Henrik Brandão Jönsson, omslag formgett av Elina Grandin
262 s. Natur & Kultur 2024 (2024)
Första gången jag allvar kom i kontakt med det portugisiska begreppet ”saudade” var under Eurovision Song Contest i Turin, 2022. I en svagt upplyst ring står sex kvinnor och sjunger en lågmäld sång: ”Nothing more that I can say, says it in a better way, saudade, saudade”. Sångerskan MARO slutade på nionde plats men var en av mina favoriter jämte Tjeckien och Grekland det året. Begreppet är, liksom svenskans ”lagom” och danskans ”hygge” svåröversatt, men kan beskrivas som en djup melankolisk saknad efter något frånvarande eller förlorat. I boken Saudade besöker journalisten Henrik Brandão Jönsson (f. 1969) platser portugisisktalande flytt från och flytt till för att ringa in vad känslan egentligen är. Och det är en mycket oväntad bladvändare.
Brandão Jönsson bor sedan 25 år i Brasilien, med en fot, som han beskriver det, på vardera sidan Atlanten bär han på en lyxvariant av saudade, men likväl är det Malmö han längtar efter när han är hemma och Rio de Janeiro han längtar efter när han är på besök i Sverige. Vilken är den egentliga hemlängtan? Med journalistisk infallsvinkel pratar han med de personer som flyttat från eller fötts av de som flytt Azorerna, Madeira och Kap Verde, och på de respektive öarna pratar han med dem som blev kvar eller de som kommit tillbaka. Alla vittnar de om samma känsla av att längta bort.
Till skillnad från Brandão Jönsson har de flesta flyttat från armod i hopp om ett bättre liv och något att skicka tillbaka till familjen som blev kvar. Det nya landet, USA eller Venezuela, lovade stort men höll bara temporärt eller delvis sitt löfte. För många fanns inget val, ändå går ångern att skönja. När de väl söker sig tillbaka visar det sig att det de längtade till inte längre finns kvar. Samhällen, bebyggelse och stämning förändras snabbt när man väl tittar bort.
När jag researchade inför Om midsomrarna som var mina (2021-06-25) visade jag min son lekparken där jag alltid lekte som barn, där midsommarstången kläddes och där jag spelade otaliga timmar hockey på den spolade grusplanen. Gatorna däromkring är för alltid en del av mig, de var hela min värld, men även när jag besöker den fysiska platsen visar det sig att både den och jag förändrats på vägen. Det finns dem som hävdar att bara de portugisisktalande kan känna saudade, men även utan ord tror jag känslan är universell. Och att det inte bara är smärta förknippat med saknaden. Det visar om inte annat Brandão Jönsson föredömligt i Saudade, en bok jag hade oerhört svårt att lägga ifrån mig.