Jonas Gren — Tävlingsdräkten

Jonas Gren, med efterord av Sverker Sörlin
64 s. Vendels förlag 2021 (2021)

Skidåkning och poesi, hänger det ihop?
     Ja, kanske. Det finns en form som ofta ska följas: fri vers eller fristil, klassisk stil eller sonett. Det gäller att sträcka sig ut, sätta staven eller punkten på precis rätt ställe, maximera kraft och riktning, föras framåt, in i nästa stavtag eller strof. Entusiasterna är ofta extra entusiastiska dessutom. Likheterna kanske är fler än skillnaderna ändå.
     Poeten Jonas Gren (f. 1981) har väl i någon mån dragit sambandet till sin spets i sonettkransen¹ Tävlingsdräkten. I den får vi möta ett vallande jag som en gång i tiden kämpat mot mål iförd tävlingsdräkt, men som nu står i oset i vallaboden och känner morgonen, tiden då allt måste vara klart, dra allt närmare. Ytbeläggningar ska mättas och svettas, samtidigt som snön omkring boden blir allt ovanligare. Det finns så många fina existentiella lager i sonetterna. En kropp som svarar när startskottet går är en helt annan än den som stumnar, även om medvetandet inuti är detsamma.

Jag stod en natt och mättade belaget.
Den vita lampans sken emot min hand
med borsten över skidan, en i taget
i ångorna i vallabodens land.

Att mätta nya skidor kräver lager
av paraffin som smälts och borstats bort.
Likt de som högg de dödas sarkofager
så övas vi i tålamodets sport.

Ur block av ren granit blev kistan gröpt.
Jag stod och höll ett litet block med valla
petroleum och fluor som någon döpt

till LF 8. Färgen: karmosin.
Jag stod, och såg hur regnet börjat falla,
med strykjärn, borste, sickel, paraffin.

Redan i denna den första sonetten introduceras döden, trots att skidorna är alldeles nya, samtidigt som regnet påminner om tövädret. Töväder som ofta liknas med liv, men som för skidentusiasten innebär tusen och en plågor varav en är oron om det alls ska komma någon snö nästa vinter.
     Många av Grens ord är nog ovanliga inom diktningen, men jag tänker att Tävlingsdräkten på många sätt är en bro mellan många olika tankar: att det går att skriva poesi om vad som helst, ja, men framförallt att det finns något större inom detta vad som helst som (kanske) bara poesin kan åskådliggöra. Att jag gillar form gör mig dessutom extra mottaglig för sonettkransar i allmänhet, och Grens är definitivt inget undantag.