Ett tag ägnade jag mycket tid åt att försöka förstå klimatförändringarna och hotet vi står inför. Det gör jag inte längre.
Jag skrev en roman (Låt barnen dansa) där jag kanaliserade klimatångesten, en bok för alla oss som känner förtvivlan, vrede, sorg och ensamhet inför klimatkrisen vi befinner oss i. Genom romanen försökte jag närma mig den ständiga strömmen av rapporter om hur illa ställt det är, för jag vet att om jag i normala fall skulle bry mig proportionerligt skulle jag gå sönder. Det skulle varken hjälpa klimatet eller mina närmaste.
Jag har kommit till den insikten att det inte finns särskilt mycket kvar att förstå. Vi kan välja att antingen göra något åt problemet och på så sätt förändra världen i grunden, eller så kan vi välja att låta förändringarna ske ändå, okontrollerade och ödesdigra. Några andra alternativ finns inte.
I min roman fanns essäistiska delar vilka resonerade kring klimatkrisen, hur vi hamnat där, vad vi kan göra åt den och hur vi ska förhålla oss till den. Dessa delar passade väl i ärlighetens namn inte särskilt väl in där, det var inte vad boken egentligen handlade om. I stället är dessa delar stommen till denna text, redigerade, omstrukturerade samt kompletterade med nyskrivet material 2018–2023.
Och som i alla texter med självaktning börjar vi hos de gamla grekerna.
De gamla grekerna
I
När grekerna anföll Troja och med sin list fick trojanerna att rulla in den väldiga trähästen var Trojas öde beseglat. Riket föll. För trojanerna hade nio år av belägring tagit slut som en blixt från klar himmel och berättelsernas såpa-intriger slutade med dödlig utgång för, bland många andra, kung Agamemnon. Det var som om de inte hade kunnat agera annorlunda.
Om hundra år när den moderna människan lever i ruinerna av vår nutid kommer de konstatera att även vårt öde var beseglat. I långa epos skaldade av de (eventuellt) kvarvarande trubadurerna och historieberättarna lever det förflutna kvar. Stormarna som skulle komma kom, översvämningarna var oundvikliga och spolade med sig allt från Maldiverna till Manhattan, maten torkade bort. Det fanns inget någon kunde ha gjort som hade förändrat något.
Tyvärr, säger framtidens Homeros.
II
Ljusets och konsternas gud Apollon blev kär, förtvivlat förälskad, i prinsessan Kassandra av Troja. Betagen skänkte han henne förmågan att se framtiden, men när hon inte besvarade hans kärlek hedrade han sin dygd att alltid vara måttfull och förbannade henne: nog skulle hon kunna se in i framtiden men ingen skulle någonsin tro henne.
När Kassandra som sett vad som var på väg att ske berättade om Trojas fall, om hästen som skulle rullas in genom porten, om sin egen och Agamemnons död, då var det mycket riktigt ingen som lyssnade. Hon sågs som en toka av sin familj, ja, av hela det trojanska folket och låstes in. Om de bara hade ägnat henne ett ögonblicks uppmärksamhet skulle de skrattat åt de optimistiska grekerna och puttat ner hästen i havet som ännu inte hade börjat stiga på grund av smältande isar.
Kanske kommer framtidens Homeros berätta om FN:s klimatpanel. Sjung, o gudinna, om förtvivlan som brann hos mänsklighetens samlade klimatforskarkår. Med bud om framtiden var de knappast osårbara som myternas Akilles, vilket annars hade varit rimligt med tanke på vad som stod på spel. I stället framstod de som en Kassandra vars flod av rapporter om jordens väl och ve inte förmådde att bryta igenom den mur av propaganda, förnekelse och ekonomiska intressen som byggts kring mänsklighetens medvetanden.
Genom århundraden och över samhällens uppgång och fall känner jag Kassandras frustration, likväl som den hos klimatpanelen vi ännu inte benämner i preteritum. Jag vill skrika, en sirensång för alla som inte lyssnar.
III
Historien om Kassandra är en myt till skillnad från klimathotet.
Det är viktigt att komma ihåg det när vi väver berättelserna om vår tid och vad som hände här i början på 2000-talet när skogarna brann och tyfonerna svepte bort hela samhällen.
Är det en fråga om skuld?
Är skammen över att ha bidragit till processen som gjorde slut på mänskligheten som vi känner den så stor att man hellre lever i förnekelse?
Trots mina livsstilsförändringar, mina uppoffringar (som i ärlighetens namn inte är särskilt stora), känner jag ett personligt ansvar när havsnivåerna stiger och snart bara lämnar trädtopparna kvar på öarna i Polynesien. Varje gång jag vrider om nyckeln i bilen eller delar en avokado, hur sällan det än må vara, är det jag som låter bilan falla över nacken på en hotad art. Linjerna mellan mina handlingar och dessa direkta konsekvenser må vara tunna, men de är i mitt samvete starka som trådar av polyeten. Varje plastpåse jag köper, varje kopp kaffe jag dricker är en stöld från mina barn.
Jag är nära att duka under av tyngden.
Så om det är en fråga om skuld föreslår jag en allmän amnesti.
Till dig som är storkonsument av kött, som gillar stora, bensinslukande bilar, som flyger när och fjärran, som alltid arbetat inom industrin, som har shopping som hobby, som placerar dina pensionspengar i kolkraft, som sporrar andra till konsumtion, som inte sorterar ditt skräp, som vägrar handla ekologiskt, som förnekar fakta, som röstar med intressen som förstör klimatet. Till er:
Vi kan alla bättra oss. Vi begår alla misstag.
Nu förändrar vi oss och med oss världen.
IV
Den brittiske filosofen Timothy Morton menar att världen redan har gått under (och med världen får vi anta att det är vår civilisation och allt som vi drar med oss i fallet som åsyftas). Vi kan med oroväckande precishet säga exakt när det skedde, menar hen. Det var i april 1784 och James Watt tog patent på ångmaskinen, säkrade flödet av koldioxid från jordskorpan till atmosfären och människans storskaliga geologiska påverkan kunde inledas.1
Dessutom gick världen under en gång till, för att vara på den säkra sidan, i Trinity, New Mexico, 1945 när den första atombomben provsprängdes.
Båda dessa händelser är så omfattande och så storskaliga att ingen annan slutsats kan dras, enligt Morton. Världen gick under 1784 och 1945 och nu lever vi i effekterna av detta, efter katastrofen om man så vill.
Och med ens förs mina tankar till Kassandra igen.
Troja gick inte under när den grekiska trähästen i god tro rullades in innanför murarna, eller ens när flottan seglade över Egeiska havet, nej, Troja hade redan gått under. Skepp, belägring och hästar var effekten. Kassandra visste och varnade att om Paris gav sig av till Sparta för att hämta Helena var det slutet för Troja.
V
Å andra sidan.
Det är inte omöjligt att världen gick under en gång till, den 23 juni 1988, då klimatforskaren James Hansen inför senaten i USA vittnade om stigande temperaturer och växthusgasernas effekt på jordens klimat. Han inledde sitt anförande:
Jag vill dra tre huvudsakliga slutsatser. Nummer ett, jorden är varmare under 1988 än någon gång under den tid instrumentella mätningar gjorts. Nummer två, den globala uppvärmningen är nu stor nog att vi med stor säkerhet kan tillskriva ett orsak och verkan-förhållande till växthuseffekten. Och nummer tre, våra klimatsimuleringar indikerar att växthuseffekten redan är stor nog att påverka sannolikheten av extrema händelser, så som värmeböljor.2
Under sitt anförande beskrev han tre prognoser. Scenario A där vi inte gör något utan fortsätter på samma inslagna väg som tidigare (med en uppskattad brant stegring av temperaturen till över 1,5 grad varmare 2019), scenario B som får utgöra en medelväg (drygt 1 grad temperaturhöjning), och scenario C i vilket drastiska åtgärder tas till för att skapa ett utsläpp på netto 0 till år 2000 och stanna temperaturhöjningen på omkring 0,5 grader.
