Pierre Bourdieu och nördars förutsägbarhet

På terminens första föreläsning (om litteratursociologi) snuddade vi vid en sociolog vid namn Pierre Bourdieu (1930-2002) och hans teorier om fält. Snuddade, säger jag, eftersom vår mycket inspirerande föreläsare inte tyckte sig ha nog med tid för att utveckla teorin ytterligare. Hur som helst, teorins syfte – om jag förstått det rätt – är att förklara varför människor samlas runt ett visst ämne, vad som diskuteras och människornas inbördes status. Fälten kan vara lite vad som helst med den förutsättningen att en grupp anser den viktig nog att värna om (och det är också de enskilda individernas enda gemensamma krav). Allt som grupperna därefter gör är att förstärka eller förbättra sin position på fältet med hjälp av sitt kulturella kapital. Som ett fältslag ungefär.

Ett exempel, stulet från vår föreläsare: En grupp personer anser att avantgardistisk poesi är det viktigaste som finns men gruppens individer har lite olika uppfattning om vad det är som gör avantgardistsik poesi fulländat. På ena sidan har vi de gamla rävarna som anser att riktig poesi smyckas med metaforer, inget annat. På andra sidan har vi de unga idealisterna som är minst lika övertygade om att symboler är vad man ska använda i sin poesi. Det är inte direkt fetaste marknaden så någon ekonomisk vinning är knappast att tala om, vinsten är strikt social. En av de unga poeterna släpper en diktsamling till bredden fylld av symboler. Hennes unga polare recenserar samlingen övervägande positivt för att höja symbolernas status. De gamla rävarna å sin sida skriver förstås ned samlingen och hänvisar till sena egna texter med orden ”såhär borde man skriva”.

Okej, avantgardistisk poesi kanske inte mitt starkaste område, men – och här kommer det fantastiska som mitt inlägg handlar om – det fungerar på de flesta andra områdena jag kan tänka ut. Det är egentligen ointressant vad som diskuteras så länge det finns något att diskutera. Och var man än letar så ser man samma meningskiljaktigheter om, för den oinvigde, skitsaker. Det är bara att surfa runt lite på internetforum för att observera samma fenomen. Jag själv har ju varit (alltför) djupt insyltad i meningslösa diskussioner om huruvida traditionella rollspel är Guds gåva till mänskligheten eller om de nya indie-spelen är vad de coola katterna spelar.

Det jag finner så roande är att när andra teorier känns lätt svåranvända och världsfrånvända fungerar den här teorin inte bara på ett område utan på de flesta områden jag kan tänka ut. Må det vara spårvagnar, rollspel, avantgardistisk poesi eller Harry Potter-universumet, det går att finna samma fältslagsfenomen överallt. Människor i grupp kan med andra ord vara väldigt förutsägbara, men det gör ingenting för det är förmodligen ett beteende som folk inte bara trivs med (trots utomståendes och oförståendes nedlåtande kommentarer om insnöade kufars meningslösa diskussioner) utan också är nödvändigt för att utveckla det som diskuteras och befästa vilket paradigm som ska råda. Litteraturkritik skulle vara svårt att bedriva om diskussionen om vad som är litteratur eller vad som är bra litteratur inte ständigt diskuterades och omvärderades.

Nu kanske inte min förklaring av teorin var den skarpaste, men jag uppmanar er att om ni inte förstod: läs någon sammanfattning som är bättre än min så att ni inte bara kan finna och analysera andra nördars sociala spel utan även komma till insikt med era egna smånördiga tendenser. Det är hemskt roligt.