Arkadij & Boris Strugatskij, i översättning av Ola Wallin, omslag formgett av Håkan Liljemärker
215 s. Ersatz 2022
I original på ryska Пикник на обочине (1972)
För den något bevandrade inom science fiction tillhör de sovjetiska författarbröderna Arkadij (1925—1991) och Boris (1933—2012) Strugatskij de mer eller mindre kultförklarade och Picknick vid vägkanten ligger till grund för Andrej Tarkovskijs film Stalker (1979). Boken är en så kallad first contact-roman där utomjordingar har sladdat förbi jorden och gjort för mänskligheten avgörande avtryck men, vad det verkar, själva inte haft några planer på att stanna.
Huvudperson är den amerikanska labassistenten Red Schuhart som också tar sig in i de så kallade zonerna, de områden som har stark utomjordisk påverkan men också rymmer obegripliga och kraftfulla artefakter kvarlämnade efter besöket. Att befinna sig i zonen är inte nyttigt, dödsfällorna är många och de som kommit ut helskinnade tycks i det närmaste förbannade då det i deras spår lämnas sjukdomar, våld och olyckor. Priset artefakterna betingar tycks dock göra risken värd besväret.
I sann rysk litteraturtradition 1 är Picknick vid vägkanten en mycket pratig berättelse med yviga gester vilka inte alltid tycks motiverade. Jag upplever det som lite tröttsamt i längden, men inte utan förlåtande drag. Det bröderna Strugatskij gjorde som var relativt ovanligt vid romanens tillkomst var att låta både huvudpersonen och mänskligheten röra sig lite i utkanten. Red är ingen hjältetyp, tvärtom, skicklig och erfaren i zonen visserligen men utan direkt utmärkande drag och mänsklighetens förståelse för det inträffade är kantad av gissningar varav den mest träffande är den som titeln anspelar på.
I ett samtal med en fiktiv nobelpristagare broderar denne ut teorin att utomjordingarna visst stannade till på jorden, festade (kanske) eller picknickade här, lämnade sina rester och drog vidare till sin egentliga destination. Här i denna icke-antropocentriska bild av besökets påverkan blir Picknick vid vägkanten verkligt intressant. Och jag önskar att detta och konsekvenserna av den idén fick större utrymme i romanen. I en tid där vi lever i konsekvenserna av människans liknande härjningar blir bröderna Strugatskijs skiftade perspektiv något helt nytt, något den inte riktigt kunde vara på 1970-talet.
Picknick vid vägkanten är kanske inte så bra som jag önskat, lite för pratig och lite fel fokus, men som kultklassiker och science fiction-historia är den klart läsvärd och dess förhållandevis ringa längd gör att det finns få anledningar att inte ta sig an den om man är det minsta intresserad av genren.