Vi har passerat både år 2000 och år 2019 och globalt sett valde vi scenario A när vi kunde ha valt B eller C (eller D eller E eller …).
VI
Om vi antar att världen gick under 1784, 1945 eller 1988 lever vi nu i vad som är denna civilisations nedgång. Kanske krävs det ett Pompeji eller en atombomb för att känna undergångens omedelbarhet. För oss andra kommer vi lunka på i stadig utförslutning, generation för generation får det sämre än dem som kom innan. Jag föreställer mig att dem som levde i Romarriket inte kände av imperiets kollaps förrän årtionden eller kanske århundraden efter år 476 då en despot ersattes av en annan och satte punkt för Västrom.
Kanske är det inte hela världen att världen gått under.
Det verkar onekligen som att vi valde att drastiska och okontrollerade saker (scenario C) skulle ske och ur ruinerna får vi bygga något nytt, mildra effekterna, skapa nya sammanhang, utan varken viljan eller verktygen att driva oss över branten ännu en gång.
Men är det verkligen så det ska behöva gå till?
Vreden
I
Trots allt lidande vi som art upplevt genom historien har mänskligheten aldrig varit i närheten av en katastrof av samma magnitud som klimatkrisen. Inga världskrig, ingen svält, inga naturkrafter kan mäta sig med det som håller på att ske. Vi borde vara arga eller livrädda eller lamslagna eller handlingskraftiga eller bestämda eller kreativa eller …
Det enda vi inte borde vara är ignoranta.
Men förändringarna sker långsamt, de går att ana om man tittar noga: extremväder och skogsbränder i alla ära, de värsta konsekvenserna ligger ännu en bit in i framtiden. En tidsinställd bomb, satt på 10 till 100 år. Än så länge går det kanske att stänga av, åtminstone dämpa effekten, bygga en sarkofag likt den över reaktor 4 i Tjernobyl, göra vad vi kan för att bomben inte ska brisera okontrollerat.
Det är inte konstigt att vi inte vet vad vi ska göra. Vi saknar relevant erfarenhet. Referensramar saknas också. Är det värre än att ha glömt vantarna till barnen en slaskig vinterdag i början av mars? Det känns inte så.
II
Den som roas av astronomi vet att proportionerna i rymden är fullständigt obegripliga.3 Jordens diameter är 12 742 km, solens är 1 391 000 km. 1 300 000 jordklot får plats inuti solen. I utrymmet mellan solen och jorden får det plats 11 740 jordklot, men bara 107 solar. Ett ljusår är ungefär 9 460 730 472 581 kilometer och Vintergatan har en diameter på 105 700 ljusår. Vår närmaste granngalax är Andromedagalaxen. Den är 2 537 000 ljusår bort, eller 24 001 873 208 937 997 000 km. Galaxen GN-z11 är det observerade objekt som är längst bort från oss.4 302 743 375 122 592 000 000 000 km, eller 32 miljarder ljusår. Någonstans på vägen mellan jorden och GN-z11 förlorar siffrorna helt sin mening. De slutar vara storheter som ryms inuti vårt medvetande. Halvera dem och de skulle fortfarande vara obegripliga. Halvera igen och igen och igen och igen.
Allt är så stort och människan så liten.
Avstånden när vi talar om jorden och klimatet är långt ifrån astronomiska, men stora nog att ställa till bekymmer. Koldioxid i atmosfären går inte att se och om det är 350 ppm eller 415 ppm kan vi inte känna, se eller uppleva själva. Det är bara data, men det är livsviktiga data och mänsklighetens framtid bygger på att vi förstår skillnaden. Konsekvenserna av det vi gör idag har en fördröjning på åratal, kanske flera decennier.
På så sätt är det inte bara koldioxiden och det sjätte massutdöendet som skrämmer mig.
Det är själva tiden.
Att vi står handfallna inför klimathotet idag ger år av förväntade katastrofer, till en början försiktigt eskalerande, till dess att miljoner med människor är på flykt, jorden är utarmad och tröskeleffekter lämnar planeten oigenkännlig.
Tid och data. Det är allt vi ännu har. Om vi inte gör något nu spelar inget av det någon roll.
III
Apropå stora siffror, ja.
Att bromsa klimatförändringarna skulle kosta uppskattningsvis 300 miljarder dollar, enligt FNs klimatforskare.5
Om de tio rikaste människorna på vår gemensamma planet delade med sig av 30 miljarder dollar var skulle problemet vara om inte löst så åtminstone tillfälligt under kontroll. Och de skulle fortfarande gemensamt ha 386 miljarder dollar kvar.6
För att tjäna ihop 30 miljarder dollar skulle jag med nuvarande lön behöva arbeta över 750 000 år. Då kan jag inte betala en krona för boende, mat eller andra förnödenheter.
Det hade varit värt det.
IV
Om vinnaren skriver historien är det troligt att ingen historia kommer att skrivas. När allt väl går åt helvete kommer inte ens de rika att skonas. Men de försöker.
För ungefär 30 miljoner kronor kan du köpa dig en våning i en fullt utrustad och undergångssäkrad lyxbunker någonstans i Kansas. Du måste kunna betala utan lån, det säger sig själv att den framtid du ser framför dig när du köper din lägenhet är en framtid utan avbetalningsplaner och kredit. Mat och förnödenheter garanteras i fem år, kommunikationsutrustning är anpassad för behov både före och efter katastrofen, och de tre evakueringsplanerna som finns förberedda delges bara faktiska köpare. Vi andra får osäkra våra vapen och finkamma Kansas i hopp om att syret ska ta slut och de boende kvävs eller kommer ut.
Hur ska man förbereda sig för livet efter en global ekonomisk kollaps eller totala naturkatastrofer? Företaget bakom bunkrarna har svaret, funnet efter år av efterforskningar och säljer nu konceptet dyrt.
Vad säger det om dem som överväger att stänga in sig och sin familj i en lyxbunker under jord snarare än att hjälpa till att rädda planeten för oss alla? Det framgår inte av företagets säljtexter, men svaret är att det är de som är de felande länkarna i mänskligheten och huvudanledningen till att vi andra tvingas leva och överleva i spillrorna av deras luftslott.
Kanske kommer de att lyckas.
Kanske kommer det ur lyxbunkrarna krypa solariebruna företagsledare och valutaspekulanter fem år efter att katastrofen gjort smulor av civilisationen. På sina höga hästar och privilegier kommer de rida runt utan en enda relevant färdighet för artens fortlevnad.
V
I Hyperobjects beskriver Timothy Morton den globala uppvärmningen som ett objekt i sin egen rätt, men för stort, för komplext, för utdraget för att vi människor ska kunna begripa vad det rör sig om. Den globala uppvärmningen är ett hyperobjekt som innesluter och påverkar allt och ingen kan komma undan det, ignorera det eller begripa det.
