja med sin kamera dokumentera manifestationerna och göra en bok som ska kallas ”The Last Days of New Paris”. Sam verkar veta något som Thibaut inte vet och han blir mån om att projektet ska lyckas. Samtidigt har nazisterna allt möjligt ockult fanstyg för sig, vilket inte gör företaget lättare för de två.
Miéville har tidigare visat att han har en enastående förmåga att tänka fram nya världar och fylla dem med mening. Det spelar ingen roll om det är science fiction långt bortom våra horisonter som i Embassytown (2011) eller hårdkokt deckare i ett gränsland som skulle kunna vara alldeles utanför våra fönster som i The City & The City (2009). Egentligen är The Last Days of New Paris inget undantag. Här ser vi ett 1950-tal där kriget fortsatt om än med dessa fantastiska inslag, på något sätt blir det aldrig orimligt att konstverken tagit form och fått liv, fast att det är en ganska … långsökt premiss. Referenser till faktiska verk görs regelbundet och för den konstintresserade blir läsningen lite som en skattjakt.
The Last Days of New Paris har ett efterord där Miéville berättar om hur han fick sig till del romanens berättelse. Det är en historia om en namnlös man vars uppenbart hallucinatoriska upplevelse av kriget genom författarens nyfikenhet tar form. Om The Last Days of New Paris på egna ben är en finurlig kortroman med en knäpp premiss så är det här, i efterordet, den bränner till som mest och den viktiga frågan, för mig, blir inte om romanens berättelse är tagen ur verkligheten utan i stället huruvida Miéville har träffat den åldrade mannen som han påstår eller om även det är fiktion. Frågan gör sig bäst obesvarad.