Dikter

Originaltitel: Dikter
Författare: Harry Martinson
Utgivningsår: 1929-1945
Tryckår: 1954
Originalspråk: Svenska
Sidantal: 184
Förlag: Albert Bonnier

Efter att jag läst Nässlorna blomma var jag osäker på vad jag egentligen tyckte om Harry Martinson. Det är visserligen skillnad på prosa och lyrik och han hade tidigare övertygat med både med Aniara och Vägen till Klockrike så med hopp om att Nässlorna blomma skulle vara en engångsföreteelse började jag läsa hans diktsamling. Nu är jag nöjd igen.

Samlingen innehåller Martinsons bidrag (vilket ibland är hela samlingar, ibland bara delar) till Spökskepp (1929), 5 unga (1929), Modern lyrik (1931), Nomad (1931-1944), Natur (1934) och Passad (1945). De tre sistnämnda är alla väldigt vackra, naturnära och – åtminstone i jämförelse med Dan Anderssons samlade dikter vilka torde ligga nära varandras naturtema – fullständigt hänförande. Jag rycks med trots att det känns rätt långt borta. Kanska handlar det om en dold allmängiltighet. Ibland är dikterna ganska berättande som i första exemplet (ur Nomad) nedan och ibland är de väldigt lekfulla som i andra exemplet (ur Passad) nedan:

Barndomens skog

Barfot från tuva till tuva jag sprang
sökande bondens kor,
såg hur den speglade himmelen vred
i tjärnen sitt tottmolnshjul.

Det var i sommarens skogar där livet lekte,
kvällen var djup av trast och himmelen hög av svala.
Ingenting kom av allt jag drömde och ljög mig,
men minnet livar mitt liv och minnen är färdiga drömmar.

Till lingonfjärran därinne
i sommarens egen socken
sträcker min dröm ibland
liksom en trana om våren.

Lyckflätning

Än minns jag de lyckliga åren
då lyckan var lycklig och såren
ej lyckats få lyckan ur spåren;
då lyckligtvis ingen med lycka
helt lyckats att lyckan förycka;
då lyckan var lyckad som lycka
och lyckades bra, till all lycka.

På stigar där lyckan kan mötas
och lyckan med lycka förnötas
fördrev jag i lyckliga hagar
de lyckliga ostarnas dagar.

Nu lyckas jag liksom de flesta.
Nu vet jag om lyckan det mesta.
Nu ser jag till mer än till lycka
och lyckan kan ej mera trycka.

Det är dock en sak som är knepig med att läsa och bedöma diktsamlingar vilket är värt att ta i beaktande. Många samlingar täcker stora delar av en poets karriär (den här täcker 16 år) och under tiden kan stora förändringar ske både hos författaren själv och i det samhälle han eller hon verkar. Jag är alldeles för dålig på Harry Martinsons biografi för att veta hur det stod till just under den här perioden, men jag känner ändå att jag kommer ganska nära texten. Problemet som likväl finns är att den börjar mycket sämre än den slutar. Trots det får den en fyra i betyg och rekommenderas definitivt som en ingång till Harry Martinsons poesi.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52. Tack! <3

Relaterat

3 Comments

  1. ”Efter att jag läst Nässlorna blomma var jag osäker på vad jag egentligen tyckte om Harry Martinson.” – jag blir litet provocerad av den meningen, märker jag. Och det är naturligtvis dumt. Men somliga författare har jag fått nästan ett personligt förhållande till och klarar inte kritik så bra …

    Fast i nästa tanke minns jag ju att jag inte heller tyckte om ”Nässlorna blomma”. (Tråkig) Mina prosafavoriter är ”Resor utan mål” och ”Vägen ut”. Jag brukade ha dem med ombord på den tiden jag jobbade som sjöman. Läs dem! – Det finns en stormskildring i Resor utan mål som är så suverän, kan mäta sig med Conrads bästa havsskildringar.

    En diktfavorit: ”När jorden skrattade”

    ”Från stad till stad, på krokiga smala avvägar
    går vagantens sökarstig. Med örat lyssnande till
    människohoppet.
    Då hör han en dag en småbarnsskola skratta till
    mellan träden i en liten rast på femton minuter.
    Allt vad en köping äger av uppriktighet och naivism
    skrattar i denna kvart.

    Och hela kvarten sitter vaganten med benen i ett dike
    och dricker detta skratt till sitt beska bröd.
    Och lindarna skaka sin blom i sommarstormen,
    likt ljusa moln av tvålflingor
    och tvätta ymnigt hans tvivelsjuka själ.”

    Det finns en annan som jag inte hittar nu om hur det är att elda en ångpanna med olika kolkvalitéer. – HM skrev poesi om arbete, om det dagliga slitet – inte så många poeter som har klarat det utan att bli patetiska och sentimentala. Och han var ordkonstnär: ”lingonfjärran” – vilket ord!

    1. Det är naturligtvis inte bra att du blir provocerad, men det var faktiskt så: efter Aniara och Vägen till Klockrike som jag tyckte var bra (den senare fantastiskt bra) var Nässlorna blomma en katastrofal besvikelse. Dock gav Dikter mig en nytändning och kanske ger jag mig på någon mer av hans prosa framöver. Är några av dina tips lika Vägen till Klockrike ska jag ha dem i åtanke. :)

      I övrigt håller jag med om att Harry Martinson besitter fantastiska kvaliteter, både litterära och tematiska. Han får mig intresserad av saker jag inte bryr mig om i vanliga fall.

  2. HM gjorde ju en lång och brant livsresa – från bortauktionerat fattighjon till Nobelpristagare. Hans författarskap under denna resa måste ju naturligtvis bli mångskiftande. Det var en 30-årig Martinson som skrev Nässlorna blomma, Vägen till Klockrike kom 13 år senare, året innan han valdes in i Svenska Akademin.
    Att jag tycker så mycket om hans berättelser från sjön hänger nog ihop med att jag känner igen miljön och villkoren och att de har ett inslag av äventyrsberättelse. HM var fortfarande fattig och utlämnad under sjöåren men han var fri – han levde ett liv som han själv valt, fjärran från jordkockorna i betlanden.

    PS Jag tycker om att bli provocerad – det är nyttigt och stimulerande när ens gamla idoler ifrågasätts.

Kommentera