Osäkerheten ligger inte i dess existens utan i dess utfall. När klimatförnekare frågar ”men vet du det bestämt?” är svaret nej. Vi kan inte med bestämdhet veta vad som är en följd av den globala uppvärmningen och vad som är normala fluktuationer. Vi kan inte med bestämdhet veta att skogsbränderna är en konsekvens, att översvämningarna är en konsekvens, att tyfonerna är en konsekvens. Men givet vad den samlade forskarkåren sett och givet att den globala uppvärmningen, som ett hyperobjekt, omfattar i princip allt, är det troligast att det hänger ihop. På något vis.
Osäkerheten är en black om foten, för osäkerhet är svaghet, tros det, men kring företeelser av denna magnitud finns det ingen hundraprocentig säkerhet. Det är omöjligt, eftersom konsekvenserna inte bara är idag och nu, eller igår och nyss, utan hundratals och tusentals år in i framtiden. Plastmuggen du drack ditt kaffe ur skulle inte brytas ner förrän om 500 år. Även om vi skulle få till ett totalt stopp på utsläpp idag kommer den globala uppvärmningens tröghet göra att sakernas tillstånd inte vänds förrän om hundra år.
Att acceptera att vi inte kan förstå allting i sin helhet, eller ens se resultatet av våra handlingar inom vår livstid, innebär inte att det är omöjligt att göra något åt det. Tvärtom är det avgörande.
VI
”Ni kan bli vad ni vill. Ni kan göra vad ni vill.”
1980- och 90-talisterna, millenniegenerationen, följde på flera generationer som upplevde stora samhällsomvälvningar. Saker blev bättre, inte utan ansträngning, men för många var ansträngningen frikopplad från utvecklingen. Framstegen inom jämlikhet, arbetsrätt, välfärd och välstånd växte successivt fram som nya normaltillstånd följda på varandra. Alla generationer, hittills, har önskat sina barn en bättre värld än den de själva vuxit upp i, men individualismen i detta nya samhälle ignorerade den kollektiva dimensionen. Det gemensamma bygget var färdigt, nu skulle barnen göra vad de ville.
Du kan bli vad du vill. Du kan göra vad du vill. Världen ligger för dina fötter.
Jo, jag tackar, det lät ju förnämligt, men det var inte sant.
Föräldragenerationen kunde skaffa bostad under pågående byggboom, fick sitt första jobb utan utbildning eftersom alla företag behövde personer som kunde jobba. Alla pusselbitar i en övergång från ungdom till vuxen föll på plats och det nya livet kunde ta fart. Säkerligen ansträngde sig många, men det var inte deras överlägsna förmågor som gjorde att de fick jobb och bostad, det var tillfälligheter, ett vakuum som var tvunget att fyllas.
Deras barn, vi i millenniegenerationen, skulle flytta hemifrån när det rådde bostadsbrist, skaffa jobb i skruvstädet mellan robotisering och ekonomisk kris, utbilda oss med hundratusentals kronor i studieskulder utan att för den sakens skull få några varaktiga anställningar. Något vuxenliv var inte att tala om och ingen bildar familj boende i sina föräldrars källare samtidigt som föräldrarna flyger, åker bil och äter kött som aldrig förr.
Fast en del gjorde det ändå, krånglade sig genom hinderbanan eller struntade i dess existens. Millenniegenerationens barn föddes in i ärvda problem som deras föräldrar varken var orsak till eller hade förmågan att lösa på egen hand. Se bara de senaste åren: covid-pandemin, Rysslands invasionskrig i Ukraina, elkris och skenande priser på i princip allting och som måste täckas upp av dem som har minst.
Att bli vad man vill och göra vad man vill var aldrig aktuellt och att önska en bättre värld åt sina barn är ingen idé för att ens föräldrar, de som lovade världen, just nu håller på att lägga den i ruiner.
Millenniegenerationen var den första att inte ha det bättre än sina föräldrar. Det var där utvecklingen vände. För drygt trettio år sedan.
Inte nu.
Nya ord
I
Vi behöver nya ord för det som händer omkring oss.
Ordet ”miljöförstöring” rymmer inte den våldsamma kraft som frigörs varje sekund, varje dygn, året runt.
Att knyta min näve och med hög hastighet och bra vinkel återkommande föra den mot en oljemiljardärs ansikte är våld, straffbart under rubriken misshandel. Jag skulle bli haffad, dömd och straffad, inburad och stigmatiserad under återstoden av civilisationens framtid. Det är långt ifrån det yttersta brottet, men det är våldsamt och det är framför allt konkret.
Att med pumpar och tjocka rör riva stora sår genom både natur och samhälle är i stället entreprenörsanda trots att lidandet är större, konsekvenserna värre. Det är inte straffbart, ingen ansvarig kommer att frysas ut och inga offer kommer få upprättelse.
Att packa sin väska och med hög hastighet och bra vinkel återkommande flyga över halva planeten är att unna sig, ett gott dagsverke för somliga. Att det är på våra barns bekostnad spelar ingen roll, vissa av dem som kommer drabbas är ännu inte födda, har inte ens bankkonton att placera skadestånd på och lika bra är kanske det för väljer man inte noga används pengarna på kontot för att investera i samma miljöförstörande verksamhet.
Vår vokabulär innehåller inga ord som kan beskriva det här. Inte juridiskt, inte existentiellt.
Hur ska vi kunna bekämpa, straffa eller ens förstå det vi inte kan beskriva?
II
Folkmord blev ett begrepp först efter andra världskrigets fasor. Detta trots att människans historia är lång och blodig, med i princip kompletta förintelser av olika folkslag över hela jorden långt innan dess.
När Nürnbergrättegångarna drog i gång för att nazisterna skulle ställas till svars för sina brott behövdes en rubricering för att beskriva förintelsen av judarna, det tyckte åtminstone den polske juristen Raphaël Lemkin som förlorat hela sin familj. Och många med honom.
Idag är brotten andra men omfattningen densamma.
Hur ska vi kunna förstå att människor genom sina företag fortsätter att släppa ut växthusgaser, fortsätter sin överproduktion, fortsätter att tänja på jordens gränser till dess att de i stort sett är utplånade, tillsammans med en stor del av planetens djur? Forskare har varnat för effekterna under lång tid, allmänheten tycks ha förstått7, ändå kan man ostraffat starta kolkraftverk, chartra folk kors och tvärs över jorden, sälja bensindrivna bilar.
Det är att stjäla från framtida generationer.
Det är att serieutrota hela djurarter.
Det är att bedriva krig mot hela nationer.
Det är att vandalisera och misshandla hela ekosystem.
Det är mordbrand och väpnat rån.
Allt i berått mod. Ständigt upprepade förseelser.
Det är livstids fängelse, men ingen hålls ansvarig och ingen kan heller dömas. Inga skadestånd kommer betalas ut för vad som kan vara det värsta brott mänskligheten utsatts för.
III
Ordet ”ekocid”, i betydelsen livsmiljöförstörelse och storskalig miljöförstöring, har använts länge, men inte särskilt utbrett. På senare tid har röster höjts för att ekocid ska klassas som ett brott som hanteras av internationella brottmålsdomstolen. Att tala om ekocid jämte exempelvis folkmord och krigsbrott sätter företeelsen i sitt rätta sammanhang och bidrar med en juridisk dimension.
Det ska väl inte behövas, kan man tycka, men det är värt att minnas att 100 företag står för över 70 % av mänsklighetens samlade utsläpp och de förstår juridik mycket bättre än medmänsklighet. Ska de kunna ställas till svars är det kanske inte på moralisk grund utan på juridisk, möjligen ekonomisk.
