Inte mycket var öppet på julaftons kväll, men någonstans behövde de vilsna och ensamma ta vägen och ljuset från Friar’s Fathom lyste upp i vintermörkret. Genom de färgglada mosaikfönstren syntes det vanliga klientelet, lite färre än vanligt, kanske, men med samma ölosande aura som brukligt, människor utan vidare tur i livet som ändå hoppades på nästa spinn. Vid bardisken satt någon som inte riktigt tycktes höra hemma här, ändå hade bartendern, en ung kvinna med tatueringar och rak lugg, morsat som vore de gamla bekanta. Det var en städad man, klädd i en djupt vinröd skjorta under en svart kavaj, som satt och snurrade på ett whiskyglas utan att smaka på den bärnstensfärgade drycken. Vid sidan av pallen han satt på stod en välfylld säck och på disken låg ett bylte med klarröda kläder bredvid ett glas julöl där skummet så sakteliga försvunnit.
“Du är sen”, sa mannen utan att titta upp när en blek och skäggig figur slog sig ner på pallen bredvid.
Håret på mannens armar reste sig alltid vid den här tiden varje år, som om kalla fingrar strök över hans mage. Utan att titta puttade han över ölen åt figurens håll.
Den gamle var klädd i slitna jeans och vit t-shirt, smälte mycket bättre in bland människorna på puben, men det var ändå något med honom som fick honom att inte riktigt höra hemma i den här världen.
“Hoom …” sa han och förde glaset mot munnen. Han grimaserade och tog ett fastare grepp om kärlet. Inom ett ögonblick spred sig frosten runt glaset och en tunn ishinna bildades som på vattenpölar vid första köldknäppen.
“Praktiskt”, sa mannen.
“Jo.”
Från högtalarna hördes “Merry Xmas Everybody” och ofrivilligt började de båda samtidigt trumma takten mot bardisken.
“Jag var upptagen. Du vet hur det är, Joel.”
“En överenskommelse är en överenskommelse. Jag trodde sådana som du tog sådant på allvar.” Mannen förde handen till fickan och den gamle svepte sin nu mycket kallare öl. Bakom dem jublade någon över en vinst som snart skulle spelas bort igen.
“Det är det. Och det gör vi.” Den gamle sträckte sig mot tygbyltet och lyfte på luvan som låg överst. Med långsamma, noggranna rörelser snurrade han den som om han i den fluffiga kanten väntade sig att finna något. Kanske gjorde han också det, för, lika försiktigt, satte han den på sig. “Men … jag behöver inte tycka om överenskommelserna för det.”
Joel såg mot flaskorna i hyllan bakom disken. Standardmärken, inget märkvärdigt. Precis som det här stället och, tänkte han, den här dagen. Han hade varit så oförmögen att fylla julen med den magi som hans barn önskade – nej, krävde. En tunn tråd var allt som höll besvikelsen stången och förr eller senare brast den alltid. Fel barn som blåste ut ljusen vid frukosten, fel person som fick nöten i gröten, fel kläder, fel fika och fel klappar. För hans del kunde julen med fördel ställas in, helt och hållet. Det var åtminstone vad han tyckte till den dag han fann den snidade kniven med runorna på sin farmors vind. Den hade känts varm i handen. Förbjuden, på något vis. Så pass att han la den i sin ficka för att aldrig berätta för någon om den.
“Nej, Kaldafarín, huvudsaken är att barnen tycker om det.” Han visste inte var namnet, Kaldafarín, kommit från, men han hade kallat honom det från första stund.
Den gamle strök sig över skägget. Med t-shirt, jeans och luva såg han ut som en av samhällets utslagna, en av alla dem Karl-Bertil Jonsson stal servettringar och tändstickstavlor till, men de djupa, isblå ögonen gjorde att Joel inte kände någon vidare sympati, bara en känsla av makt lika berusande som dryckerna på hyllorna.
“Gör bara det du gjort tidigare år så blir det bra, ska du se.”
