Dialog mellan flyende

Jag antar att man kan argumentera för att det här är sant. Ett litet fragment väcker frågor i en skrivande själ, frågorna kräver svar, svaren ersätts av fiktion — det är så det alltid är.
     Jag hoppas att er flykt, vad det än var ni flydde från, slutar lyckligt. Jag kommer nog aldrig få reda på det ändå, så här är min dröm, min version.

I ena handen håller han sin älskade, i andra sin telefon.
     — Jag har ingen ring på fingret, säger han. Nu är det såhär det är.
     Tålmodigt sitter hon bredvid, tittar ut genom fönstret när landskapet susar förbi. Hon tar ingen notis om det, uppmärksamheten är riktad mot telefonsamtalet hon inte är inbjuden till.
     Mannen lägger handen med luren i knät.
     — Hon la på, säger han.
     — La hon på i örat på dig? undrar hon.
     — Ja, hon la på i örat på mig. Det är så det är.
     En tanke far genom huvudet på honom.
     — Nu är jag i alla fall säker på att hon aldrig mer vill prata med mig.
     — Hur kan du vara det?
     — Hon sa det själv. Jag hade förstört hennes liv.
     De är tysta en stund. De andra passagerarna i kupén gör allt för att låtsas att de inget hör, inget ser.
     Hans telefon piper till. Hon är lugn. Han är orolig.
     — Ge mig telefonen, ber hon. Jag kan läsa smset.
     — Nej, nej, nej, säger han först men ändrar sig sedan och ger henne telefonen.
     — Ditt jävla svin, läser hon högt, jag vill aldrig mer höra din förbannade röst. Hoppas ni blir lyckliga tillsammans, för mitt liv har du förstört.
     — Du ser, säger han.
     Hon ger tillbaka telefonen, men bara under villkor att han lovar att inte svara.
     — Jag älskar dig, säger hon.
     Han vrider på sig, som om det kliar över hela kroppen, men utan att för en sekund släppa hennes hand.
     Deras resa fortsätter.

Någon timme senare inleds samtalet på nytt.
     — Vi tar en taxi till Köpenhamn, säger hon.
     — Nej, vi stannar i Linköping, svarar han.
     — Jag vill att vi fortsätter till Köpenhamn.
     — Varför det?
     — Jag behöver det.
     — Men vi har ju inga pengar.
     — Jag har. Jag tar ut allt jag har. Vi kan sova i taxin, älskling.
     Med det är diskussionen över. Hennes lugn vinner. Det vinner alltid över honom. Det är därför han älskar henne.
     Hon däremot, hon är bara lugn utanpå. Inuti bultar hjärtat, visar att hon lever fortfarande. Hon vet att det inte är såhär det fungerar.
     — Jag vill gå till bistron, säger han.
     — Det finns ingen bistro, svarar hon.
     — Det är klart att det finns en bistro, säger han. Jag vill gå dit.
     — Jag lovar, älskling, det finns ingen bistro.
     Han skrattar.
     Hon ser på honom och ingen annan i kupén kan avgöra om blicken är medlidsam eller fördömande, även om ingen av dem skulle erkänna att de försökt tyda den.
     — Vet ni om det går något nattåg till Malmö? frågar hon dem, som nu våldsamt tvingas delta.
     — Jag vet inte. Det borde det väl göra, svarar någon.
     — Kan du inte kolla på din telefon? undrar hon.
     — Ja…
     Det är tyst någon minut, innan medresenären försöker skämta bort att uppkopplingen är så långsam. Paret väntar under tystnad.
     — 00.20 går ett tåg, säger medresenären, och med ens börjar tåget bromsa in för att stanna i Linköping.
     — Tack, säger hon.
     De går av tåget, fortfarande hand i hand.

— Tåg eller taxi? frågar hon, trots att hon vet att hon kommer få bestämma.
     — Inte fan vet jag, svarar han men ångrar genast att han svurit. Förlåt.
     — Vi ser ifall vi får åka med tåget, bestämmer hon.
     — Du vet att jag älskar dig? frågar han med rösten av en svältfödd valp.
     — Jag vet att du älskar mig, bekräftar hon. Jag älskar dig med.
     De är inte klädda för kylan. Deras andedräkter bildar moln som fryser till is och spricker. De håller om varandra under tystnad.
     När tåget rullar in och stannar framför dem är de ivriga att hoppa på. Tågvärden ser på dem och frågar om biljett, men han vet redan att de ingen har och börjar slå in deras köp innan de hunnit svara.
     — Vad flyr ni ifrån? frågar tågvärden och paret ser på varandra.
     — Mitt ex, svarar han.
     — Mitt liv, svarar hon.
     Han ser bara sig själv. Hon ser sig själv, någon annanstans.

De kommer fram till Malmö och tar en taxi till Köpenhamn. Bara de kommer dit ska det nog lösa sig. Hans telefon ringer.
     De tittar på den som om det vore ett främmande objekt de inte vet hur man hanterar eller vad det har för funktion.
     Nummerpresentatören visar exets namn.
     Hon lägger sin hand på hans. Hans ständiga nervositet stillas något.
     — Jag kan svara, säger hon.
     Han räcker över telefonen och hon slänger ut den genom fönstret.
     De ser hur den studsar några gånger innan den trasas sönder under en bil.
     Vad gjorde du sådär för? Nu har vi ju ingen telefon! ropar han som om hon stod på andra sidan en avgrund i marken.
     Det kanske hon gör, tänker hon. Avgrunden gapar mot henne, medan han är för upptagen av att oroa sig.
     När taxin stannar betalar hon och de båda kliver ut.
     — Var ska vi nu? undrar han.
     Hon svarar inte först. Hon vet nämligen inte. Hon ville bara hit och hon hoppades att allt skulle bli tydligt när de väl var här. Så blev det naturligtvis inte.
     Den långa flykten från Sundsvall tycktes stanna upp. Hon hade tagit med honom bort från livet utan liv, bort från hans ex och deras torftiga hem. Vad såg hon i honom?
     Hon visste inte. Hon hade nog bara velat rädda någon.
     — Jag älskar dig, säger hon men han lyssnar inte. Han har fått syn på några gäss som gör sig redo att fly till varmare breddgrader. Utan biljett, utan bekymmer.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!