Jag kan inte mycket om lagar och juridiskt finlir, men det tycks mig rimligt att storskalig och systematisk ödeläggelse av gemensamma och livsnödvändiga miljöer inte ska gå ostraffat.
När IPCC släppte sin rapport 28 februari 2022 höll inte FN:s generalsekreterare Antonio Guterres igen: ”Dessa fakta är obestridliga. Detta sätt att avsäga sig ledarskap är kriminellt. Världens största utsläppare är skyldiga till mordbrand av vårt enda hem.”8
Jag är beredd att hålla med.
IV
Klimatförändringar? Klimathot?
Vi pratar om processen som om det är något som väntar, som ligger i framtiden.
Hot går att undvika, det hänger över oss men om vi gör det vi ska – lämnar över mobilen eller borstar tänderna – kommer vi undan de värre konsekvenserna. I de allra flesta fallen väljer vi att lämna bort pengarna och inte livet.
Förändringar kan till och med ses som positiva. Vi rider förändringarna, anpassar oss. Kan du leda i förändring eller är flexibel har du ett starkare cv. På kommunstyrelsebord runt om i landet klubbas förändringar för förändringarnas skull. Kontor blir landskap trots forskningen som tyder på nackdelarna, enorma arenor reses trots att de aldrig kommer att betala sig.
Det som sker omkring oss är varken hot eller förändring. Det är omedelbart. Det är nu. Det har redan skett.
Skadan har redan skett.
Vi borde prata om klimatskada.
Vi måste hantera situationen som en sådan.
Det är inte försäkringspremier som ska betalas in, det är ersättningen som ska betalas ut. Vi behöver vård, rehabilitering, medicin. Våldsverkarna ska få rött kort, två minuter eller, ännu hellre, skaka galler.
Hade det varit ett benbrott hade vi behandlat direkt, opererat med precision, stadgat och vilat. Men nu är det inget benbrott, det är ett brott mot mänskligheten och det är redan begånget.
V
En del är redan här, annat är på väg. Värre stormar, längre torrperioder, svårare bränder, större vågor. Med väder kommer vi mena mycket större spann. Högre toppar, djupare dalar. Extremer. Exakt vad och var och hur mycket vet vi inte, men en enig forskarkår menar att en tydlig effekt av det förändrade klimatet är värre naturkatastrofer.
Dubbelheten går inte att ta miste på. Ett bakvänt förlopp. En sjuk kropp har symptomen först, i klimatforskningen är gången en annan. Diagnosen är har varit tydlig länge, effekterna kommer på något sätt, vissa med full kraft redan synliga på nyhetsplats, andra kommer framtida generationer få hantera.
Förutsägbart, men omöjligt att förutsäga.
Om klimatskada är vad vi drabbats av nu, vad vi dragit över oss själva och allt liv på jorden, är klimatkaos det som väntar. Klimatkaos som kontrast till den relativa ordning som än så länge går att upprätthålla. Lugnet före stormen, om man så vill.
VI
Det är människans omvärld, människans plats som håller på att gå förlorad framför våra ögon. Självklart känner vi sorg och ilska, en fysisk smärta som vi inte kan ringa in, men som icke desto mindre är placerad någonstans mellan hjärtat och solarplexus.
Ska man tro den australiske miljöfilosofen Glenn Albrecht är det solastalgi vi känner.9
Solastalgi är, skriver Albrecht, bokstavligen smärtan eller illamåendet som orsakas av förlusten eller bristen på tröst och känslan av isolering kopplad till det nuvarande tillståndet i ens hem och territorium.
Han har observerat företeelsen bland ursprungsbefolkningar som sett sina områden och sin kultur malas sönder under invasiva samhällens framfart, hos jordbrukare som ser sina kreatur och skördar förtvina på grund av utarmad jord, torka och svält. Det är en rent existentiell smärta vars effekter kan ses i statistiken över psykisk ohälsa, självmord och alkoholism.
Vad som är ens hem eller territorium är fråga om skala. För många Albrecht mött är det en mindre geografisk omfattning även om smärtan är omätlig. Tänk om vår beboeliga planet kan rymmas inom begreppet. För många som är engagerade i klimatkampen är förlust av och brist på tröst avgörande faktorer till varför läget känns så svårt. Jag ser det hos andra. Jag känner det själv. Man kan vara isolerad, socialt eller fysiskt, på ett sätt som omöjliggör en känsla av gemenskap eller framgång. Tillståndet på vår hemplanet är trots allt akut.
Om vi förstår känslan som ett psykologiskt tillstånd med ett namn, solastalgi, och ett sammanhang, kan det hjälpa oss att också förstå hur klimatförändringarna inte bara är ett hot mot mänskligt liv utan också sätter sig i våra sinnen.
VII
Vilka ord vi än väljer för att beskriva processen vi befinner oss i finns det en sak vi inte får glömma. När Raphaël Lemkin ville beskriva det brott nazisterna gjort sig skyldiga till var det ett försök att rikta om strålkastarna, skänka världen en ny dimension. Metoden må ha varit juridisk, men målet var framåtseende mänskligt.
Vi kan inte tala om det vi saknar ord för.
Vi kan inte överlåta makten att definiera samtiden till dem som förstör den.
De som fördröjer, förnekar, och förstör använder samma metod för att så split och förvirring. Deras ord är ord som förmildrar, förvillar, förlöjligar. För varje förslag för de fram ett förvridet budskap, kramar ur varje uns av allvar. Det är förjävligt.
Det är förjävligt och vi som vill se en framtid för barn och djur, för mänsklighet och växtlighet, måste ta kommandot. Ta i från tårna.
Milda ord kommer aldrig torka våra tårar.
Djur
I
En vanlig sommardag i Mojave-öknen, Kalifornien, är lika varm som den extrema hettan som lade sig över Sverige sommaren 2018. I öknen återfinns en av jordens hetaste platser, Death Valley, och, fram till 1970, en alldeles särskild fisk. I de varma källornas utflöde, och bara där, levde den lilla karpfisken Tecopa pupfish (Cyprinodon nevadensis calidae). Värmetålig upp till fyrtiotre grader Celsius och extremt specialiserad för just den platsen på hela vår planet. Kanske var den dömd att dö ut på sikt, men vi människor hjälpte inte till att göra processen långsammare.
På 1950- och 1960-talen ökade intresset för de varma källorna enormt. Potentialen för turister var stor och när badhusen byggdes förändrades medvetet vattenflödet för att bättre passa turistnäringen. De båda utloppen blev ett, bassängerna breddades. Till följd av detta blev strömmarna starkare och andra fiskar, bland annat den närbesläktade Amargosa River pupfish (Cyprinodon nevadensis amargosae), flyttade in hos Tecopa pupfish. Konkurrensen blev stor och de båda arterna av pupfish började föröka sig med varandra.
1966 var arten nästan utdöd, några år senare hittade man bara individer som redan förändrats av parningen mellan arterna. Sista Tecopa pupfish hittades 2 februari 1970. Hybridarten var utdöd något år senare, och dåvarande vice inrikesminister i USA, Robert L. Herbst, kommenterade denna klart undvikliga utplåning: ”Människornas projekt som så förstörde deras habitat kunde, om det hade planerats väl, ha säkrat dess överlevnad.”10
Tecopa pupfish står ändå för alltid inskriven i historieböckerna. 28 december 1973 undertecknades Endangered Species Act av USAs dåvarande president Richard Nixon. Den lagstadgade att en rad arter skulle skyddas undan mänsklighetens giriga framfart. Ett knappt decennium senare var Tecopa pupfish den första art att strykas från listan på grund av definitiv utrotning.