Den gamle blängde på Joel. Han rös till. Tidigare år hade han lovat att det var den sista han skulle tvinga den gamle, men då hade denne heller inte varit så motvillig. Det här var något nytt och för ett ögonblick undrade han om han hade gjort ett misstag. Han fingrade på kniven i fickan, var inte säker på hur magin fungerade, om det alls var magi. Mannen som Joel kallat Kaldafarín tog på sig resten av tomtekostymen och såg med ens ungdomligare ut, fräschare, som tagen direkt ur en läskedrycksreklam. Han tog säcken och gick utan att säga ett ord.
“Men vad i …” hörde Joel bartendern svära längre bort. På en stolsrygg satt en liten röd och svart fågel och såg rakt på Joel, obekymrad om bartendern som försökte vifta bort den. Fågeln bytte bara plats, flög upp och satte sig på en takbjälke, på en lampa, på ett krus, utan att släppa Joel med blicken. Var fåglar ens kapabla att se människor på det viset, som annat än något stort och farligt? Han inbillade sig nog.
“Hur länge har den varit här?” frågade bartendern. Joel ryckte på axlarna, han hade sett den först när hon börjat jaga den och nu önskade han verkligen att den skulle försvinna.
Joel reste sig och gick försiktigt mot fågeln som lade huvudet på sned. Han sträckte försiktigt fram ett finger, en inbjudan för den lilla varelsen att sätta sig, men när han var alldeles nära högg den i stället pekfingret med sin svarta näbb. Joel drog undan handen och såg bloddroppar formas vid det lilla såret. Fågeln pep ynkligt och flög sedan mot dörren som bartendern hjälpsamt höll upp.
“Helvete! Kan man få rabies av småfåglar?” skrek Joel.
“Jag … jag tror verkligen inte det”, svarade den unga kvinnan. “Vänta, jag ska hämta ett plåster och något att tvätta med.”
Instinktivt stack han ner handen i fickan och kände där kniven. Det var inte meningen, men i stället för att torka blodet på insidan av kostymbyxornas ficka slöt han handen om den. Vid beröringen gick den från att vara behagligt varm till att kallna som om den suttit fast i en stubbe en midvinternatt. Det var konstigt, men inte konstigare än fågeln.
Bartendern kom med en våtservett och en liten ask. Hon torkade noggrant av bardisken innan hon la dem framför Joel.
“Är det något farligt kan säkert din vän fixa det.”
Det var inget som slagit Joel. Varken att han skulle ha en vän i Kaldafarín eller att han skulle kunnat fixa något sådant. För Joel hade han bara varit en äldre man som han råkat ha en, förvisso användbar, hållhake på.
Det hade varit några dagar före jul den första gången de sågs. Joel hade stått i en dunge på innergården vid flerfamiljshuset där han bodde. Som om en kraft tagit honom i besittning hade han tagit upp kniven och skurit ett försiktigt sår över bröstkorgen, dess värme hade fått såret att levras nästan omedelbart, men fram som ur tomma intet klev Kaldafarín och var svaret på alla de frågor om julångesten gav upphov till.
“Du ska göra något för mig”, hade Joel sagt. “Du måste.”
Den gamles blick var stadig när han svarade med sitt sedvanliga brummande. Han ryckte på axlarna och Joel hade blivit osäker, för en sekund var han snubblande nära att förstå vidden av vad han höll på med, men icke.
“Bara den här gången”, la han osäkert till. “Möt mig på Friar’s Fathom klockan kvart över fyra på julafton.”
Och så har det skett i flera år nu.
Bartendern såg roat på Joel. Hennes leende var sådant som bara de som är på väg att avslöja en hemlighet men vill njuta av ögonblicket ännu en stund har.
Hon la sin arm med uppkavlad ärm på disken och pekade med den andra.
“Kolla här.”
På armen syntes en något bleknad men ändå fullt synlig figur, klädd i vitt, sittande på en tron flankerad av valrossar.
“Det är Elsa Beskow”, sa hon. “Eller nej, det är hon som har gjort bilden. Men den föreställer Kung Bore. Du vet. Kungen över vintern.”
