Originaltitel: Lost in La Mancha
Regissör: Keith Fulton och Louis Pepe
Språk: Engelska, spanska och franska
Land: Storbritannien och USA
Svensk premiär: 16 november 2002
Längd: 93 minuter
Det som skulle bli en bakom kulisserna-film om Terry Gilliams försök att filmatisera Cervantes klassiker Don Quijote visade sig bli en katastroffilm, ett porträtt av ett konstnärskap i kaos och ytterligare ett bevis på att Don Quijote är filmvärldens svar på den med förbannelse belagda Kung Lear.
Redan på 50-talet försökte Orson Welles att göra film av äventyrsromanen, men även då strandade projektet och filmen lades ner. Terry Gilliam hade under ett decennium planerat sin version av filmen och äntligen skulle projektet ta fart med enbart europeiska finansiärer. Ingen kunde ana hur mycket som skulle gå fel under produktionen. Budgeten sprack snabbt, den studio som skulle användas visade sig vara en lagerlokal, kontraktet med Vanessa Paradis signerades aldrig, statisterna har inte övat, jaktflygplan övar över inspelningsplatsen, hästar som vägrar röra sig, Spaniens värsta oväder med hagel och åska drar över området och förstör utrustning och miljö samt huvudrollsinnehavaren Jean Rochefort åker på en prostatasjukdom som gör att han inte kan spela in på flera månader och försäkringsbolaget åberopar force majeure. I stort sett allting som kan gå fel går fel. Utom Johnny Depp som dyker upp och med stort tålamod gör sitt allra bästa.
Lost in La Mancha visar inte bara hur sårbara filmprojekt (eller större projekt i allmänhet) kan vara – frustrationen Terry Gilliam måste känna får mig gråtfärdig. Det visar också något som varit typiskt för mycket av Gilliams filmskapande. Han har okonventionella idéer som inte alltid går hem hos en större publik, han får arbeta med relativt små summor pengar och han drabbas ofta av ren och skär otur. Redan i Baron Münchhausens äventyr (som jag visserligen gillar skarpt) får vi ett exempel på det, och filmen blev mycket riktigt ett ekonomiskt fiasko. Nu senast, under inspelningen av The Imaginarium of Doctor Parnassus gick Heath Ledger bort vilket naturligtvis äventyrade hela produktionen. Igen. En mindre envis (eller tålmodig) person hade gett upp för länge sedan.
Jag imponeras över hur Keith Fulton och Louis Pepe lyckas vända denna katastrof till något symboliskt. Terry Gilliam själv blir en Don Quijote-figur som fastnar i sin vision och när visionen rämnar finns inte mycket kvar. Det hela, dokumentärformatet till trots, känns som en saga vilken förs fram genom filmskapandet på ett fantastiskt vis. Det hela berättas av Jeff Bridges och då och då är det klipp med Gilliams karaktäristiska animationer för att skapa en lättsammare stämning i allt elände.
Å ena sidan kan jag inte annat än förbanna de som förbannas bör för att The man who killed Don Quixote aldrig blev av (dock visar det sig att Terry Gilliam verkar göra ett försök till) för det hade kunnat bli en film som utan problem kvalat in bland mina favoriter, baserat på det lilla man får se i dokumentären. Å andra sidan är det – som det så vackert heter – inget ont som inte för något gott med sig. Lost in La Mancha är en fantastisk dokumentär och porträttet av Terry Gilliam hade kanske inte kunnat bli tydligare än så här.
1 Comment