II
USAs fyrtiofemte president lovade att landet skulle lämna Parisavtalet och 4 november 2020 var det klart. Ett av de smutsigaste länderna på jorden räknat i utsläpp per capita tyckte avtalet var orättvist.
Donald Trump hade sin politiska linje klar från valkampanjens första dag. Rasism, klimatförnekelse och någon form av anti-elitism som verkar sluta sig som en bubbla kring honom. Varken forskning, tidigare etablerade sanningar eller det faktum att han själv tillhör världens orimligaste elit tycktes bekomma honom. Träsket skulle tömmas på korruption, sade han, för att i nästa stund anställa sin dotter med make i ledande roller inom administrationen. Presidentbudgeten spenderades på golfresor. Om det var aningslöshet eller något som gränsar till ondska var omöjligt att avgöra och ingenting som hänt sedan han försvann från Vita huset tyder på att sista kapitlet är skrivet.
2017 fann den kanadensiske entomologen Vazrick Nazari en stävmal i södra Kalifornien. Nyligen upptäckt i ett område som annars är väl utforskat är slutsatsen tydlig: dess existens är hotad. Utmärkande och särskiljande för arten är dess blonda, frisyrliknande fjäll ovanpå huvudet. Nazari döpte arten till Neopalpa donaldtrumpi för att, enligt honom själv, sätta fokus på att många platser behöver skyddas för att obeskrivna arter ännu kan finnas kvar.
I Panama finns en maskliknande amfibie. Grå, slemmig, slingrig och ungefär en decimeter lång. Mestadels lever den under jord, i princip blind med enbart förmågan att skilja mörker från ljus, och för att finna föda använder den tentakler som sitter intill munnen. Vid fara gräver den sig djupare och djupare ner i jorden. När den fått avkomma ömsar den skinn som barnen sedan kan livnära sig på. Dessutom är den oerhört känslig för klimatförändringar och riskerar att även den snart vara utdöd.
I december 2018 höll Rainforest Trust en auktion för att namnge nyupptäckta arter i Sydamerika. När den lilla amfibien lades, bildligt, under klubban betalade ett företag 25 000 dollar för att den för alltid skulle bli ihågkommen som Dermophis donaldtrumpi. Likheterna var allt för slående.
Alla var dock inte missnöjda med presidenten. 2016, under pågående presidentvalskampanj, upptäckte William R. Thompson Jr. en etthundratio miljoner år gammal fossil från en sedan länge utdöd sjöborre. Thompson önskade förändring och för att hedra sin favoritkandidat och göra denne till en permanent del av vetenskapen fick sjöborren namnet Tetragramma donaldtrumpi. Det är sannolikt det närmaste vetenskapen USAs fyrtiofemte president kommer.
19 februari 2021 välkomnades USA tillbaka till Parisavtalet. Nu återstår bara att hedra det.
III
När jag kollar Google Maps för att få en bild över Stora barriärrevet är allting svart. Jag misstänker att det är på grund av något nätverksproblem, men jag tar ändå åt mig av allvaret i det jag ser. Det enorma området utanför Australiens nordöstra kust förknippas främst med färgglada fiskar som i rask takt förlorar sina hem. Det är inget mindre än en katastrof som vi människor låtit ske.
Vad som inte är lika uppenbart är att det finns liv på de korallöar som bryter ytan runt reven. En av dessa är Bramble Cay, 340 meter lång, 150 meter bred, i nordligaste delen av revet nära Papua Nya Guinea. Ön består mestadels av sand med låg, glest växande vegetation. Där levde fram till för bara några år sedan den mosaiksvansade råttan (Melomys rubicola).
Det är allmänt känt att råttor är ett seglivat släkte, svåra att bli av med, bra på att överleva, kusligt pragmatiska. Det gällde säkert även den mosaiksvansade råttan, men ändå. 2016 konstaterade Queensland’s Department of Environment and Heritage Protection att djuret var utdött.
Detta representerar sannolikt det första däggdjur som dött ut till följd av antropogen, det vill säga av människor orsakad, klimatförändring, konstaterade de.
På många ställen i världen är stigande havsnivåer inget hot, men för Bramble Cay och många andra öar i världshaven är det direkt förgörande. Översvämningar ledde till habitatförluster och snart var den lilla korallön obeboelig för gnagaren.
Det här är bara toppen på ett hastigt smältande isberg.
Den mosaiksvansade råttan hade gått att rädda, liksom många av de andra som riskerar utplåning på detta vis. Hotet är inte okänt, processen är långsam, men viljan verkar inte finnas och om den mot förmodan finns saknas likvida medel. Kanske är det bruna lilla djuret inte sött nog att rädda, det var åtminstone vad ornitologen John Woinarski vid Charles Darwin-universitetet hävdade.11
IV
Från La Paz på halvön Baja California på Nordamerikas västkust, kan du ta båten till Isla Espíritu Santo för att se några av naturens under: stora stim av hammarhajar, sjölejon, havssköldpaddor, allsköns fåglar och fiskar, och inte minst den svarta åsneharen som bara lever där av alla platser på vår jord.
1995 utsåg UNESCO ön till en biosphere reserve, ett gott exempel på hur ett balanserat förhållande mellan människan och naturen kan se ut. Talande nog kände sig miljöskyddsorganisationen The Nature Conservancy 2003 sig tvungna att köpa ön för att dess rika djur- och växtliv inte skulle förstöras.
Om du befinner dig vid Isla Espíritu Santo och tittar ut över Californiaviken kan du möjligen få en skymt av kalifornisk tumlare, Vaquita (Phocoena sinus). Det är den minsta av alla valar, lite knubbig och med ringar runt ögonen. Kanske så många som tio individer, men där tar det stopp. Fler finns nämligen inte. Varken där eller någon annanstans.
1997 räknades det till sexhundra individer, 2015 fanns sextio och vid senaste räkningen uppskattades antalet till någonstans runt 10.12
Huvudorsaken till utdöden anses vara fiske, inte valjakt.
I Californiaviken och bara där finns även den mycket hotade kaliforniska vekfisken (Totoaba macdonaldi), en varelse med spetsig nos, stor mun, rejält underbett och en smaskig simblåsa. Mellan 1942 och 2007 har antalet fiskar minskat med nittiofem procent. Näten som var tänkta för vekfisken fångade även tumlare. Trots omfattande arbete för att rädda arterna fortgår utrotningen.
Att sälja en simblåsa riktigt dyrt nu är tydligen värt priset att inte bara dess rättmätiga ägare utan även andra arter omkring dem kommer raderas från jordens hav.
Den kaliforniska tumlaren verkar dö ut, vekfisken har ännu en chans.
V
När Biscaya-bukten och dess väldiga djup bildades pressades den iberiska kontinentalplattan mot den Eurasiska och bergskedjan Pyrenéerna reste sig. Jordytans geologiska omformning har skett i omgångar och över miljontals år, men nu är bergskedjan framför allt en fysisk manifestation av en påhittad gräns, den mellan Spanien och Frankrike.
I väst står skogen tät, men ju längre österut man följer bergskedjan, desto mer kargt ter sig landskapet. Det var inte länge sedan fyra närbesläktade arter av stenbock fanns på den iberiska halvön.
