Originaltitel: La incredíble y triste historia de la cándida Eréndira y de su abuela desalmada. Siete cuentos
Författare: Gabriel García Márquez
Översättare: Sonia Johansson och Kjell A. Johansson
Utgivningsår: 1972
Tryckår: 1982
Originalspråk: Spanska
Sidantal: 104
Förlag: Wahlström & Widstrand
ISBN: 91-46-14218-5
Novellformen är spännande. Det är inte alltid det görs bra, men vissa behärskar det lilla formatet till fullo och (det här kommer knappast som en överraskning) Gabriel García Márquez är en av dem. Den otroliga och sorgliga historien om den troskyldiga Eréndira och hennes hjärtlösa farmor (eller Sju berättelser som jag hädanefter kommer kalla den eftersom det är dess undertitel) är den första novellsamlingen jag läser av den nobelprisbelönade colombianen och även om mina förväntningar är snarast utomjordiska blir jag inte besviken.
Samlingen inleder med dess starkaste novell, ”En mycket gammal man med ett par enorma vingar”, vilken handlar om en by på en ö där det störtar en man som antas vara en ängel och vad den enfaldiga ortsbefolkningen tar sig till när denna himmelska, men samtidigt något löjeväckande, varelse är för svag för att kunna flyga därifrån. Berättelsen är en lektion i magisk realism och visar tydligt människans snikenhet i alla situationer. En annan novell, ”Världens vackraste drunknade människa”, handlar om en man som flutit iland och mannen, visar det sig, är jättestor och enormt vacker. Byborna får för sig att han heter Esteban och sätter stor tilltro till hans förmåga trots hans mer eller mindre oåterkalleliga tillstånd. Var för sig hade de historierna genererat full poäng, men alla i samlingen håller inte riktigt samma klass men det är väl så det brukar vara med samlingar av det här slaget.
Gabriel García Márquez är dock en språkets mästare och jag låter mig, återigen, förtrollas av hans magiska ordbehandling. Smaka bara på följande från inledningsnovellen:
Han var klädd som en lumpsamlare. På det kala huvudet satt ett par tunna färglösa testar, i munnen fanns det inte många tänder kvar och hans eländiga tillstånd av dyblöt gammelfarfar hade berövat honom varje spår av upphöjdhet. Hans vingar, som på en stor gam, smutsiga och med många fjädrar borta, tycktes nerkörda i dypölen för all framtid. Pelayo och Elisenda observerade honom så länge och så intensivt att de mycket snart hämtade sig från förvåningen och till sist inte alls fann honom främmande.
Han lyckas med värdighet i behåll beskriva någon som ”dyblöt gammelfarfar” utan att det känns det minst konstigt eller fånigt. Snarare helt naturligt, och det är det jag imponeras över varje gång jag läser Gabriel García Márquez. Han gör det märkligaste självklart och vänder varje förvåning till ett naturligt steg i berättelsen. Få har den förmågan och det är förmodligen därför jag fortfarande håller honom som en av mina stora favoritförfattare.
Sju berättelser är läsvärd. Den är bra och den bjuder på mycket underhållning trots sin ringa längd. Vill man ha en liten introduktion till magiska realismens mästare läser man lämpligen den första novellen i samlingen och när man så imponerats av den kan man läsa allt annat han skrivit.