Joel lutade sig närmare och försökte ta in ansiktet. Visst liknade det den gamle, Kaldafarín? Men det liknade också vilken vitskäggig, blek gubbe som helst. Kung Bore var väl en saga, lika ihålig om än mer bortglömd än jultomten. Och Kaldafarín var ju här nyss, klädd i t-shirt och jeans, långt ifrån iskrona och pälsmantel. Nej, han var uppenbart någon uteliggare som haft dålig tajming och gjorde vad som helst för en öl. Och en jävel på att sprida julkänsla, uppenbarligen, för sedan de slöt sitt avtal hade barnens jular, enligt dem själva, varit fantastiska.
“Jag träffade honom när jag var liten”, sa hon och drog ner ärmen över tatueringen igen. “Jag trodde det var en dröm, som en dröm, en vän som bara jag kunde se, född ur rädslan av att vara ensam och vilse med en trasig pulka.”
Utanför fönstret kunde Joel se stora, vita flingor falla, de första för året. Det bartendern berättade verkade vansinnigt, men otillräkneliga människor behöll inte sina jobb i flera år och hon hade jobbat här länge, trots sin, vad det verkade, unga ålder.
Ur högtalarna strömmade “Let it snow” och Kaldafarín hade varit borta den halvtimme tomtebesöket hos familjen oftast varade och Joel övervägde att gå, men bartendern la sin hand på hans arm.
“Jag blev så glad när jag förstod att du också såg honom.”
“Det är klart jag ser honom.”
“Nej, det är inte klart!”
Joel såg sig omkring för att finna ett vittne, men bland de andra där, onyktra och dimögda, var det ingen han kunde lita på, lönlöst att ens fråga.
“Han träffar min familj, delar ut julklappar. De ser honom.”
“De ser nog vad Bore låter dem se. Ni har en överenskommelse, trots allt.”
Ytterdörren slogs upp och Joel grep tag om kniven i fickan. Den var nu tung och kall. Från entrén kom Kaldafarín lufsande, den tomma säcken släpade på marken. Joel såg i den gamle mannens ansikte en beslutsamhet som han inte sett förut. Han backade instinktivt ett steg, två, satte sig på en pall längre bort.
“Kniven …” sa Kaldafarín och sträckte ut sin hand samtidigt som han lade tomteluvan på disken. Joel tog ett fastare grepp, inte helt säker på vad hans plan var nu, var han kapabel att hugga? “Ge mig kniven, Joel.”
Den gamle utstrålade en sådan kraft att Joel inte var säker på att han skulle kunna skada honom ens om han försökte. Motvilligt räckte han över kniven. Den såg liten ut i den gamles hand. Vid hans fingrars lätta beröring bleknade runorna på skaftet och men en rörelse smulades kniven sönder som vore den gjord av spunnet socker. Kaldafarín vände långsamt på handen och stoftet föll som flickor och smälte mot bardisken.
“Den där tingesten har funnits i din familj länge, men aldrig har den missbrukats. Det är bäst att det blir så här.”
Den gamle krängde av sig tomtekläderna, vek ihop dem och la dem varligt på pallen.
“Ses vi igen är det på mina villkor, Joel. Kveðja.”
Redan nu började ljusen från gatan skina genom den gamle och just som han skulle försvinna helt nickade han åt bartendern.
“Sjáumst aftur, Aurora min vän.”
I trapphuset la Joel ner tomtedräkten i säcken. Han öppnade försiktigt ytterdörren. Det hjälpte inte. Barnen kom stormande i full fart och kastade sig i hans famn så att han nästan föll omkull.
“Tomten var här, pappa, tomten var här!” ropade de i munnen på varandra. “Och han lämnade ett paket till dig med.”
De räckte ivrigt över ett litet paket. Joels fru betraktade sin make. En rynka syntes mellan hennes ögonbryn och den vägde upp barnens entusiasm en smula. Joel drog i snöret och vek bort pappret och blottade en kartonggrå ask. Locket kärvade lite men snart syntes där en liten fågel i svart- och rödlackad metall. Han tog upp den och snurrade den i handen. På ena vingen fanns en inskription. Även ett hjärta kan töa.