1892 dog den portugisiska stenbocken (Capra pyrenaica lusitanica) ut, jägare dödade dem ohämmat för dess kött och för de besoarer som fanns i deras magar och som ansågs ha medicinala krafter. Den pyreneiska stenbocken (Capra pyrenaica pyrenaica) var vid tidpunkten för dess portugisiska släktings utdöende vanlig i Spanien, men människorna jagade även dem, givetvis, och i takt med att andra hovdjur importerades minskade möjligt bete och sjukdomar som den pyreneiska stenbocken var känslig för spreds. En population överlevde i nationalparken Ordesa, en liten och stadigt minskande grupp som till slut bara bestod av en individ: Celia. Den sista hanen dog 1991 men inte förrän 1993 sjösattes ett program för att arbeta för artens fortlevnad.
Celia tillfångatogs, forskare tog ett prov av hennes genstruktur och hon släpptes igen. Tre år senare, 2000, dog hon av ett fallande träd och arten var officiellt utdöd. Eller?
Forskarna hade genprovet och ett bioteknikföretag satte i gång arbetet med att klona Celia. 2003 föddes klonen och för ett litet ögonblick fanns hopp. I tio minuter levde den. I tio minuter var den pyreneiska stenbocken inte utdöd utan återuppstånden. I tio minuter, sedan dog klonen av lungdefekter. Forskarkåren är fundersam kring underarternas särart, det bör tilläggas. Kanske är stenbockarna inte så pass skilda åt att kunna tas för egna arter och på så sätt räddas de med en taxonomisk justering snarare än en genteknisk.
VI
Djurarter må dö ut för vår hand, bara det ett enormt slöseri, varje varelse värdefull i sin egen rätt, men det är framför allt mänskligheten, inte planeten eller ens naturen, som riskerar att slås i spillror. Det är människorna. Civilisationen om vi så vill. Snart efter att de rikaste knuffat ut oss alla i glömska kommer maskrosor bryta fram, betongen kommer täckas av mossa och murgröna, bli hem till de arter som lyckades överleva oss, hittade nya sätt att leva på, något vi människor inte klarade. Trähusen kommer bli mat åt maskar och mylla åt frön som för lite sedan såg så sköra ut, som om vi människor var de enda som kunde bringa dem liv.
Visst, spåren efter oss, all denna förbannade plast inte minst, kommer finnas kvar långt efter att larverna ätit upp den sista människan, men ingen kommer minnas varför.
VII
Somliga hävdar att mänskligheten, helt eller delvis, måste bort för att jorden ska klara sig.
Jag tillhör inte dem, hänfaller ogärna åt ekofascism lika lite som jag sympatiserar med den vanliga sorten. Jag tror att vi människor egentligen är bättre än så, inte som juridiska personer nödvändigtvis men som kollektiv åtminstone.
Vi behöver se att naturen och dess beståndsdelar har ett värde i sin egen rätt och skulle klara sig bra utan oss utan att vi för den sakens skull måste acceptera att mänskligheten försvinner. Det är fullt möjligt att samtidigt värna det som finns omkring oss och sörja det som håller på att ske. Så vitt vi vet är det bara vi människor på denna planet som kan göra den distinktionen, även om det tycks svårt.
Målet måste ändå vara att någon form av civilisation ska kunna rymma alla miljarder människor utan att förstöra allt omkring oss. Vi behöver forma en etik, ett sätt att leva, som värnar varje beståndsdel av naturen och som tar ansvar för de följder som kommer av att vi, oundvikligen, är människor. Vi måste äta, vi måste dricka, vi måste bo, vi måste älska, vi måste fördela det som är oss givet så att alla ryms.
Det är säkerligen svårt, men det är inte omöjligt, så länge vi inte väljer att misslyckas.
VIII
Och ibland måste vi välja. Det är smärtsamt och det är svårt.
Det som är bra för klimatet kan vara dåligt för artrikedomen. Det som gynnar den biologiska mångfalden kan sätta käppar i hjulet för hållbara lösningar.
För den som vill göra rätt är denna motsättning plågsam även om de allra flesta åtgärderna faktiskt gynnar båda delarna.
Klimatförvillarna nosar efter motsättningar, sprickor att banka in kilar i. Ibland passar det att bry sig om hur vindkraftverk påverkar rovfåglarna, andra gånger kan det vara väldigt viktigt att få driva igenom just detta synbart hållbara projekt, även om det är på bekostnad av sällsynta smådjurs biotoper.
Det är nästan som att det inte är vare sig artrikedom eller hållbarhet som är viktigt för dem.
Det är nästan som att det viktiga för dem är att med vår förtvivlan bromsa eller sabotera all förändring.
Vi får inte låta dem lyckas. När de som vill förhindra förändringar pekar på en motsättning, något som splittrar, något som skapar utrymme för ett “å ena sidan, å andra sidan” där följden tycks vara att fortsätta som förut, då måste vi stå eniga.
Vi måste välja något annat.
Smärtsamt och svårt är ofta också viktigt.
IX
Det görs tappra försök att väcka liv i utdöda djur. DNA från försvunna arter, DNA från närbesläktade arter. En cocktail som ska föreställa det som förlorats. Som en strömbrytare. Av. På. Av. På. Varje gång en svagare blandning. Som om homeopati skulle fungera.
Skövlad skog, förstörda habitat, utarmad jord.
Människan är mycket effektivare när det gäller att förstöra än att bygga upp. Framför allt är destruktionen snabb, rekonstruktionen långsam och kostsam. Vill vi binda kol är skogar, riktiga skogar, eller ett stort blåvalsbestånd mycket säkrare än alla tekniska lösningar, men det tar decennier.
Det är inte omöjligt att det vi utsätter planeten för nu kommer att bära geologiska spår miljontals år in i framtiden.
Vad gör det med oss?
Makten att omforma världen, medvetet eller ej. Att döda, att skapa. I slutänden att utrota oss själva.
Under Kalla kriget låg fokus på knapparna som skulle kunna utplåna allt. Nu har vi alla en liten knapp men större kraft än vi förstår.
Boka flygresa? Klick.
95 Oktan? Klick.
Slaktmask? Klick.
Att jag låter bli att trycka gör ingen skillnad, så länge tryckandet fortsätter.
Listan på saker vi förlorar för alltid blir längre för varje dag. Hur kan man inte sörja det?
X
Men mina tårar får inte träden att växa snabbare. Om jag skulle lägga mig och dö imorgon skulle mitt klimatavtryck därefter bli noll, men vad skulle det göra för skillnad i långa loppet? Bara genom att leva och kämpa kan jag påverka vad som händer, kämpa för något annat åt mina barn och alla andra barn på vår planet.
Att ge upp är ett privilegium jag inte anser att jag åtnjuter. Pessimister löser ingenting. I varje stund, varje beslut, varje handling har jag chansen att göra saker bättre än vad de hade varit om jag låtit bli. Jag kanske inte kan rädda världen på egen hand, men väljer jag planeten blir min knapp en motvikt, trycket så hårt jag orkar.
Vägen framåt
I
Alla foton jag ser av Påskön visar en grön men trädlös ö. I för- eller bakgrund står de väldiga stenstoderna, moai. Berättelsen om ön där sista trädet höggs ned till följd av storhetsvansinne är inpräntat i mänsklighetens DNA. Det är mänskligt att ta död på sig själv, tycks det, åtminstone om man får tro de sedelärande bilderna som fladdrar förbi i mitt Facebook-flöde med jämna mellanrum.
För cirka 1 100 år sedan gav sig äventyrare från Polynesien ut i sina kanoter. Färden måste ha varit farofylld och strapatsrik, oväder och höga vågor. Hur många expeditioner som gick under på vägen kommer vi aldrig få reda på. Bosättarna klev i land på en ö där en skog av Påskö-palmer (Paschalococos disperta) klädde marken. En paradisö? Möjligen, oavsett vilket tillräcklig för att skapa ett drägligt liv där människorna kunde leva och föröka sig.
