Gail Honeyman
383 s. HarperCollins 2017 (2017)
På svenska Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt, Lind & Co (2017)
— Hej, hur är läget?
— Tack, utmärkt, hur är det själv?
— Jo tack, bara bra.
— Utmärkt!
Det händer att man svarar, av ren slentrian, att allt är bara bra. Kanske är det inte det, men det besparar både en själv och den man pratar med omaket att förklara sig och fundera djupare. Det är helt okej att det är så, men för huvudpersonen i Gail Honeymans (f. 1972) roman Eleanor Oliphant is completely fine1 har den funktionella användningen av svaret kanske blivit mer bokstavligt.
Huvudpersonen Eleanor har jobbat som ekonomiassistent på en designfirma i tio år. Inga sjukdagar och inga ambitioner har stått ivägen för hennes passiva önskan att bara jobba där. Innan dess skickades hon mellan fosterhem och innan dess, ja, vem vet? Inte Eleanor i alla fall och hon är väldigt tydlig med att det ska fortsätta vara så. Hon. Vill. Inte. Veta. Hon är nöjd med sitt liv, sitt alldeles ensamma och utstötta liv, för det verkar visst att det är så livet ska vara.
Sedan händer två saker som förändrar hennes liv: Hon går på konsert och blixtförälskar sig i artisten på scen, en förälskelse som alldeles uppenbart måste vara besvarad, för hur kan den inte vara det? Och hennes jobbdator går sönder så den sjabbige IT-teknikern Raymond kommer och de inleder en mycket osannolik vänskap efter att de råkat rädda livet på en farbror som föll omkull på gatan.
Jag ska säga direkt att jag blev oerhört djupt berörd av Eleanor Oliphant is completely fine på ett sätt det var länge sedan jag upplevde. Eleanor är, märker man snart, inte riktigt hemma i det sociala. Hon vill inte ta plats, förstår sig inte på vinkar, hon vill helt enkelt att folk ska säga vad de menar istället för att insinuera. Hennes mamma fick henne att förakta andra som inte nådde upp till deras höga standard, misstro alla som inte var familjen, utan någon som helst vink om att folk är olika. I detta måste Eleanor nagivera och det är inte helt lätt. Raymond, å andra sidan, är omtänksam och tålmodig på ett sätt som Eleanor aldrig någonsin upplevt och han öppnar dörren åt henne till nya trygga rum. Det är utmanande för henne att folk inte alls är så nedriga som hon lärt sig att de ska vara.
Eleanor klarar sig bra, tror sig åtminstone göra det, men det är också lite så psykisk ohälsa opererar. Det går liksom inte alltid att se den utifrån, de egna upplevelserna är ju noll-hypotesen som allt annat jämförs mot. Hur hon fungerar har väldigt lite med att göra med hur hon mår, i det att hon klarat sig bra fram till nu när resursen omtanke slutligen tagit slut. Eleanor Oliphant is completely fine handlar om olikheterna mellan oss, men jag upplever inte att den slätar över eller vill ersätta en funktionalitet för en annan, tvärtom, Honeyman behandlar sin huvudperson med sådan omsorg att det går att både roas av dråpligheterna som sker och samtidigt erkänna henne som en hel och valid person.
Jag kan också känna igen mig själv i Eleanor, i hur jobbigt det kan vara att förstå andra människor, förstå varför de (vi) gör som de (vi) gör, och spela med. Sociala interaktioner är som att lära sig att spela ett instrument under tiden man har en konsert i Berwaldhallen. Det går inte att komma undan.
Eleanor Oliphant is completely fine var en riktigt bladvändare för mig, lockade fram både skratt och gråt, och det känns alldeles utmärkt att kliva in i alla trygga rum tillsammans med Eleanor, Raymond och de andra, även om det ibland gör ont.