I stora stenbrott bröts stenarna som skulle bli statyer och dessa statyer restes sedan långt ifrån där de först kommit från. Hövdingarna skulle bräcka varandra och inget annat var viktigt. Arbetet var tungt och för att utföra det krävdes träd. Massor med träd. Statyerna blev större och fler och skövlingen växte i samma takt. Snart var marken så utarmad, råmaterialet till kanoter borta, att inget återstod annat än att äta varandra. Inbördeskrig bröt ut och befolkningen hänföll till kannibalism. Snabbt blev de färre. När européerna till slut kom var det spillrorna av civilisationen som levde över sina tillgångar och bokstavligt talat åt upp sig själv som mötte dem. De en gång majestätiska statyerna var välta över ända.
Mycket symboliskt. Ett jordklot i miniatyr. En ändlig ö kan inte överleva en oändlig tillväxt. Låt oss inte göra om befolkningens misstag!
Så lyder åtminstone berättelsen de flesta känner till.
II
Den nederländske historikern Rutger Bregman har tittat närmare på berättelsen om Påskön13:
När ön första gången besöktes av européer 1722 beskrev den nederländske sjöfararen Jacob Roggeveen öborna som vänliga och synbart hälsosamma. De dansade och sjöng, erbjöd de nyanlända mat och jorden var fruktbar. Statyerna stod upprätta och ön verkade i alla avseenden trevlig.
Några bevis för inbördeskrig och kannibalism finns inte i egentlig mening, snarare har de människor som sagts varit dödade och torterade aldrig funnits eftersom datan för befolkningstillväxt inte tycks stämma.
Senare forskning visar att ön förmodligen inte bosattes förrän så sent som för 900 år sedan. Det var åtminstone då skogsskövlingen inleddes. Forskningen tyder också på att det inte var människornas framfart i den vedertagna bemärkelsen som ledde till avskogningen av Påskön. Med sig hade de Stillahavsråttan (Rattus exulans) och även den stormtrivdes. Skogen, däremot, lyckades inte stå emot gnagarens glupande hunger.
Att frakta statyerna krävde sannolikt inte alls så mycket träd som man tror, kanske inga, men estimeringen på 15 000 träd skövlade i det syftet låter mycket. Jämfört med de omkring 16 miljoner träd som man tror stod på ön saknas tydlig korrelation.
Visst var det en ekologisk katastrof de upplevde när skogen försvann, men befolkningen gjorde det bästa av situationen. Med kunskap, list och experimentlusta drog de nytta av de nya förutsättningarna och rön pekar på att matproduktionen snarare ökade när skogen försvann.
I stället för att titta på Påskön som bevis för människans självdestruktiva, för att inte säga fullständigt apokalyptiska förmåga att ta ihjäl sig själv och sin omgivning, bör vi kanske förstå ön som ett bevis för att människan kan klara sig genom anpassning.
Så vad hände egentligen, enligt Bregman?
III
Föreställ dig att du är ensam i universum. Du kan ta dig runt hela din värld och du vet ungefär vad som finns där. Du har till och med smyckat den på de sätt du tycker är vackra, du har rest statyer och byggt monument.
Sedan en dag kommer varelser från rymden, med pompa och ståt och ankrar vid din strand. Farkosterna liknar ingenting du sett förut, de är storslagna och fantastiska på ett sätt som får din värld att förändras. Du hälsar dem välkommen, du föredrar trots allt vänskaplighet framför fiendeskap. Ni bekantar er på de sätt ni kan, språkförbistring och kulturella skillnader till trots, och sedan lämnar de er kvar i samma läge som innan de kom. Eller?
Världen har växt. Kanske inte omkring dig, men inuti. Det som förr var storslaget och vackert krymper. Inte omedelbart, men efter hand, storlek för storlek. Ärligt talat, sedan varelserna for känns din lilla trygga värld rätt blek i jämförelse. De syns inte till, fast du så gärna skulle vilja att de kom tillbaka. Du väntar och väntar, men inget händer.
Är det konstigt att du då förlorar tron på din egen tillvaro? Ifrågasätter det du hållit för sant? Undrar om det inte finns mer där ute?
Sedan kommer de tillbaka trots allt, nästan ett helt liv senare, men nu är det inte vänskap de söker, nu är det erövringar.
Jag har full förståelse för om folket på ön blev desillusionerade. De statyer som vi finner så storslagna och mystiska nu måste ha eroderat till nästan ingenting i vågorna efter européernas skepp.
1862 kom peruanska slavhandlare och slog de sista spåren av civilisation till spillror.
IV
Vad kan vi lära oss av berättelsen om Påskön?
En hel del, men inte så mycket av det vi trodde att vi visste.
Påskön är inte modern konsumtionskultur i miniatyr. Det var inte den inhemska tillväxten som tog död på civilisationen, det var den omkringvarande. Att vi på i huvudsak norra halvklotet konsumerar på övriga världens bekostnad är mer i linje med metaforen om Påskön. Att våra utsläpp inte bara sker hos oss utan även i fabriker på andra sidan jorden. Att de ekonomiska orättvisorna cementeras med miljöfarlig betong. Det är den sorgliga påminnelsen vi måste bära med oss.
Vi ska inte bedra oss: befolkningen på Påskön råkade ut för en ekologisk katastrof när skogen dog, men uppfinningsrikedom och anpassningar gjorde att de kunde leva vidare, kanske till och med frodas. Hade de, som den moderna människan tycks föredra, fortsatt i samma anda hade de på riktigt gått under för egen hand.
Om något är sedelärande är det inte destruktion utan kreativitet. Vi kan klara klimatförändringarna. Inte stoppa dem helt, men lära oss att leva med dem och dämpa både omfattning och konsekvens.
Jag föredrar trösterika slut framför de skrämmande.
V
Vad har då politiken att erbjuda oss?
Inte en dag går utan utspel om hårdare tag.
Jag önskar också hårdare tag, gärna det, men inte mot människor som flytt krig och förtryck, inte mot dem som har minst. Samhällsproblemen som kommer av fattigdom, utsatthet och segregering får vi inte bukt på med fler poliser och längre fängelsestraff. När de åtgärderna kommer till användning är skadan redan skedd och inget blir i egentlig mening löst.
Nej, jag tycker att tagen ska vara hårdare mot de som flyr skatt, mot de som flyr vårt gemensamma ansvar för att jorden ska vara beboelig för människor även i framtiden, mot de som flyr från oss alla.
Mot dessa flyktbeteenden hjälper inte poliser, inga strängare straff. Inga betyg från årskurs fyra eller kepsförbud. Inga böter, varken dryga eller milda.
En bot är bara en prislapp för de som har råd.
VI
Men vad är väl en önskan? Ett maskrosfrö i den kalla snålblåsten som är den politiska debatten.
Politiken är inte frikopplad från oss andra. Att föra opinion är ett sätt att bedriva politik, att rösta för en beboelig planet är ett annat. Politiken är det verktyg vi har för förändring och att låtsas som att det inte är möjligt att använda, även om det emellanåt är tungt, är att ge upp.
Mina källsorterade förpackningar, bussresor och vegetariska matlådor förändrar inte på egen hand klimatet, det kan vi nog vara överens om. Men vår gemensamma tyngd gentemot de som sitter på den ekonomiska makten och som står för den absoluta merparten av utsläppen måste vi fortsätta att tro på.
Varje liten förändring föder en större.
VII
Följande rader är efterordet till ett rollspel jag gjorde, A World Mending:
”‘Framtiden är mörk, och det är på det hela taget det bästa en framtid kan vara, tror jag’14, skrev Virginia Woolf som bekant i sin dagbok under första världskriget. Det är en känsla född ur hopp. Hur dystra tiderna än ter sig så är framtiden inte avgjord. Mörkret är en slöja att lyfta, möjligheten till något ljust inunder.
Jag tror inte att det är över. Inte än.
Men det tar både tid och enormt mycket energi att motstå förtvivlan, att se bortom ett ständigt flöde av översvämningar, torka, bränder och stormar. Grafer och statistik är ett stigande crescendo mot en spektakulär final. Hotet är konstant och jag tycker det är tungt att stå ut med. Det gör jag verkligen. Men att leva, att andas till och med, är en motståndshandling. Och vi andas fortfarande. Ibland ytligt, ibland djupt, ofta utan att tänka på det. Och varje andetag är att omfamna Woolfs mörker.
Det kommer bli värre innan det blir bättre. Med A World Mending vill jag utforska en vision om en tid utan visioner, stunden då kurvorna vänder och vi känner oss i det närmaste tyngdlösa.
Vi gjorde det. Vi tog inte slut. Vad händer nu?”15
I spelet iklär man sig rollen som dem som ska försöka hitta en väg framåt när det visade sig att världen inte gick under, trots allt. Vissa förändringar var medvetna val, andra kom av sig själva, det mesta är satt under förhandling. En del gick förlorat på vägen och nya konstellationer uppstod, som stjärnbilder här på jorden.
Det jag skriver här, spelets efterord, är det närmaste ett manifest jag kommer och jag måste tro på det.
Jag måste tro att vi kan nå ett tillstånd av tyngdlöshet, sträva uppåt, annars kvävs jag under tyngden.
VIII
Jag sjöng i kör som barn, fram till dess att målbrottet lade sina snabbt växande nävar kring mitt struphuvud. Vissa klarar att göra karriär av det, andra bara överlever denna utvecklingsfas. För mig var det dödsstöten för något jag egentligen trivdes ganska bra med.
Det sägs att blodtrycket sänks, immunförsvaret blir bättre, ditt humör blir gladare och du sover skönare, men poängen med en kör är inte att det är bra för dem som utövar det. Poängen är att man gör det ihop. Du är aldrig ensam i en kör, möjligen temporär solist, men aldrig lämnad vind för våg. Din plats är en del i en musikalisk harmoni, i bästa fall även en social.
Här finns nog något att ta vara på om vi tillåter oss att lyssna, verkligen lyssna.
Körsång som hantverk, körsång som konst.
I en stafett är laget inte starkare än sin svagaste länk, i en kör är helheten större än varje enskild del. En kör kan hålla samma ton i all evighet, de kan sjunga samma sång utan att någonsin förlora i styrka. De kan lära oss att körandas.
För att hålla för alltid, för att sången ska bli en ogenomtränglig vägg, måste sångarna i kören låta bli att andas samtidigt. I stället andas de när tillfälle ges, någon eller några i taget. Lyssnar du ordentligt hör du ingen som andas, inga avbrott eller stön, men andas gör de onekligen för sällan faller sångarna döda ner.
Så måste vi bedriva vårt hållbarhetsarbete. Vi är kören som sjunger planetens lov, sjunger sånger om att en annan värld är möjlig, en där vi inte utarmar den enda jord vi har. Vi sjunger om hopp och gemenskap, om grönska och framtid. Vi sjunger starkt och modigt. Men du och jag, vi måste också andas, låta varandra andas. De som har kraft och luft i lungorna sjunger medan andra laddar om. Bara så kan vi hålla samma ton till dess att sången inte längre behövs.
IX
Den 7 juni 1972 stod den österrikiske neurologen och psykiatrikern Viktor Frankl på en scen i Toronto och pratade om flyg. 67 år ung hade han börjat ta flyglektioner, berättade han. Idag är det kanske inte den mest lämpliga av hobbyer, men det var heller inte hans poäng.
Om man ska ta sig från punkt a i väst till punkt b i öst och det blåser nordlig vind måste man som pilot parera vinden, styra mer åt norr, för att komma till punkt b. Annars riskerar man att hamna långt mer söderut än vad man planerat.
Hans ord illustreras väl med en graf. Ett horisontellt streck illustrerar det önskade utfallet. Ett diagonalt streck nedåt visar var man hamnar utan att ta hänsyn till yttre krafter. Ett diagonalt streck uppåt visar vad man ska sikta på.
Det här gäller mänskligheten också, sade han.
Är vi idealister, menade han, har vi chansen att uppfylla vår potential. Är vi realister kommer det visa sig att vi är mycket sämre än vi kan vara. Kollektivt. Som art.
Idealism, ambitionen att vara bättre, hamna på en bättre plats, ökar chanserna att det blir nya normen. Många av de framsteg vi ser idag, framför allt inom demokrati och jämlikhet, hade inte varit möjliga utan idealism. Det är viktigt att vi kommer ihåg det när vi står inför mänsklighetens största utmaning: klimatförändringarna.
X
Science fiction-författaren Octavia E. Butler beskrev sig själv som många saker men en sak stack ut: jag är en pessimist om jag inte aktar mig.
Det är lätt att fastna, tänka att det inte spelar någon roll, att man inte har makt, att det redan är kört. Det är den enkla vägen, ditåt vi strävar, för med den fatalistiska insikten kan vi även ducka ansvar. Inte ens mina barn kan anklaga mig. Det fanns ingenting jag kunde göra. Tyvärr.
Att vara optimist eller idealist är inte en identitet eller en etikett, det är ett ständigt pågående arbete. Man vaknar på morgonen, tar på sig glasögonen och väljer att se världen genom dessa linser, optimistiska och idealistiska, hög styrka för de måste korrigera de intryck världen ger oss. Bara på så sätt kan vi se att en annan värld är möjlig.
XI
Hoppet är en yxa, skriver Rebecca Solnit (vars tolkning av Virginia Woolf jag tidigare lutade mig mot) i Hope in the Dark, inte en lott.16 Hopp är praktik, inte tröst. Hopp är skillnaden mellan att passivt vänta på att något ska förbättras och att fatta yxan och slå in dörrarna till en annan framtid. Hopp är att tro på att en annan värld är möjlig och därför arbeta för den, trots att resultaten kan dröja en livstid.
För Viktor Frankl, Octavia E. Butler och Rebecca Solnit är handlingar centralt.
Du måste formulera en vision om framtiden och tro att människan är kapabel att nå den. Du måste varje dag vara på din vakt så att du inte slutar att tro på visionen och människan. Du måste aktivt arbeta för att visionen ska bli verklighet.
Du kan inte göra mer än vad du förmår, men ofta förmår du mer än vad du tror. Utan ett nu och idag blir det ingen framtid, men glöm inte att framtiden kommer att vara ett nu och idag fortare än du hinner märka det.
Mina varmaste tack till Heléne Moberg, Sofia Asthamn och Cecilia Gyllenberg Bergfasth för kloka kommentarer. De ska inte lastas för eventuella fel i texten. Tack till min fru vars stöd jag alltid kan lita på, och tack till mina barn vars plats på jorden fått mig att både förtvivla och hoppas ännu mer.
Köp gärna min klimatroman Låt barnen dansa om du gillade denna text. Tack!